Besatt av Barcelona

Carlos Ruiz Zafón – ”den mest läste spanske författaren sedan Cervantes” – är död. Han dog i sitt hem i Los Angeles och blev 55 år. För tio år sedan skickade vi Spanienkännaren Lasse Westman för att möta Zafón i hans Barcelona. Men plötsligt var den berömde författaren försvunnen.

Gå aldrig in på Arc de Teatre–gränden om ni inte vill bli muddrade in på bara kroppen! Detta sagt som varning till alla hängivna läsare av Carlos Ruiz Zafóns bok Vindens Skugga (Norstedts) vars handling startar i den där gudsförgätna gränden.

Numera finns det både guideböcker och rundturer i Barcelona i spåren efter Carlos Ruiz Zafóns romaner. Men jag går min egen väg efter den snitslade bana jag har i huvudet alltsedan jag levde i den här stan en gång.

Och våra vägar sammanfaller. När jag läste Zafóns succéroman Vindens Skugga kände jag igen mig i de gamla Ramblakvarteren han skrev om.

Jag visste att han som tonåring vandrat kors och tvärs genom Riberas fattigkvarter med sina förfallna adelspalats varifrån handeln över Medelhavet en gång hade styrts.

 Han hade vandrat upp till Gaudís mosaikskimrande park, Parque Güell, och tittat ner över Barcelona. Han hade stått där och känt att han ägde hela den här stan på sluttningen ner mot havet.

 Också för mig var Parque Güell ett verkligt andningshål på femtiotalet. Här uppe var luften klar och lätt att andas, här låg de nya patricierpalatsen med sina trädgårdar. Nya och nya, i alla fall inte mer än hundra år.

I sin nya bok El Juego del Ángel eller Ängelns lek, som den kommer att heta på svenska, låter Zafón den där mystiska demonängeln Andreas Corelli bo i ett av palatsen vid parken. En skräcknatt försöker bokens unga hjälte David Martin döda ängeln. Där känns det som om Zafón fortsätter där han slutade i Vindens Skugga, den bok som gjorde honom till mångmiljonär i dollar och sålde i tio miljoner exemplar över hela världen. Mer än Cervantes Don Quijote som det heter i Zafónreklamen.

  Handlingen i Ängelns lek är kanske inte så tät och intrikat som i Vindens skugga, det är mera ”hokus-pokus”, som en svart anti-helgonlegend, en Harry Potter för vuxna, ungefär.

 Ingen rim och reson. Men det gör inget. Rim och reson är inget som Zafóns läsare går och väntar på.

Huvudsaken för mig är att Barcelona finns med och har huvudrollen i den nya boken också. Framför allt finns det där hemliga biblioteket med, gömt i de vindlande katakomberna under Arc del Teatre; den där gränden som skär in just innan gågatan Ramblan vidgar sig och flyter ut kring Columbusstatyn.

 Ensam vågar jag inte gå in i Arc del Teatre-gränden ens på dagen så ruggig är den. Men djupt där inne ligger De Bortglömda Böckernas Gravplats; i Zafóns böcker alltså, och numera också i alla hans läsares inbillning.

 När en bok inte läses längre men är så bra att den måste räddas, hamnar den hos bibliotekarien Isaac där nere i katakomberna. Varje bok har en själ, det är Zafóns budskap. Boken är ”besjälad av den som en gång skrev boken, av alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om den. För varje gång en bok byter ägare, för varje gång en ny läsare låter sin blick glida över dess sidor, växer sig bokens själ allt starkare”.

 Boken glöms men sparas nere i gångarna i böckernas gravplats. En gång ska den hittas igen och tas ut i ljuset.

 Det är likadant med de gamla husen i Barcelona, tycks Zafón mena. Han skriver om övergivna patricierhus uppe på de rikas sluttningar mot Tibidabo-berget. Ingen har bott där på årtionden. Fönstren krossade. Duvor och råttor har flyttat in.

