Främlingar jag känner
Den italienska författaren Claudia Durastanti växte upp med två döva föräldrar som vägrade använda teckenspråk: de ville slippa bli sedda som avvikande. I stället läste de på läppar och kommunicerade med läten och gester. Det gav upphov till missförstånd och frustration i förhållande till omgivningen, inte minst de två barnen. Durastanti blickar tillbaka på sin och broderns trassliga barndom med två excentriska föräldrar med psykiska problem. En barndom där kidnappningsförsök, insparkade dörrar och knivhot inte ansågs märkligt. Hon resonerar mycket kring funktionshinder och identitet. Var det kanske i själva verket så att dövheten gav föräldrarna en paradoxal frihet, en möjlighet att vara annorlunda som annars hade varit omöjlig? I denna pärla till självbiografisk uppväxtskildring ringar Durastanti in hur viktigt språket och de gemensamma berättelserna är för att bygga gemenskap och trygghet i en familj.
Översättning: Johanna Hedenberg
Tips: Yukiko Duke
