Chimamanda Ngozi Adichie: »Jag vill vara farligt frispråkig«

En halv gul sol gjorde henne till ett litterärt världsnamn. Nu är Chimamanda Ngozi Adichie tillbaka med en ny roman om av vår tids känsligaste frågor – den om hudfärgens betydelse.

Artikeln publicerades i Vi Läser 5/2013. 

Chimamanda Ngozi Adichie vinklar upp den lilla spegeln för att lägga på ett extra lager läppstift. Men så avbryter hon rörelsen och vänder sig i stället mot fotografen i baksätet:

– Du vet hur man ljussätter mörkhyade?

Hon säger det i förbigående. Det lättsamma tonläget får det att låta som något helt naturligt. Men den som läst Chimamanda Ngozi Adichies nya roman Americanah, vet att hudfärg är något som hon tar allt annat än lätt på. Snarare sammanfattar boken hur mycket i tillvaron som kretsar kring den egna hudfärgen. Eller, för att vara mer exakt: tillvaron utanför Nigeria. Som 19-åring lämnade Adichie Nigeria och flyttade till usa – och upptäckte att hon var svart.

– I Nigeria tänkte jag aldrig på mig själv som svart, säger hon samtidigt som vi kör upp på bron som förbinder Lagos Island med fastlandet.

Trafikpoliser i märkliga, nästan futuristiska uniformer kryssar fram mellan fyrhjulsdrivna stadsjeeps-vidunder och små tillknycklade personbilar. Nedanför oss ligger tankfartygen på rad i hamnen. Lite längre bort sticker de multinationella företagens oljeplattformar upp som insektsspröt vid horisonten.

– Jag minns att mina nigerianska vänner var väldigt upprörda över skämten om svartas aptit på friterad kyckling och vattenmelon. Jag förstod inte att frågan »Gillar du friterad kyckling?« anspelade på etnicitet. På min hudfärg.

Sedan tillägger hon krasst:

– Att lära mig vara svart tog tid.

Chimamanda Ngozi Adichie fick sitt genombrott med världssuccén En halv gul sol för ganska precis sju år sedan. Romanen handlar om Biafrakriget, det stora inbördeskriget mellan 1967 och 1970, då både hennes farfar och morfar dödades. Minst en miljon människor ur igbofolket, som försökte resa sig och bilda ett eget land (Biafra), svalt ihjäl medan världen såg på. Oljan spelade en avgörande roll i kriget. Flera av de stora oljefyndigheterna låg just i Biafra.

– Jag växte upp med historierna om kriget, men kände inte till detaljerna och den övergripande historien, säger Chimamanda Ngozi Adichie.

Tjugofem år gammal tog hon sig ändå an arbetet med att gestalta det brutala folkmordet. Hon letade i arkiv, läste allt hon kom över och intervjuade människor som varit med. Men framför allt talade hon med sin pappa.

– Min pappa är mycket reserverad och inte speciellt känslosam. Nu satte han sig ner med mig och berättade vår familjs historia. Han tvingades återuppleva sin egen smärta. Han berättade allt han visste om sin far som slutade sitt liv i en massgrav. Om militärens våld och rebellernas brutalitet.

Arbetet med romanen tog fyra år.

Efteråt var jag helt utmattad. Jag lovade mig själv att aldrig arbeta så länge med något igen.

– Efteråt var jag helt utmattad. Jag lovade mig själv att aldrig arbeta så länge med något igen.

Har du hållit ditt löfte?

– Ja. Tills jag började skriva Americanah …

Bilen har stannat utanför ett höghus i stadsdelen Ikoyi. En gång var området hem åt den styrande militärklassen. I dag befolkas höghusen och kolonialvillorna här av Lagos övre medelklass. Lägenheten på andra våningen är tom på personliga tillhörigheter. Inredningen är anonym med stora ljusa soffor, en stor tv, vita golv och tavlor som föreställer blommor och landskap på väggarna. En typisk bostad som företag hyr åt sina utländska medarbetare. Chimamanda Ngozi Adichie, som delar sin tid mellan usa och Nigeria, letar lägenhet. Men det är lättare sagt än gjort. Med drygt 15 miljoner invånare är Lagos trångt, tätbefolkat. Hyrorna klättrar uppåt i takt med att de bostadssökande blir allt mer desperata. I tidningarnas bostadsannonser anger värdarna vilka hyresgäster som inte är önskvärda. Är du igbo, som Chimamanda, är det svårt att få ett hyreskontrakt.

– Nigeria har förändrats, konstaterar hon.

Vad tänker du när du kommer hit?

– Jag kommer alltid ha ett komplicerat förhållande till Nigeria. Vi nigerianer som älskar landet klagar ändå ständigt på det; på regeringen, fattigdomen, trafikstockningarna och de ständiga strömavbrotten. Jag kom tillbaka hit med en stark känsla av att Nigeria hade förändrats, när det kanske var jag som hade genomgått den största förändringen. Idén om »hem« som en oföränderlig plats är universell, och det är därför återvändandet alltid är förknippat med ett visst vemod.

Romanen Americanah sträcker sig över 20 år, tre kontinenter och flera uppvaknanden för berättelsens huvudperson, nigerianska Ifemelu, som flyttar till usa för att studera.

Det låter lite välbekant?

– Ifemelus liv är en mer spännande version av mitt eget, erkänner Chimamanda med ett skratt. Mycket av det hon upplever är mina erfarenheter, men de bästa historierna kommer från mina vänner. Jag använder ofta deras berättelser, just för att mitt eget liv inte är speciellt intressant.

För Ifemelu blir ankomsten till usa ett hårt uppvaknande. »Jag hade aldrig tidigare sett mig som svart«, skriver hon i ett inlägg på bloggen som hon startar efter att ha upplevt de första krockarna med det amerikanska samhället. Som icke-amerikan och svart undersöker hon olika uppfattningar om etnicitet i usa och Obamas betydelse för bilden av usa som öppet och tolerant, samt gör upp med föreställningen att hudfärg inte spelar någon roll längre.

– I Nigeria kan människor inte relatera till problematiken med svarta och vita på samma sätt som man gör i usa. De ser en vit man frias från mordet på en svart tonåring och tycker att det är konstigt, men tänker att »det är väl så usa är«, säger hon och sneglar mot tv:n.

Nyhetssändningarnas huvudstory handlar om att George Zimmerman, en vit medelålders man från Florida, friats från mordet på den svarta tonåringen Trayvon Martin.

Chimamanda Ngozi Adichie återkommer gång på gång till hur etniskt vinklad rapporteringen har varit.

– En tidning menade på fullt allvar att det inte handlade om ras, eftersom Zimmermans mamma har latin-amerikanskt ursprung! Att de inte kan fokusera på själva handlingen! Det var precis därför jag lät Ifemelu vara anonym som bloggare, för att fokus inte skulle hamna på var hon kommer ifrån, utan på vad hon säger.

Hon sätter sig tillrätta på soffans armstöd med ryggen lutad mot väggen och placerar fötterna på soffkudden. Konstaterar att romanformen och utifrånperspektivet ger henne möjlighet att gå rakt på frågor som sällan når en bredare allmänhet. Allt från varför svarta kvinnor undviker att ha naturligt hår när de går på arbetsintervjuer, till varför man säger »svarta och fattiga vita« och inte »fattiga svarta och fattiga vita«.

De mest brännande frågorna i Americanah behandlas i bloggform, och med Ifemelus egna ord.

– Bloggen ger en förtrolighet och flexibilitet som journalistiken saknar. Jag ville att det skulle vara roligt, annorlunda och långt från mina egna formuleringar.

Varför då?

– För att kunna sticka hål på argument, utmana och förolämpa. För att kunna vara farligt frispråkig och slippa låtsas. Jag ville skriva det på ett sätt som… bloggar ska vara roliga samtidigt som de säger något väldigt viktigt. Det är något roande med vår existens. Orättvisor kan vara roliga och system av förtryck dråpliga, just för att de är så absurda, säger hon och berättar att hon skrattade högt när hon skrev vissa bloggpassager i Americanah.

– Det gjorde mig en smula orolig. Det kan inte vara helt sunt att vara så road av sitt eget arbete.

Chimamanda Ngozi Adichie vill inte gärna dra paralleller mellan Sverige och Amerika. Och kanske ska man vara försiktig med att jämföra rasism i usa och Europa. Men visst finns det likheter. Precis som i usa finns det i Sverige debattörer som menar att vi lever i en »post racial«-era, en tid då hudfärg inte längre spelar någon roll. I usa är diskussionen kopplad till valet av Barack Obama som president, »en man som inte ens är särskilt svart«, som Adichie konstaterar. I Sverige använde en folkpartistisk statssekreterare i våras sin egen karriär som bevis för att alla, oavsett hudfärg, har samma möjligheter. I Americanah blir det uppenbart att så inte är fallet när författaren växlar perspektiv till Ifemelus ungdomskärlek, Obinze. Han planerar att följa efter Ifemelu men nekas visum till ett usa som fortfarande präglas av terroristattacken 9/11. Han söker sig i stället som papperslös till England och hamnar i ett samhälle där flyktingar och asylsökande stigmatiseras. Utsattheten och rädslan, som underblåses och förstärks av medier och politiker, är hela tiden närvarande.

– Jag vill förklara hur nyanser av hudfärg tolkas av omgivningen. Och hur blickarna känns! Att vita ofta har fördelar som de inte tänker på eller ens är medvetna om. Debatter om hudfärg förs ofta ur ett »vitt« perspektiv. Även om Ifemelu är anonym, är det viktigt att hon skriver ur ett »svart« perspektiv.

I USA tog det inte lång tid innan Chimamanda själv blev medveten om att hennes hudfärg var laddad med föreställningar och antaganden. 

– Första dagen på universitetet skrev jag en uppsats i engelska. Det var den bästa texten i hela klassen. När läraren frågade »Vem är Adicihie?« räckte jag upp handen. Han tittade på mig som om han inte trodde sina ögon. Det var då jag förstod att någon som såg ut som jag inte förväntades vara intelligent eller ha åsikter, än mindre skriva den bästa uppsatsen.

Är det viktigt att Americanah är en kärlekshistoria?

Varför ska jag behöva rättfärdiga att jag valt att skriva en kärlekshistoria?

– Jag vet inte hur många gånger jag har fått den frågan. Varför ska jag behöva rättfärdiga att jag valt att skriva en kärlekshistoria? Det stör mig verkligen! Världslitteraturen är full av kärlekshistorier och män skriver kärlekshistorier hela tiden, men det är bara när en kvinna gör det som det blir en grej.

Var hittar du bra historier?

– Överallt. Jag pratar med folk. Men framför allt iakttar jag. Hemma i byn kan jag sitta på verandan i timmar. Sedan antecknar jag i mobilen. När du går härifrån kommer jag förmodligen att göra en anteckning om dig.

Om mig?

– Ja, och om dig med, säger hon och vänder sig mot fotografen. Men vad det blir återstår att se, säger hon och skrattar.

Läser du bloggar?

– Förut läste jag typ allt, men nu läser jag bara modebloggar och nigerianska skvallerbloggar. Även om mycket är osant, tycker jag att de känns ärliga och uppriktiga. Inläggen ger en inblick i deras liv, säger hon och citerar en kommentar från en av skvallerbloggarna: »Din man har gjort en annan kvinna gravid och du mår dåligt. Så klart att du ska acceptera barnet! Vill du att han ska lämna dig?!«

vi sätter oss i bilen och åker tillbaka över bron. Vid brofästet har en myllrande marknad växt fram. Kvinnor som säljer grönsaker trängs med klädförsäljare, tidningsombud och gatufrisörer. På andra sidan marknaden, precis i början av hamnpromenaden spärrar fyra killar vägen. När vi närmar oss tar killen i mitten, tydligen ledaren för gänget, ett steg framåt. Han lägger armarna i kors och skjuter fram hakan.

– Du kan inte vara författare, du är för snygg.

Trots att vi var här dagen innan och förhandlade med områdets »area boys«, hamnpromenadens självutnämnda säkerhetsvakter, för att få tillåtelse att ta några bilder på Chimamanda, blir vi stoppade. Ledaren är övertygad om att hon är modell.

Priset har precis gått upp. Femton minuter senare poserar författaren ändå till slut bredvid killen med bredast axlar.

