»Vi som har lärt oss allt om förluster«

Av: Pontus Dahlman  Foto: Thron Ullberg

Efter två hyllade romaner är hon en av svensk litteraturs ljuspunkter. Ändå vandrar Balsam Karam under ett mörkt moln med en känsla av att vara dömd till katastrof. Hur ska hon slå sig fri? 

Svenska Kyrkans klocka rungar över Skärholmen. Jag tar den långa trappan upp till det himmelshöga krönet där Balsam Karam bor. Ett område där allt är vinterstilla, sovstadslugnt. Postmannen kommer ut ur hennes port. Vad har han levererat? Ett knippe brev från universums yttre rymd?

Balsam Karams debutroman kom 2018 och heter Händelsehorisonten. Så benämns gränslinjen till det som inom astrofysiken kallas för ett svart hål. Titeln på den nya romanen, Singulariteten, är hämtad från samma fenomen, efter det extrema gravitationstillstånd som råder i det ohyggliga slukhålets mitt.

Men båda böckerna är starkt förankrade i betingelserna på vår egen planet. Återhållet rasande över de globala orättvisorna och rasismen som gör att vissa människor tycks dömda till förlust efter förlust. Språket är ofta poetiskt högoktanigt, ibland rakt och brutalt. Kritikerna har hyllat dem båda.

Nu öppnar hon dörren till sitt hem fyra trappor upp. Yngsta dottern har just blivit frisk från vattkoppor och är hemma från förskolan för konvalescens. Nu vill hon visa runt i sitt och syskonens rum, försvinner in i det lilla tälthuset i tyg där man kan leka att man har sitt eget bo. Utsikten från fönstret är hisnande; Kungens Kurva, Ikeas jättevaruhus, granskogen. På väggen ett fotografi på ett litet barn som ser ut att sova. Balsam Karam säger:

– Det är min första dotter, Havana, som inte längre lever, om du undrar vem det är.

Jag säger inget, tänker: Vi får se om jag vågar fråga henne om det.

Vi slår oss ner i det ombonade möblemanget i vardagsrummet. Längs nästan hela ena långväggen en sprängfylld bokhylla. Hennes partner Emil, som är översättare från finska, och dottern gör sig klara för en promenad. En telefonsignal skräller till.

– Nu ringer mamma.

Familjen, hemmet, ödet, krigen, döden, arbetet. Samt … ett visst hopplöst blåsinstrument, och ett kultstämplat barnprogram. Så skulle man kunna sammanfatta samtalet som nu tar fart. Fast först lite mer om handlingen i hennes hittills utgivna romaner.

I Händelsehorisonten lever en utstött och deporterad grupp kvinnor och barn i det som kallas Utkanterna. Där bygger de upp ett eget litet samhälle komplett med skola av ratat virke och skräp. Ibland tar de sig in till staden för att leta kastad mat och jobba för småslantar. En dag inleder romankaraktären Milde ett uppror mot de styrande. Sätter myndighetsbyggnader i brand. Hon grips, torteras. Utses att delta i ett vetenskapligt experiment: resa i en rymdraket till ett av de där svarta hålen oändligt långt bort. Eller är rymdfärden en fantasi hos dem som lämnats kvar, efter att Milde avrättats?

I första delen av senaste romanen, Singulariteten, lever huvudpersonerna i gränder och prång i en stad vid randen av ett hav. Ett barn är försvunnet, barnets mor tar i förtvivlan sitt liv. Vilket bevittnas av en kvinna, vars berättelse och liv som immigrerad i Sverige vi sedan får följa. Hennes egen förlossning. Uppväxten i hennes nya land.

Båda romanerna är hårt koncentrerade, kraftigt omskakande. Läs dem gärna direkt efter varandra, för de hör på många sätt ihop.

Balsam Karam serverar te i höga glas. Jag frågar henne varför hon inte anger ett specifikt land, för var Utkanterna och orättvisorna i hennes romaner finns. Är det kanske i en krigsdrabbad stad i Afrika någonstans, eller Mellanöstern?

