Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen
Att läsa den ungerska författaren Ágota Kristóf är att påminnas om vilka möjligheter det skönlitterära berättandet erbjuder. Hennes mästerliga romantrilogi är en av de bästa skönlitterära krigsskildringar som har skrivits. Romanerna är skrivna på en glasklar, minimalistisk prosa och handlar om krigskaos, flykt, separation, exilens sorg och längtan, förlorandet av ett språk och förvärvandet av ett nytt.
I den första romanen, Den stora skrivboken, är berättarna de två tvillingpojkarna Claus och Lucas, som krigsevakueras till sin kärlekslösa mormor på landet. Hon utnyttjar dem hänsynslöst som arbetskraft och berövar dem alltmer av deras mänsklighet. Pojkarna skriver krasst och sakligt ner sina upplevelser hos henne i en stor skrivbok. De skriver om byn och dess invånare, som alla lever i ett lika stort armod under krigsåren; bybornas kamp för överlevnad föder våld och övergrepp. I de två följande verken, Beviset och Den tredje lögnen, ställer Kristóf allt på ända och får läsaren att tvivla på den första berättelsen. Handlar det i själva verket bara om en pojke? Har han en låtsastvilling som han själv har uppfunnit? Berättelsen vindlar fram i de tre romanerna, grenar ut sig och korskopplar på ett makalöst vis. Ännu en dimension på detta mästerverk får man om man parallellt läser Kristófs memoarbok Analfabeten, som nu ges ut samtidigt. Där får läsaren följa författarens väg till författar-skapet och inser plötsligt hur tydligt Kristófs eget liv avspeglar sig i hennes skrivande.
