Spion och förrädare
Jag har – med några få undantag – haft svårt att ta spionromaner på allvar. Det är nästan omöjligt att inte tänka på Dundermusen om man förväntas tro att Coq Rouge hade kunnat vara en riktig person. Men så började jag läsa historikern och Times-kolumnisten Ben Macintyre. Hans senaste bok på svenska, om dubbelagenten och KGB-officeren Oleg Gordievskij, har kallats »den bästa sanna spionhistoria jag någonsin läst« av ingen annan än John Le Carré, och själv läser jag stora delar med munnen halvöppen. Aldrig har väl uttrycket »sanningen överträffar alltid dikten« varit mer träffande. Jag älskar att läsa om hur agenter och spioner arbetar och kommunicerar, hur mycket som styrs av missförstånd och falskspel. Jag skrattar högt åt beskrivningarna av Stig Bergling och aldrig har jag känt mig mer lättad över att vi överlevde kalla kriget än när jag läser om hur Sovjet förberedde sig på en oprovocerad kärnvapenattack från väst. Visst, det här är något så ovanligt som en faktabok som känns mer spännande än de flesta thrillers. Ändå är det inte bokens främsta tillgång. Det bästa är att den lär mig saker jag aldrig hade kunnat fantisera ihop på egen hand.
Övers. Ole Andersson
Tips av Malin Persson Giolito