– Livsvillkoren och de enorma klasskillnaderna som gestaltas i romanerna finns i olika grad nästan överallt, så därför ville jag inte fixera platsen geografiskt.

– Det kan vara var som helst i det vi kallar för »det globala syd«, Brasilien, Libanon, någonstans i Asien. Och det här utnyttjandet av arbetskraft som gestaltas i mina romaner, det finns ju dessutom inom västvärlden.

Också i Sverige?

– Javisst, tänk bara på det som kallas gig-arbetskraften, Foodora-grejen, där människor som har extremt dåligt betalt levererar mat hem till människor som enkelt kunde ordna det själva. Jag ser det som ett subventionerat, fint paketerat slaveri.

Varifrån kommer drivkraften som fört henne så långt? Och hennes strävan att gestalta livet för planetens mest utsatta? Vi tar det från början, med språket.

– Jag har tre modersmål. Vi tillhör en kurdisk minoritet och vår familj blev deporterade från ­Saddam Husseins Irak till Iran, där jag föddes. Där lärde jag mig tala persiska, och så hade jag också kurdiskan och arabiskan som mina föräldrar pratade. Jag hade ingen skolgång förrän vi kom som flyktingar till Sverige, då var jag sju år och då lärde jag mig svenska.

Vi stannar lite där, kring hur det var den första tiden för familjen Karam i Sverige. Hennes romaner är inte självbiografiska, förtydligar hon, men det ska visa sig finnas många paralleller mellan dem och hennes egen verklighet.

– Vårt första egna boende var i Skinnskatteberg, en liten by i norra Västmanland. Jag har inga minnen av vad jag läste den där första tiden, men jag minns väldigt tydligt sakerna jag inte förstod och vad det kunde leda till. Som när jag för att härma de andra räckte upp handen trots att jag inte visste vad lärarinnan frågat. Och då visade det sig att jag hade tackat ja till att … lära mig blockflöjt! Åh gud! Det lät ju fruktansvärt när jag övade, och när jag spelade Björnen sover på julkonserten.

Vi skrattar, högt och länge. Sedan: bråddjups-allvaret igen.

– Det var också detta att mina föräldrar verkligen inte hade några pengar, och att köpa en blockflöjt då för åttio kronor, det var inte lätt. Båda gick på SFI, men mamma som varit sömmerska har förstört sin rygg, suttit och jobbat på golvet och blivit helt krökt. Och min pappa har tortyrskador från tiden innan deportationen från Irak. Han är blind på ena ögat, så det har jag tagit helt från hans liv, alltså scenen som finns i Händelsehorisonten, när karaktären Milde får en cigarett intryckt i ögat, det var vad som hände honom. Så båda fick veta att de inte skulle kunna få några jobb och fick bli förtidspensionärer.

Scenerna där Milde torteras tillhör det plågsammaste jag läst …

– Det var nog meningen att det skulle vara plågsamt. Pappa hade en hög post i det Irakiska ­kommunistpartiet, sedan har han också varit kurdisk soldat, inom den nationella väpnade rörelsen peshmerga. Han tillfångatogs, utsattes också för annan typ av tortyr, blev slagen, piskad.

Vi återvänder till Sverige i början av 90-talet, och familjens liv i den lilla byn.

– I Skinnskatteberg bodde vi i en villa. Och om jag hämtat något till skildringen av immigrantfamiljens liv i min andra roman, så är det den tidens känsla av isolering, på en plats där redan själva elementen är främmande. Det är en sak att vara liten och ensam promenera två-tre kilometer till skolan, att sedan behöva gå där i snöstorm … Det var så mycket som var nytt och främmande för mig och de andra i familjen.

– Sedan är vissa saker i den delen av romanen direkt hämtade ur verkligheten, som att vi fick hundskit intryckt i brevlådan och att folk satte klistermärken på fönstren där det stod »Bevara Sverige svenskt«.