Dessa hus har sin själ sammansatt inte bara av den för länge sedan döde byggherren utan av alla andra som också bott där, pigor och barnjungfrur, ja till och med av banditer som brutit sig in och slagit ihjäl familjen varpå huset övergivits.

 Han skriver om ett palats nere vid Plaza Real, ”kungliga torget”, där det förmögna borgerskapet bodde ända långt in på nittonhundratalet. Sen blev det bordeller i de gamla våningarna och när bordellerna förbjöds av Franco 1955 flyttade knarkarna och tjuvarna in.

  Det här är Zafóns kvarter. Och mina. Jag höll till här nere på femtiotalet under de år Zafón skriver om i Vindens Skugga. Varje dag vandrade jag den dryga kilometern hit ner från rummet jag hyrde av en tant uppe på Avenida Generalissimo Franco.

När mina föräldrar kom hit för att hälsa på mig hyrde jag in dem i en rekorderlig pension vid Plaza Real. Min mamma tyckte det var trevligt. ”Fast flickorna i Room Service är lustigt klädda” sa hon. ”Och det är speglar i taket, är det vanligt? Pappa och jag är faktiskt lite generade ”.

 Jag hade råkat hyra in mina föräldrar på en av de halvfashionabla bordellerna men sa inget. De förstod nog inte var de hamnat.

 Och omvänt tänkte nog min pappa: Fattar vår son ingenting.

 Men han sa inget han heller.

 Är det samma bordell som Zafón låter antihjälten i sin senaste bok Ängelns lek debutera i, ditskickad av den mystiska svarta ängeln Andreas Corelli?

 Har de nya ägarna sparat speglarna i taket?

 Det hade jag tänkt fråga Zafón om i den intervju jag blivit lovad av hans agent. Det är därför jag rest hit till Barcelona. Vid ankomsten ringde jag direkt till agenten och anmälde mig och frågade när jag skulle träffa Carlos Ruiz Zafón.

 – Sorry, Carlos har flugit tillbaka till Los Angeles, sa agenten som antagligen blivit rik på Zafóns böcker hon också och fullkomligt struntade i en journalist från Sverige, där boken ändå skulle gå åt som smör i solsken.

 Jag var lurad. Blåst. Helt i stil med vad som händer i hans böcker. Jävlar. Jag kunde varit farsa åt den där divan Zafón. Jag satt i Francos fängelse som spion/journalist innan han var påtänkt. Och jag utvisades på livstid men kom tillbaka som hedersgäst hos president Pujol när Franco var död och Spanien hade öppnats igen och Zafón fortfarande gick i kortbyxor i jesuiternas skola uppe vid Sarrià.

 Sen lugnade jag ner mig. Zafón är naturligtvis utless på journalister. Inga författare vill tala om sina böcker lika lite som konstnärer vill tala om sina målningar eller musiker om sin musik.

 Zafón har varit hemma över jul och nyår och nu rest tillbaka till Los Angeles och Hollywood. Dit flyttade han 1994 bara trettio år gammal för att skriva manus till B– och C–filmer, ”som jag inte vill att mina läsare ska se”, så har han sagt i en av de få intervjuer med honom jag läst.

 En mussla. Jag får klara mig utan Zafón. Han finns i sina böcker. Det räcker. I dem finns ett myller av skurkar, underbara kvinnor, lurendrejare och helgon och lejda mördare. De finns där ute i Barcelona.

 Jag går in på Carrer Canuda, en tvärgata högst uppe på Ramblan, där fågelmånglarna håller till med alla sina burar i skuggan under platanerna.

 Klassisk mark. Taube var här och skrev en visa om en kanariefågel han köpt till sin älskade.

  Och det var här som Georg Orwell låg på taket till Poliorama med ett gevär och sköt på Guardia Civilarna nere på Café Moka på andra sidan Ramblan.

Det var under inbördeskriget 1936 – 39.  Fågelmånglarna finns kvar. Poliorama finns kvar. Och Café Moka. Orwells bok Hyllning till Katalonien blev en av många Barcelonaklassiker.

