Avd. för grubblerier
En del författare behöver femhundra sidor för att ge en fullödig skildring av ett äktenskaps uppgång och fall. Andra klarar det på under tvåhundra. För läsare som är svaga för den senare kategorin är Jenny Offills roman Avd. för grubblerier något av ett måste.
På ytan handlar det om ett snart medelålders par och deras förhållande. Och hur man överlever (eller inte överlever) småbarnsåren. Det är kvinnan som berättar. Hon har alltid drömt om att bli ett ”konstnärsmonster”. Och visst, hon har skrivit en roman och fått en tjänst som lärare i kreativt skrivande. Men när vi möter henne är det inte Rilke eller stoikerna som fyller hennes dagar. Nej, nu handlar vardagen om hur man får tyst på ett kolikbarn: ”Är hon en snäll flicka? brukade folk fråga. Eh, nej, svarar jag”. Dessutom liknar äktenskapet allt mer ett fuskbygge; mannen är otrogen med en yngre kvinna, de talar förbi varandra konstant, hon i sin tur sneglar på yoga-läraren.
För på ett djupare plan handlar Avd. för grubblerierom tvåsamhet och ensamhet, drömmar och besvikelser, ärlighet och lögner. Och var man egentligen ska lägga ribban för att känna att livet – trots motgångarna – blev helt okej ändå. Det mest imponerande med den här mångbottnade och roliga romanen är tonträffen. Jenny Offill fångar på pricken både äktenskapets olika skiftningar och småbarnsårens märkliga tillstånd då man glider genom dagarna till hälften disträ, till hälften på helspänn.