Jag måste fråga, det finns en scen i Singulariteten där berättelsens flicka sitter i skolan, och eleven bredvid drar upp sin tröjärm, och visar armen där hon ristat in ett hakkors …

– Det är faktiskt en helt sann berättelse, det var min klasskamrat som gjorde det. Det var när vi bodde i stadsdelen Bjurhovda i Västerås. Vi gick i femman och jag tror inte att hon hade någon större aning om tecknets innebörd. Men det hade jag.

Vid den här tiden hade Balsam Karam börjat »hänga väldigt mycket på biblioteket« och läsa böcker där. Hemma på tv:n såg hon Rötter: serien om det ­amerikanska slaveriet.

– Jag blev väldigt skakad av att se övergreppen som begicks mot den afrikanska befolkningen. Jag förstod liksom inte hur det kunde vara möjligt. Och jag lånade också en bok, som jag faktiskt har kvar, för jag stal den från skolbiblioteket! En liten volym om slaveriets historia, som beskrev och hade bilder på olika metoder som användes för att hålla människor fångna. Det blev grunden i mitt politiska engagemang. Mot rasism och särskilt den som riktar sig mot personer som rasifieras som svarta.

Hon säger att stadsdelen i Västerås dit familjen flyttade var en plats som hon älskade för dess blandning av olika sorters bostäder och människor i olika åldrar »och stadier av livet«.

– Jag minns att jag tänkte: så här ska det ju vara! Det var som att jag var hemma. Men jag har verkligen kämpat med frågan kring vad ett hem är, för jag kan uppleva att jag är väldigt »ickehemmastadd« i livet.

Men den här lägenheten känns ju väldigt »hemmig« och ovanligt välkomnande?

– Sedan mina barn kom så har jag ju så klart varit tvungen att skapa mig ett hem här, men tidigare har jag alltid tänkt att jag inte ska bo i Sverige, utan på en plats där mentaliteten är en annan och bristen på gemenskap inte så stor.

– Alla mina kompisar med erfarenheter av migration har samma minnen från när vi var barn, att man gick hem till sin svenska skolkamrat och föräldrarna sa: »Åh, nu är det middag men vi har tyvärr inte mat till dig!«. Alltså min mamma hade skämts ihjäl, alla mina kompisar åt alltid hos oss.

I den senaste romanen får en mormor, som helst lagar ordentliga grytor med lök och potatis, höra att det är pannkakor som de svenska skolkamraterna helst vill ha. En maträtt som Balsam Karam på flera sätt tagit sig an den senaste tiden.

Förra året blev hon inbjuden till ett konstprojekt, där uppgiften var att skapa något valfritt utifrån ett visst barnprogram.

– Och jag blev tilldelad Staffan Westerbergs Vilse i pannkakan! När jag såg den som liten förstod jag ingenting, jag var van vid sovjetiska produktioner eller Tom & Jerry, snabbare actiongrejer. Men nu när jag såg om den så kunde jag ta till mig den, på flera plan.

– Man förstår att programmets Staffan, han som berättar om drömmen som är programmets hela premiss, vill ge uttryck för någonting svårt i barndomen, och man känner det traumatiska i att behöva äta upp den där stora pannkakan. Men genom att iscensätta drömmen på det här viset, tar han också befälet över traumat, låter det upprepa sig under kontrollerade former. Genom att göra konst av det håller han såret öppet, vilket enligt vissa är ett väldigt bra sätt att bearbeta svåra händelser och minnen.

– Och den lilla figurens namn, enfotingen som bor i pannkakan. »Jag är Vilse«, säger han. För mig blev det en stark koppling till emigration, alltså att både vara vilse och heta det.

Hennes bidrag består av tre delar: en essä, en film där hon intervjuar familjemedlemmar om ett fotografi som visar dem när de kommit till deportationslägret i Iran, och så: ett stort textilverk, med ett mönster i starka klara färger, solar, cirklar, rektanglar, ränder.

– Tanken med väven är att närma mig det hantverk som min morfar och mamma ägnade sig åt långt innan jag föddes. Jag vill hålla någonting öppet mellan förr och nu.

Dottern är tillbaka och sjunger en glad ordlös sång och Emil dyker upp för att hämta datorn i rummet där vi sitter. Det börjar bli tid att ta på sig ytterkläderna och få en rundtur i Balsam Karams Skärholmen. Ett ställe som jag annars mest sett som en transitplats inför besöket på det stora möbelvaruhuset.