 Lager på lager. Och Ramblan och Carrer Canuda är centralt i Zafóns böcker. Jag går in på antikvariatet Libreria på Canuda nummer 4. Åh vilket tempel. Jag köpte böcker här för femtio år sen.

 Jag frågar ägaren om det kommer mycket Zafónturister.

 – Ni har kommit till Zafónkultens hjärta, säger han. Varje lördag kommer det guidade turer. Om de inte är för många släpper jag in dem. Kanske köper de en bok.

  Han brukar ta ner dem i källaren. Varje antikvariat har en gravplats för bortglömda böcker, säger han. Under Francoåren gömde man de förbjudna böckerna i källaren. Här fanns och såldes de första nyutgåvorna av poeten Lorca, tryckta i Buenos Aires och smugglade hit till Spanien.

 – Det var jag som köpte dem, säger jag.

 – Kom med mig ner, säger ägaren.

 Över nergången till källaren finns en skylt: ”Cementerio de los libros olvidados”, de glömda böckernas gravplats. Via en smal trappa kommer vi ner i en källare som verkar sträcka sig in under hela kvarteret. Tusentals, tiotusentals böcker uppställda med skyltar för olika genrer. Inte som i Zafóns böcker där hans hjältar har garnnystan med sig för att hitta tillbaka i de vindlande mörklagda gångarna.

  Ägaren har inte läst Zafón, han läser bara gamla böcker, säger han. Gamla och helst glömda böcker som han egentligen inte vill sälja. Han är däremot tacksam mot Zafón som skruvat upp intresset för antikvariat. Barcelonaborna har alltid läst böcker som galningar säger han. Helst böcker om Barcelona. Och de är många.

 Författare i andra världsstäder låter handlingen vara själva drivkraften med staden som kuliss. Hos författarna i Barcelona är det tvärtom. Stadens eviga mysterier bestämmer allt som sker hos Luis Goytisolo, Quim Monzó, Montalban, Eduardo Mendoza, Carlos Zafón…

 Alla är de besatta. Barcelona är outtömligt. Det är bara att ösa.

 Det finns en Barcelonabok som jag direkt kopplar till Zafón och det är Eduardo Mendozas La Ciudad de los Prodigios; Undrens Stad som den hette i den svenska översättningen (Rabén o Sjögren år 1991). Boken tar sin avstamp i den världsutställning 1888 som lyfte Barcelona rätt in i moderniteten och den europeiska samtiden. Samma vimmel av skojar och fixare som hos Zafón med den skillnaden att Mendoza hyllar sina banditer; ”såna är vi katalaner”, sa han en gång när jag lyckats intervjua honom inför en bok om Barcelona jag höll på med.

 – Vi är sluga och bra på att komma åt folks pengar. Nu vallfärdar ni nordbor och japanerna hit för att spana in Gaudis halvfärdiga katedral. Vi kommer aldrig att bygga den färdig.

 Katalanernas eget valspråk för sin nationalkaraktär var helt okej tyckte han: Seny i Rauxa, Ordning och Oreda. (Uttalas Senj i Raucha.)

– Borgarna stöttade såna som arkitekten Gaudí och hans katedral tills de  tröttnade och övergav honom och lät honom dö bortglömd på ett fattigsjukhus. Vi har ingen uthållighet.

 Barcelona var fyllt av paradoxer och orimligheter, ansåg han. Hur kan man vara författare i ett land som Sverige utan paradoxer och orimligheter?

 Eduardo Mendoza var sur på mig men samtidigt imponerad över min sluga taktik för att få träffa honom: jag hade blockerat hans telefonsvarare genom att ringa honom var femte minut under två dygn. Så gör en riktig katalansk skojare! Till slut gav han upp och släppte in mig.

Ägaren till antikvariatet på Carrer Canuda följer med mig bort till Ateneosällskapet på samma gata. Ateneo är ett stort palats med bibliotek, läsesalar och barer med stora skinnfåtöljer där man kan sjunka ner med en bok och få en öl framburen av en förbindligt tystlåten kypare, på villkor att man själv är lika tyst.

