Köttets tid
Lina Wolffs prosa är ögonblickligt igenkännlig, med en ton som är hennes alldeles egen. Det blev tydligt i den hyllade De polyglotta älskarna (2016), och det befästs ytterligare i den nya romanen, Köttets tid. Vad som utmärker en författares ton är inte alltid lätt att sätta fingret på, man bara vet, men Lina Wolff känns också igen på hur hon i sina verk konsekvent rör sig över språk- och landgränser. Hon är motsatsen till provinsiell. I Köttets tid har en svensk tidningskrönikör, Bennedith, åkt på resestipendium till Madrid, där hon möter den udda existensen Mercuro. Genom honom får hon höra berättelsen om hur han sökte hjälp hos den urspårade relationsshowen Köttets tid och om nunnan Lucia, som anses vara hjärnan bakom projektet. När Lucias historia så småningom läggs till Mercuros, har Wolff skapat en intrikat väv. Här åskådliggörs människans komplexa slitningar mellan ande och kött, samtidigt som Bennedith hittar sitt kall. Det är egensinnigt, obehagligt och skickligt.
