Jag står här och stryker
I min bokhylla står en gammal, närmast sönderläst utgåva av den här novellsamlingen av Tillie Olsen (1912–2007). Jag fick den av en vän, som en uppmaning att inte gå i kvinnofällan och begränsa mitt liv. Amerikanskan Tillie Olsen – maka, fembarnsmor, politisk aktivist, inspiratör till kvinnoforskningen i USA och feministisk ikon – började skriva först som 49-åring. Innan dess hade det inte funnits tid och ro till det. Kanske bidrog den ständiga tidsbristen även till hennes egensinniga sätt att skriva: novellerna börjar alltid mitt i ett skeende. De är korta, täta och precisa och skildrar vardagliga scener hemma hos fattiga arbetarklassfamiljer. Det finns ingen dramatisk vändpunkt i dem, men Olsen skapar spänning genom att skildra situationer ur flera olika människors synvinklar. Det prismatiska berättandet skapar spänning och komplexitet. I Hey Sailor, what ship? berättar hon om den alkoholiserade sjömanen Whiteys dröm om att få göra sin vänfamilj lycklig och om familjens empatiska, kärleksfulla och uppgivna blickar på honom. Det är stor berättarkonst.
Översättning: Else Lundgren
Tips: Yukiko Duke
