Besatthet – ett nödvändigt ont?

Att författa är att låta sig uppslukas av sin berättelse för en stund. Men för somliga går bokprojekten längre än så. 

Jack Werner minns exakt när han fick upp ögonen för Ormen Friske:

– Våren 2019 läste jag Wikipedia-artikeln »Lista över katastrofer efter antalet döda svenskar«. Ett förlist vikingaskepp från 1950 stack ut. 

Han ursäktar sig: 

– Jag önskar att jag hade haft en bättre story, att en gammal släkting till mig var ombord eller något, men det har jag inte. Allt började på Wikipedia, tyvärr.

Nu ligger det i och för sig något spektakulärt i sig i att ha en google-historik som inbegriper sökorden »katastrofer sorterade efter dödsfall«, och att det i sin tur kan leda till en plötslig lust att ägna alla vakna timmar – och många av de till sömns – åt ett och samma ämne i två års tid för att färdigställa en bok med titeln Berättelsen om Ormen Friske. 

Men »besatt« vill Jack Werner inte kalla sig:

– Det inbegriper väl något slags sjukdomstillstånd? När jag jobbar med stora projekt måste jag göra det hela tiden, min fru kallar det visserligen att jag har »ett skov« men för mig är det bara en systematisk metod. 

Till Jack Werners försvar; han är inte ensam i sitt skrå om att ha en tendens att falla för potentiellt bra berättelser. Den senaste tidens utgivningar vittnar om en rad författarskap som har blivit uppslukade av sina respektive ämnen. 

Ta bara Lars-Olof Lampers som i rollen som redaktör för Veckans brott i SVT 2010 upptäckte »Grodmansrånet« i Göteborg den 29 juli 1965, och strax därpå blev varse att två olösta försvinnanden skett i staden samma dag. 

– Det där låg och gnagde i huvudet i nästan tio år, säger Lars-Olof Lampers. Det fanns en gåtfullhet i försvinnandena. Vad hade hänt? Och rånet var så udda, med två män som klädda i grodmansdräkter planerade att fly i Säveån. Varför? Och så förstås: hängde allt samman?

Nyfikenheten ledde fram till den nyutgivna Göteborg 65-07-29: Svensk kriminalhistorias märkligaste dag.

– Jag kan hålla med om att det finns en slags besatthet i att inte kunna släppa taget om något, att du måste få svar, säger Lars-Olof Lampers. Samtidigt visste jag när jag var klar. Är du riktigt besatt kan du nog inte skriva en bok för då håller du på i oändlighet. 

Debutanten Linda Segtnan håller inte med. I nästan fyra års tid har hon grottat ner sig i mordet på nioåriga Birgitta Sivander i Perstorp 1948, vilket har resulterat i Åttonde huset: till åminnelse av en flicka. Men klar känner hon sig inte. 

– Så länge jag inte har löst fallet tar det inte slut. 

Hon medger att arbetet har slukat henne. Hon har drömt om Birgitta, och hon har tidvis upplevt att det har varit Birgitta som styrt skutan. 

– Jag har aldrig känt att jag har en bok i mig och jag tror inte att det hade blivit någon heller om inte Birgitta hade lett vägen, säger Linda Segtnan. 

Sjukdomstillstånd eller ej, att gå upp med hull och hår i ämnet för att se vart det bär – och med vem vid rodret – låter som en arbetsmetod så god som någon. 

Som Jack Werner konstaterar:  

– Där andra ser besatthet, ser jag nog mest arbetstid.