Katrine Marçal växte upp i en bokhandel och har alltid gillat litteraturens kommersiella sida och dess olika årstider. »Det finns något betryggande i att böcker också är big business«, anser hon. Se bara på Jane Austen och Vilhelm Moberg.

Publicerades i Vi Läser 3, 2020. 

Jag växte delvis upp i en bokhandel i AF-huset i Lund. Min far jobbade nästan hela sitt yrkesliv i branschen. Jag minns askkoppar bakom disken och ifrågasatte länge det minnet. Som vuxen frågade jag honom om det verkligen kunde vara sant att folk satt och rökte i bokhandeln. Och ja, det gjorde de tydligen. Både kunderna och personalen. Eftersom min pappa arbetade i bokbranschen hade åren under min barndom en rytm som gick från julhandeln, via bokrean i februari, den stora bokmässan i London i mars till bokmässan i Frankfurt i oktober. Jag har därför alltid gillat den kommersiella sidan av det där med böcker. När jag i vuxen ålder har varit på någon av världens stora bokmässor i egenskap av författare har jag alltid försökt smyga in i rummen där agenterna sitter och förhandlar. Allt för att ta in energin av böcker och pengar i kombination. Det finns något betryggande i att böcker också är big business. Jag gillar att påminnas om det. Jag bor i Storbritannien sedan åtta år tillbaka. Den här våren var planen att jag skulle sälja de engelska rättigheterna till min nya bok på bok-mässan i London. London Book Fair är en jättelik sak som hålls på Olympia i den sydvästra delen av stan. Alltihopa ställdes förstås in på grund av pandemin. Jag fann mig själv precis som alla andra i Storbritannien ganska snart i någon form av mild husarrest. Den brittiska regeringen har bestämt att du bara får gå ut en gång om dagen. I mataffären släpper de in tio personer åt gången. Du köar utanför som vore det en jättelik nattklubb för människor i engångshandskar och ansiktsmask. Det har varit svårt att få tag på många matvaror, jag har inte sett ägg på två veckor och det går hemska rykten om att affärerna inte kommer sälja påskägg eftersom de inte anses nödvändiga för samhällets fortlevnad. I strikt mening. Jag har i alla fall lyckats beställa en frisörsax på nätet. Så att min familj inte kommer ur karantänen i sommar helt täckta av hår.

Men trots att bokmässan ställdes in ökade intresset för att köpa rättigheterna till min bok. Boken som heter Att uppfinna världen och som kommer på svenska i höst handlar nämligen om ekonomi. Världsekonomin har som bekant hamnat i den värsta krisen sedan 1930-talet och jag antar att det ökar intresset för ämnet. Det är dessutom en väldigt speciell ekonomisk kris: vi valde att helt eller delvis stänga ner våra ekonomier i syfte att rädda liv. Resultatet blev en självförvållad lågkonjunktur som en del menar kan kosta ännu fler liv. Och sällan har väl den ekonomiska debatten rört sig om mer grundläggande frågor än så: liv, eller pengar? Helt enkelt.

Nassim Nicholas Taleb, som har skrivit flera klassiska böcker om ekonomi och risk har sagt att man måste läsa skönlitteratur om man vill förstå ekonomin. »Jag har märkt att det finns mer sanning hos Proust, trots att vad han skriver officiellt är påhitt, än i alla de babblande analyserna i New York Times« konstaterar han. Taleb menar att tidningarnas analystexter »ger oss en illusion av att vi förstår vad som pågår«. De må ge oss »korrekt fakta om världen« men deras tolkningar är ofta påhitt tycker han. Nyhetsmedier kan därmed »ljuga med fakta« på samma sätt som skönlitterära författare kan »använda lögnen för att säga sanningen«. Därför kan det vara bättre att helt enkelt läsa skönlitteratur, tycker Nassim Nicholas Taleb.

Jane Austen brukar vara det klassiska exemplet på en skönlitterär författare som var bra på att skildra ekonomi. I hennes böcker är äktenskapsmarknaden just precis detta: en marknad. De olika uppsättningarna av lantadliga familjer som passerar i Austens engelska grevskap har alla olika ekonomiska förutsättningar. Det är pengar eller bristen på pengar som driver intrigen och placerar hjältinnorna inför olika val. Hos Jane Austen är det alltid av största vikt vilken inkomst friaren har när han kommer ridande över ängen med sina stora polisonger, eftersom Jane Austen är realist. Kvinnans viktigaste ekonomiska val i livet var på den här tiden vem hon gifte sig med. Så varför inte analysera processen för vad den var?

