Yani
På en fritidsgård nära Alby centrum hänger ett kompisgäng och äter toast. Det är Rayan, Caspian, Amir och Khaled, och någonstans i bakgrunden finns nog Wahida, Amal och Sara också. De går allihop i nian. Det är fritidsledaren Sebbe som har fixat toasts. Han gör det jämt. Det är hit alla går. De kanske spelar pingis, ser på fotboll, eller bara är. Ibland kommer socialtjänsten eller polisen förbi också, men de stannar inte så länge. ”Det fanns en maxgräns för hur länge man pallade vara i orten. Det var ett hårt jobb, speciellt om man jobbade förebyggande.”
Yani är en utvecklingsroman om att vara på väg bort från högstadietiden, ut i livet, och det är Rayan som berättar. Redan på första sidan får han veta att Amir ska bli utvisad, och kompisgänget bestämmer sig snabbt för att göra allt de kan för att stoppa det. Det är kring det som handlingen i den här romanen kretsar, men det är inte det som stannar kvar efter läsningen. Det som stannar är personerna. Jargongen. Kärleken mellan kompisarna. Tjafset i klassrummet. Humorn. Deras helt vanliga liv. Det känns som att man är mitt ibland dem på den där fritidsgården när man läser?!
Det kommer flera böcker i höst som berör gängkriminalitet och dödsskjutningar, och den här passar in i det facket också. Den kan och bör absolut lyftas fram som en ”viktig bok”, och säkert kommer den att jämföras med Jonas Hassen Khemiris ”Ett öga rött”. (Fortfarande? Efter nästan 20 år? Är det den enda gångbara referensen vi har till böcker skrivna fyllda av slangord? Skulle inte förvåna mig.) Jag kommer att minnas Nora Khalils debutroman för att jag hör killarnas röster i huvudet långt efter att boken är slut. Jag tycker så mycket om dem.