 Det är en gammal herrklubb för det bildade borgerskapet, grundad i mitten på artonhundratalet. Centralt Zafón–ställe. Här låter han sin unge pojkhjälte Daniel i Vindens Skugga möta bokhandlaren Gustavo Barcelò som vill köpa en raritet som Daniel snott med sig från De Bortglömda Böckernas Gravplats.

   Zafónguiderna är tvungna att stanna ute på torget och dra historierna om Zafón och Ateneo som om de vore historisk verklighet och inte ljug. Grupperna får tydligen inte komma in och störa de läsande farbröderna.

 Jag smyger runt. De läsande farbröderna låtsas inte om mig bakom sina tidningar.

 Vi är i Barrio Gotico, Gotiska Kvarteren, alltså själva hjärtat i det gamla Barcelona med rester av den romerska stadsmuren och med ett framgrävt  romerskt kvarter som man kan gå ner i, fyra meter under gatunivån.

 Lager på lager i tvåtusen år. Araberna var här. Västgoterna. Vandalerna. I vilken bok skriver Zafón om krogen Quatre Gats? Är det på Quatre Gats hans huvudperson blir skuggad av mördaren och polistorteraren Fumero i Vindens Skugga?

 Jag märker att jag blandar ihop handlingarna i böckerna. För mig är ”Fyra Katter” den krog där Picasso hade sin första utställning 1901 innan han drog till Paris och grundade kubismen. Nu har han fått sitt eget museum nere vid Carrer Montcada, fem minuters promenad från Katedralen.

 Barcelona har alltid tagit hand om sina genier och gjort hela industrier kring dem, som man nu gjort med Zafón.

   Salvador Dalí, Joan Miró, Pablo Picasso, Antoni Tàpies… Salvador Dalí köpte konserverade myror för avmålning på djuraffären på Plaza Real. ”Alla myror är olika” sa han. Han rankas som Barcelonageni efter sin död men hålls fortfarande i karantän eftersom han höll på Franco och donerade all sin konst  till Madrids museer, inte till Barcelonas.

   Hans samtida kollega Miró har fått sitt eget museum upp på Montjuichberget. Europas vackraste museum. Dalí och Miró var surrealister. Man kan säga att de lyfte upp till ytan den surrealistiska infrastruktur som underminerar hela Barcelona och därmed också allt seriöst som skrivs om denna stad, inklusive det jag skriver nu.

 Min favoritaffär är  ett skyltfönster där man utbjuder yxor, dockor, barnleksaker och damunderkläder intill varandra. Fantastiskt men alldeles självklart!

 Zafón förälskade sig i ett skyltfönster till en handskaffär på Carrer Santa Ana 27. Simsalabim förvandlade han den till ett antikvariat i Ängelns lek!

 Handskar får också sin själ av alla som bär dem!

  Av en slump, eller styrd av dunkla makter, stannar jag till framför just denna handskaffär med dess jugendgrannlåt kring portar och skyltfönster. Jag går in och frågar efter ett antikvariat som måste ha legat här nånstans.

 – Om ni menar Zafóns antikvariat så är det här, säger ägarinnan.

 Zafónturisterna brukar komma in. De är pålästa. Hjälten David i Vindens Skugga bodde med sin pappa på övervåningen.

 – Jag har inga böcker att sälja men ibland köper de ett par handskar.

 Hon funderar på att lansera en uppsättning Zafónhandskar. Ju förr dess bättre. Plötsligt kan Zafónfebern vara över hos de trolösa katalanerna.

 Jag träffar mina svenska vänner Nina och Deerie från svenska läsecirkeln. Det var hos Nina och hennes dåvarande man jag bodde när jag skrev en bok om Barcelona. (Den vilar nu på De Bortglömda Böckernas Kyrkogård.)

