En stund är vi vackra på jorden
»Jag skriver till dig för att jag inte är den som går iväg, utan den som kommer tillbaka, tomhänt.« En ung man skriver brev till sin mor, vietnamesisk flykting i USA som aldrig lärt sig läsa engelska. Han skriver i visshet om att hon inte kommer kunna läsa det han skrivit. Han skriver om deras gemensamma historia, om hans barndom, om hans längtan ut, bort och efter att skriva. Ocean Vuoungs roman är ett långt, poetiskt brev som tar andan ur mig.
En stund är vi vackra på jorden tillhör det bästa jag läst på länge. Man ska vara försiktig med sådana påståenden, jag vet, men denna roman – med all sin skönhet och hårdhet – är en helt igenom uppslukande upplevelse. Vuong skriver med en akut känsla, som om det gällde livet, samtidigt som språket i varje stavelse är omsorgsfullt slipat i gnistrande fasetter.
Kriget går i arv i familjen, trauman lever vidare också i Hartford, strax intill Connecticutfloden. Modern är frustrerad i sitt nya hemland och våldsam mot sin son, han söker skydd hos mormor. Vuongs lyriska brev böljar fram bland förmödrarnas minnesbilder av krigets fasor, sina egna minnen och hågkomster från uppväxten och det lätt obestämda nu från vilket diktjaget skriver. Han är hårt knuten till sin mor, men så möter han under kneget på en tobaksfarm Trevor, »pojken som lärde mig att det fanns något som var till och med brutalare och mer uppslukande än arbete – längtan.«
Ocean Vuongs roman – så lyhört överförd till svenska av Andreas Lundberg – är vävd av samma sköra oövervinnerlighet som pojkarnas kärlekshistoria. »Jag berättar inte så mycket en historia som ett skeppsbrott – spillrorna som flyter, äntligen läsbara«, skriver Vuong. Sent ska jag glömma dessa spillror.
//Therese Eriksson