Men innan det är dags vill jag hinna prata om kedjan av trauman i den senaste romanen. Jag säger att den är oändlig på något vis, att den löper ända från berättelsens mormor som bor utomhus längst in i den taklösa gränden i den namnlösa staden, och som förlorat sitt barnbarn, flickan som är försvunnen och sannolikt är död, flickans mor som tar sitt liv. Och sedan är det alltså den här kvinnan som ser henne hoppa, och vars barn dör i magen.

Du nämnde det här med barnet på fotografiet, din egen dotter som dog, jag vet inte hur mycket du vill prata om det, men kommer romantemat därifrån?

– Det kommer därifrån, på så sätt att jag har upplevt att ha ett barn, Havana, som dog i magen. Men att skriva den här boken var ingen bearbetning av sorgen, det gjorde jag på en massa andra sätt som verkligen är mina egna privata och det kommer jag alltid att fortsätta med, det finns inget slut på det, det är otroligt pågående.

– Det viktiga för mig var att gestalta hur traumatiska händelser påverkar en utifrån ens livserfarenheter. Om man inte har varit med om så mycket hemskt, så kan man kanske se på det man drabbas av som en isolerad händelse. Men om man har en lång historia av förluster så ser man det annorlunda.

Hon förklarar:

– Romankaraktären som förlorar sitt barn i magen får nästintill en psykos, och börjar då koppla ihop kamratens död i landet hon emigrerat från med mormoderns bortgång, med förlusten av platsen där hon föddes, med självmordet hon bevittnade … Själv har jag en lång rad släktingar som försvunnit, vissa har blivit dödade på de mest ohyggliga vis. Jag är uppvuxen med förluster.

– Och det jag märkte när jag själv var med om detta trauma, var att jag till en början kunde prata med andra föräldrar som hade upplevt samma sak. Detta att förlora ett barn är ju det värsta som kan hända en förälder, där förenades vi. Men sedan så skilde sig våra reaktioner och liv och erfarenheter åt.

– För mig var det liksom självklart att det kunde hända. Jag hade en känsla av att vara dömd till detta. Inte som ett straff, utan att det fanns något i det som var ofrånkomligt för en sådan som jag, att det var en del i en oundviklig händelsekedja, att jag vandrar under ett mörkt moln som konstant hänger över många människor och folkslag i världen som upplevt strukturellt förtryck, säger Balsam Karam.

Vad finns det mer att tala om? Vi reser oss upp, från våra platser i hennes ombonade hem.

– Hjärtisar, mamma ska gå ut en stund.

Och vi går ner till Skärholmens centrum för att kolla in hennes favoritställen i hemkvarteret och de är många. Blomsterhandeln, fiken, delikatessaffären, biblioteket; hon har själv länge jobbat som bibliotek­arie. Vi strosar runt och inspekterar torget. Äntrar den enorma gallerian. Stannar till vid en glasdisk fylld av godsaker. Hon säger:

– Och var brukar Balsam ibland sätta sig att skriva?

– Hmmm, säger jag, ska jag få gissa nu alltså? Då är det det här stället, med de fantastiska tårtorna, Café Fresh!

– Ja, det är rätt, vi går upp på övervåningen.

Den breder ut sig som en stor balkong och hon pekar på stället där hon brukar slå sig ner.

– Detta är en perfekt miljö för mig, särskilt i första fasen av skrivandet, när jag sitter och tänker och samlar intryck. Det går inte förbi människor precis utanför mig så jag blir inte störd, men jag ser dem hela tiden i deras vardag.

Vad sitter du här och tänker på?

– Varför skriver jag – det är aldrig självklart för mig, varför är det här viktigt och för vem? Vad vill jag ha sagt? Det är som att jag behöver se andra människors ansikten för att hitta dit.

---

Pontus Dahlman är kulturjournalist. I vår läser han Ann Jäderlunds tusensidiga samlingsvolym Dikter 1985–2019.