 Jag satt högst upp på takterrassen och skrev med hela Ribera omkring mig, just där Zafón låter sin hjälte i Ängelns lek flytta in i ett övergivet och förhäxat tornhus.

 Härliga kvarter. Alla tjuvkopplade sina elledningar direkt på telefonstolparna på gatan. Jag hade stränga order att inte släppa in avläsarna från elverket. Mätarna var bortkopplade.

 Stadsförvaltningens spionhelikoptrar flög över oss och fotograferade alla svartbyggda takvåningar och penthouse.

 Så fördjupades min kärlek till den här stan. Deerie Persson och jag hade kommit till Barcelona samma år. 1955. Hon skulle läsa spanska några månader och träffade en katalan som hon nu är lyckligt gift med sen femtio år.

 Hon och de andra i läsecirkeln har hållit på i fyrtio år. Privat läser de spanska böcker också förstås, men går nu och väntar på den svenska översättningen av Zafóns senaste.

 Jag råkar säga att Zafón är en svårartad typ. Han lurade mig och drog till Los Angeles. Typiskt för dom där katalanerna. Ordning och oreda.

 Deerie ser allvarligt på mig.

  – Carlos är en mycket rar pojke, säger hon.

 Hon berättar att Carlos Zafón och hennes dotter Mita gick i samma klass i jesuitskolan San Ignacio uppe mot Sarrià. De var tillsammans ett tag. Kilade stadigt som man sa när Deerie lämnade Sverige på femtiotalet.

 Deerie glömmer honom inte. Han var rar och intelligent.

 – Han skrev en melodi till mig, säger Deerie. Jo, han komponerar också. Han spelar hellre piano på presskonferenserna än läser högt ur sina verk.

 Nina och jag följer Deerie till Metron. För säkerhets skull. Men det är lugnt på Ramblan. Inga väskryckare ännu. Säsongen har inte börjat för dem, turisterna kommer inte förrän det blir vår.

 Jag har bestämt mig för att dra ut till kyrkogården i Poble Nou som Zafón skriver om. Nina följer med, hon brukar göra en runda på kyrkogårdarna i Poble Nou och på Montjuichberget och mata katterna som lever i de förfallna mausoleerna och gravkapellen. Nu är Poble Nou–kyrkogården en turistattraktion. Det är Barcelonas äldsta kyrkogård. Jag får en lista med alla berömda människor som ligger här. De fattiga vilar i sina fack, de rika i sina mausoleer, som ute i den levande världen.

Här låter Zafón sin hjälte i Ängelns lek hitta sin egen gravsten: David Martin 1900 –1930. Ett grymt skämt av den onda ängeln. Men David har lämnat sitt manus till sin mystiske uppdragsgivare. Han är fri.

De flesta änglarna på kyrkogården är gjorda i sandsten och har vittrat och tappat näsor och halva anletsdragen. Bara de riktigt rika hade råd med marmoränglar. Jag håller vakt medan Nina sätter ut plastfat med kattmat inne i några övergivna mausoleer. Katter dyker fram ur mausoleer och hopsjunkna gravar. Välgödda. Nina är inte den enda kattmataren.

 På utvägen undrar damen i informationen om jag hittat Picassos mamma. Och jag frågar om Zafón varit här. Vem är Zafón säger hon.

Finns Zafón överhuvud taget? Kanske är han fiction han också, uppfunnen av någon som sitter i Hollywood och skriver skräckromantiska B-filmer?

Adjö Zafón, adjö Barcelona… Jag tar en sista sväng bort till Modelofängelset som han skriver om och där jag satt 1962. Zafón har rätt; också fängelser laddas upp av dem som ruttnat där inne, inklusive mig.

Jag minns plötsligt hur zigenarfångarna sjöng hela nätterna.

Finns Garroten, strypmaskinen, kvar där inne? Det hade jag också tänkt fråga Carlos Ruiz Zafón om.

Artikeln publicerades i nr 1/2009.

erbjudande

Prenumera på Nordens största bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare