Vi var vargar

Katrina Nannestad

I slutet av andra världskriget lämnades många barn ensamma i Ostpreussen. En del överlevde genom att ströva runt i skogarna, leta mat i gårdar och övergivna hus. Några gick mot Litauen där de fick hjälp eller adopterades i hemlighet av familjer. Andra fick arbeta som slavar i utbyte mot mat och logi. De här övergivna barnen kallades wolfskinder.

I Katrina Nannestads bok följer vi den fiktiva elvaåriga Liesl, hennes lillebror Otto och minstingen Mia som bara är ett och ett halvt. Det är 1944, och Liesls pappa, som är funktionshindrad, måste till slut ut i kriget. Kort därefter får familjen fly hals över huvud för att ryssen är på väg. Liesl och hennes syskon blir ensamma, så nu är det hennes ansvar att de överlever och håller ihop. De blir vargungar.

Det här är en annan tid och ett annat land än Ukraina, men det är så mycket man känner igen från nyheterna. Hur Liesl och syskonen måste råda sig själva, inte vågar lita på någon, stöter på ryska soldater som oftast är hemska och elaka men någon enstaka gång snälla. Hur de passerar genom byar och samhällen där ryssarna redan har varit och tagit allt av värde; mat, lösöre, djur. Varje sida bjuder på paralleller till dagens värld, och det blir starkt och nära. Den visar hur mekanismerna i krig och flykt är desamma oavsett tid. De olika rädslorna, kampen för att behålla sitt människovärde. Vi var vargar lyckas förmedla att det här hade kunnat vara vi alla på ett lagom läskigt men samtidigt tillgängligt sätt.

Översättning: Sabina Söderlund

Till tipsgeneratorn