Blomsterdalen
Många böcker är trevliga att läsa, men lämnar inga större spår hos läsaren. Sedan finns de där verken som berör på djupet och envist dröjer sig kvar. Den grönländska författaren Niviaq Korneliussens roman Blomsterdalen – i Johanne Lykke Nahderevandhis starka, precisa översättning – är just ett sådant verk. I romanen får vi följa en ung grönländska och hennes kamp mot sitt inre mörker. Utåt sett leker livet: hon har precis börjat på universitetet i Århus, har flickvännen Maliina som hon älskar och en kärleksfull familj. Ändå skaver tillvaron och mörkret sluter sig allt tätare kring henne. Det är inte den unga kvinnans sexuella läggning som är problemet, omgivningen ser med varma ögon på henne och flickvännen. Nej, det är det faktum att hon är grönländska i det postkoloniala Grönland, ett samhälle som har berövats stora delar av sin kultur och identitet. Den själsliga hemlösheten tär och visar sig inte minst i dödsstatistiken. Grönland har världens högsta självmordsfrekvens: ett självmord per tusen invånare och år. Samtidigt är det tabu att tala om dem som har dött för egen hand. Korneliussen inleder varje kapitel i boken med några korta, lakoniska rader om ett autentiskt dödsfall. Romanens huvudperson slits mellan sin vilja att leva livet fullt ut och sin dödslängtan. Ibland vill hon bara begravas på kyrkogården i staden Tasiilaq på östra Grönland. Där har gravstenarna inga namn, men är täckta av färggranna plastblommor. I Blomsterdalen skriver Niviaq Korneliussen smärtsamt, vackert och mycket gripande fram ung, grönländsk livskänsla. Läs och berörs!
Översättning: Johanne Lykke Nahderehvandi
Tips: Yukiko Duke
