Oktoberbarn
Linda Boström Knausgård har i sitt författarskap alltid arbetat med diffusa gränser mellan liv och dikt, men aldrig så utpräglat auto-fiktivt som i sin tredje roman,
Oktoberbarn. Här möter vi ett berättarjag som ligger nära författaren själv, på ett mycket intimt vis. Romanens jag rör sig i psykiatrins korridorer, men i synnerhet bland de minnen som hennes ECT-behandlingar hotar att utplåna. Olika tider och avgörande ögonblick i livet – pappans sjukdom, äktenskapet, skilsmässan, barnen – flimrar, oordnat, förbi i en roman som också kan sägas vara en svidande vidräkning med psykiatrin och dess metoder. Oktoberbarn är kanske inte den mest välkomponerade av hennes böcker, men den har det driv i språket som är så typiskt för Boström Knausgård – som grabbar tag i läsarens uppmärksamhet och behåller den i stadigt grepp.
