Jag säger det ni tänker
Curtis Sittenfeld hör till samtidslitteraturens skarpsynta skildrare av den amerikanska – företrädesvis vita och heterosexuella – medelklassen. Ända sedan debuten med I en klass för sig har Sittenfeld nagelfarit (den övre) medelklassen, vare sig det rört sig om subtila psykologiska nyanser i kärleksrelationer eller större samhälls-politiska berättelser, som i romanen Presidentens hustru. Man kunde invända mot det begränsade perspektiv detta skulle kunna medföra, men med fingertopps-känsla förser Sittenfeld sina skildringar med både distans och kritisk udd.
Jag säger det ni tänker (övers. Klara Lindell) är hennes första novellsamling och, efter den mindre lyckade Jane Austen-parafrasen Sanning och skvaller, en återkomst till det som är kärnan i författarskapet: syrligt satirisk, skoningslöst skarpögd underhållning med en medkännande varm grundton. Flera av samlingens noveller handlar om att konfronteras med (en irriterande person från) det förflutna; en process som i slut-änden resulterar i att berättarjaget får göra upp med sig själv.
Så också i två av bokens mest läsvärda berättelser. I Jäntan på prärien är Kirsten besatt av att följa Lucys livsstilsimperium på sociala medier, samtidigt som hon gnisslar tänder över hyckleriet i att den tjej hon hade hett lägersex med i ung-domen, nu lever på sitt präktiga kärn-familjsvurmande. Och på sin bröllops-resa på lyxig resort, i Som alla andra par, möter Maggie sin high school-nemesis Ashley, även hon på smekmånad. Och, till skillnad från Maggie, sugen på parmiddagar och aktiviteter. Alla noveller i Jag säger det ni tänker är inte riktigt lika starka, men i de bästa möter vi en Sittenfeld i högform.
Översättare: Klara Lindell