Nigeria är ett land för stolt för att ha tålamod med »americanahs«, höjdare som återvänder hem efter flera år i usa. De som köper en lägenhet i Ikoyi eller Lagos Island, kör vräkiga stadsjeepar och investerar i fastigheter för att bli ännu rikare. Jag vill fråga om Chimamanda ser sig som en »americanah«, men hon ger ett annat exempel:

– Ifemelus ex-pojkvän Obinze är på många sätt en typisk »americanah«.

Själv tillbringar Chimamanda halva året i hemmet i Maryland – tillsammans med sin man, läkaren Ivara Alistair Esege – och andra halvan i Nigeria. Men hon leker med tanken att flytta hem på heltid.

– Mycket har blivit bättre här, konstaterar hon.

Militärregimerna har tvingats bort och sedan 1999 har Nigeria en sorts demokrati, även om de separatistiska stämningarna fortfarande bubblar i landets östra delar, Adiches gamla hemtrakter. Oljan har gjort landet rikare, men fortfarande kommer det mesta bara några få till del.

– Det är som i många andra afrikanska länder, säger hon, några få som berikar sig.

– Men även om Nigeria har en massa problem så älskar jag det här landet. Det finns få möjligheter, men en massa potential. Jag har fått alla mina historier från Nigeria, det Amerika gav mig var möjligheten att skriva. Och en redaktör och ett förlag med makt och pengar.

Som liten flicka i Nsukka slukade Chimamanda Enid Blytons ungdomsböcker. Hon växte upp i tron att böcker måste ha engelska karaktärer. Men som tioåring upptäckte hon landsmannen Chinua Achebes romaner.

– Det fick mig att inse att läsaren kunde vara intresserade av mig, en igboflicka. Innan dess hade jag – som bodde i ett land där vi åt mango under en strålande sol – skrivit historier om barn som åt äpplen och lekte i snön.

Hennes föräldrar arbetade på universitetet och bodde i ett hus på campus. Ett hus som skulle visa sig vara mycket speciellt. Den föregående hyresgästen hette nämligen Chinua Achebe.

– Min utgivare bara: »Va? Vad är det du säger?«, och det fick mig att tänka att »gud ja, det kanske är en smula märkligt«. Nu är det något jag är stolt över, lite som att Achebes litterära ande vakar över mig.

Sedan några år tillbaka arrangerar hon en uppmärksammad skrivarkurs, en litterär workshop, i Lagos för folk med författardrömmar.

– Om du säger att du vill skriva i Nigeria utgår många automatiskt från att du vill bli journalist. Jag startade workshopen eftersom jag vet att det finns många ungdomar som, precis som jag gjorde, drömmer om att skriva fiktiva berättelser. Jag ska faktiskt sätta mig ner med ansökningarna nu.

Tidigare i år blåste det upp till medial storm kring Chimamanda och hennes skrivarkurser. En journalist frågade henne vad hon tyckte om att en tidigare kursdeltagare var nominerad till The Caine Prize (ett av Afrikas mest ansedda litteraturpriser). Hon svarade att listan inte nödvändigtvis innehöll de bästa afrikanska författarna och att hon hittade bättre berättelser i sin inkorg, bland mejlen från tidigare skrivarskoleelever. Det fick flera författarkollegor att gå i taket. När jag nämner händelsen för henne nu, några månader senare, verkar hon först ångra sin kritik, men säger sedan:

– Att jag sa som jag gjorde beror på att jag länge har stört mig på alla litteraturpriser och kulturakademier.

Varför då?

– Att dela in böcker i genrer och sätta stämplar på berättelser … Jag tycker inte att litteratur går att jämföra på det viset. Jag tror vi går miste om många bra historier genom att säga att vissa är bättre än andra.

Det ringer på dörren, tre ilskna signaler. En väninna i släptåg med Chimamandas brittiske agent.

– Köpte du mat? frågar hon agenten.

Han räcker över ett flottigt paket inslaget i brunt papper. Friterad kyckling och platane, matbanan.

Chimamanda brister ut i ett gapskratt.

– Nej, nej! Göm den!

I nästa sekund river hon upp det bruna pappret.

– Jaja. Nu får de vatten på sin kvarn, alla som tror att svarta jämt och ständigt äter friterad kyckling. Men det är något som tiden i usa inte har lyckats ändra på – mina matvanor! Maten du köper på gatan här är tusen gånger bättre än på vilken restaurang som helst.

Hon håller fram den bruna påsen.

– Vill du smaka?