Jane Austen är dock långtifrån ensam. Vilhelm Mobergs Utvandrarna är en annan litterär klassiker full av ekonomiska teman. Precis som Charles Dickens skildringar av industrialiseringen eller Shakespeares diskussioner om lån i Köpmannen i Venedig. Det är gott om ekonomi i litteraturen. Men hur ligger det till med det omvända? Litteraturen i ekonomin? Ja, det beror på vad du menar med litteratur. Människan tänker i berättelser och begriper i hög grad sin omvärld genom berättelser. Vi fattar beslut och gör upp planer baserat på berättelser. De driver var vi investerar, hur vi sparar och vad vi köper. Robert Schiller som är professor på Yale och som fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2013 skrev nyligen en hel bok om saken. I Narrative Economics försöker han beskriva hur berättelser sprider sig i samhället och sedan formar ekonomin vi lever i. Du får höra något om ohyggligt värdefulla kryptovalutor. Det blir en berättelse med sådan kraft att den får tusentals människor att köpa Bitcoin, vilket i sin tur gör att priset på Bitcoin exploderar. Det vet vi. Men vilka berättelser om ekonomin är det som sprider sig och vilka gör det inte, undrar Robert Schiller.

Jag har personligen ägnat de senaste 18 månaderna åt att skriva en bok om hur våra berättelser om kön formar ekonomin. Att uppfinna världen börjar i historien om den rullande resväskan. Människan uppfann som bekant hjulet för 5 000 år sedan. Men vi satte inte hjul på våra resväskor förrän 1970. Varför då? Det har varit ett av dessa mysterier som ekonomer har funderat på. I all vår briljans och uppfinningsrikedom: varför begrep vi inte att väskor med hjul var en lysande produktidé?

Svaret handlar faktiskt om kön. Även efter att resväskor med hjul kom till på 1970-talet var det svårt att få varuhus att sälja dem. Inköparna såg det nämligen som fullständigt otänkbart att manliga konsumenter skulle köpa en resväska med hjul. En riktig man bär sin väska, hette det, och innan den berättelsen förändrades slog inte resväskan med hjul igenom. Trots att det var en bra idé. På samma sätt spelade vår syn på kön in när det gällde utvecklingen av elbilar. I början av 1900-talet rullade stora mängder elbilar på gatorna i Europa och USA. Men de började att uppfattas som bilar »för fruntimmer«. Män antogs vilja köra bensindrivna fordon och elbilarna började utvecklas främst gentemot kvinnor. De blev bekväma salonger med stoppade säten och inbyggda kristallvaser för blommor. Den här uppdelningen bidrog till att elbilarna försvann och den bensindrivna bilen tog över. På samma sätt spelar berättelser om kön in gällande allt från arti-ficiell intelligens till klimatfrågan. Det är vad min kommande bok Att uppfinna världen handlar om.

Berättelser är så centrala för ekonomin att det rentav kan vara svårt för ekonomer att begripa sig på en ekonomisk kris som inte är orsakad av just en berättelse. Professor Robert Schiller förklarade i en intervju nyligen att ekonomiska kriser brukar kunna spåras tillbaka till en pessimistisk idé som av olika skäl får fäste. Marknaden tuffar på som vanligt men en dag får folk för sig att något är allvarligt fel: Sälj! Sälj! Sälj! Den här paniken – berättelsen om att marknaden är på väg ner – triggar andra. Sälj! Sälj! Sälj! Och då rasar alltihopa. Det var till exempel så den stora depressionen på 1930-talet tog fart. Robert Schiller konstaterar dock: Situationen med coronaviruset är annorlunda, eftersom den är på riktigt.

Vad menar han? Ja, att den här gången var det faktiskt inte en idé om att ekonomin höll på att stanna upp som fick ekonomin att stanna upp. Den här gången stannade ekonomin faktiskt upp alldeles på riktigt: ett verkligt virus fick människor att stanna hemma och bromsade därmed de ekonomiska hjulen. Det här är inget som jag någonsin har sett förr, konstaterar Robert Schiller. Vi brukar tänka på finanskriser som något som rör sig från det abstrakta till det konkreta.

Finanskrisen 2008 började till exempel i finanshimlens allra mest abstrakta delar. Finansiella produkter så obegripliga att inte ens de som byggde dem riktigt förstod dem välte ett par amerikanska banker. Krisen spred sig neråt och utåt i världsekonomin där den fick högst verkliga konsekvenser för människor som förlorade sina jobb, hem och i en del fall, liv. Den nuvarande ekonomiska krisen går åt andra hållet. Den började i den mänskliga kroppen. Verkliga kroppar som inte kunde gå till jobbet på grund av viruset. Sedan spred den sig upp till den abstrakta finanshimlen.

En av de ekonomer som intresserade sig allra mest för litteratur och berättande var engelsmannen John Maynard Keynes. Han älskade också fysiska böcker. Inte bara för deras innehåll utan för hur de luktade, kändes och såg ut. 1927 rasade han över hur lite pengar britterna spenderade i landets bokhandlar. John Maynard Keynes föreslog att alla människor borde spendera en procent av sina inkomster på böcker. Detta var en »social plikt«. De som hade råd borde köpa en bok i veckan.

Keynes skrev även med passion om bokhandlar: »Man ska aldrig gå in i dem som man går in på biljettkontoret på järnvägsstationen«, konstaterade han. Vad han menade var att man aldrig skulle gå in i en bokhandel med en färdig idé om vad man ville köpa. I stället skulle man »träda in i bokhandeln lite vagt, nästan som i en dröm, och låta sig fritt attraheras och påverkas av vad man ser i hyllorna«. Detta var viktigt. Det var även viktigt att lära sig läsa fort. Maynard Keynes tyckte att det bästa sättet att öva sig i detta var att läsa dagstidningar, »eftersom de till huvudsak består av skräp.«

Keynes var 1900-talets kanske viktigaste ekonom men han var också en del av Bloomsbury-gruppen. Denna kamratkrets definierade på många sätt en kulturell era i Storbritannien under 1900-talets första decennier. Här ingick målare som Vanessa Bell och Duncan Grant precis som författare som Virginia Woolf och E.M. Forster. Bloomsburygruppen tänkte också mycket på ekonomi. Och då inte bara för att John Maynard Keynes satt mitt ibland dem och räknade på sysselsättningsnivåer. Virginia Woolf skrev till exempel en hel feministisk klassiker om ekonomins förhållande till konsten.

I essän Ett eget rum argumenterar hon för att anledningen till att världslitteraturen inte är full av kvinnliga skalder är att kvinnor inte har haft ekonomiska förutsättningar att utöva något skalderi. Den som vill skriva behöver nämligen pengar och »ett eget rum«. Det har kvinnor inte haft. Här finns något centralt som också återkommer hos John Maynard Keynes. Han tänkte sig att själva poängen med ekonomi är att vara en förutsättning för konst, litteratur och allt det vackra i livet. Pengarna är inte ett mål i sig utan anledningen till att ha dem och hålla ordning på dem är att det kan möjliggöra så mycket annat. Det är lätt att glömma.

I dag pratar vi ofta om ekonomin som ett eget väsen. »Marknaden var föga imponerad av regeringens åtgärd«. »I går kämpade marknaden med att bestämma sig«. »Marknadens snabba reaktion tog alla på sängen«. Den typen av språk gör det lätt att tänka att ekonomin har ett egenvärde.
Något som rentav kan överordnas mycket annat. Men ekonomer är inte »civilisationens förvaltare«, sa John Maynard Keynes. Även om de ofta tror det. Däremot är det deras uppgift att se till att det finns en »möjlighet till civilisation«. Det är själva syftet. Eko-nomin ska möjliggöra allt det andra. Ekonomerna ska lösa de ekonomiska problemen så gott de kan så att konsten, litteraturen, naturen och allt det goda i livet i sin tur kan ge mening åt vår värld. Pengarna är inte målet. De är medlet som kan se till att böckerna blir skrivna och att människan kan leva. Och just därför är pengar så viktiga.

När vi denna vår pratar om »liv eller ekonomi?« är det kanske den biten vi har missat. Att det faktiskt inte kan vara antingen eller. Och om det är antingen eller, liv eller ekonomi, så är det ett tecken på att vi har organiserat saker på fel sätt.

Det var en annan ekonom, Milton Friedman, som sa att det bara var kriser, verkliga eller påhittade, som kunde åstadkomma riktig förändring. Och vilken typ av förändring som genomförs efter en kris beror på vilka idéer som råka ligga och skräpa i skåpen vid just det tillfället.
Och därmed är vi tillbaka i det där med ­berättelserna.

Katrine Marçal är journalist på DN och bosatt i Storbritannien. Hennes bok Vem lagade Adam Smiths middag? kom ut 2012, har blivit översatt till 20 språk och kallats »smart och rolig« av självaste Margaret Atwood.
I höst släpper Marçal uppföljaren Att uppfinna världen.

Annons