Elin, diverse
Den svenska samtidslitteraturen framstår – med några få, lysande undantag – som ganska ängslig. Författarna tar inga risker, romanbyggena är oklanderligt välsnickrade: de dramatiska kurvorna sitter där de ska, formuleringarna är välpolerade och alla trådar knyts ihop snyggt och prydligt i slutet. Men ofta känner jag att man som läsare skulle vilja släppa lös en bäver i de där prydliga byggena, så att en och annan bärande bjälke hamnade på sniskan och något oförutsett inträffade i läsningen.
Den isländska författaren Kristin Eiríksdóttirs roman Elín, diverse (översättning: Arvid Nordh) lämnar inget att önska i det avseendet. Denna roman, som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2019, är ett stycke befriande vildsint och bångstyrigt berättad litteratur, som vågar ställa krav på läsaren. Här antyds relationer och möjliga förklaringar till människors handlingar bara mycket försiktigt. Romanens berättare heter Elín, är drygt 70 år och något av ett original. Hon lever ensam och håller sig helst för sig själv, men är en eftersökt rekvisitör för filminspelningar och teateruppsättningar. En dag blir hon uppringd av en teaterregissör som ska sätta upp en ung, geniförklarad kvinnlig dramatikers verk. Elín blir helt absorberad av den skygga pjäsförfattaren Ellen, men hon är måttligt glad över Elíns intresse. Vilka är de här båda kvinnorna och vad är det egentligen som förenar dem? Och vad är det för mystiska pappkartoger Elíns mormor har lämnat efter sig till Elín? Kristin Eiríksdottir skapar ett laddat och David Lynchliknande kammardrama som inte liknar någonting annat den här bokhösten.
Tips: Yukiko Duke
