erbjudande
Clara Törnvall
Mitt liv som autist
I hela sitt liv har Clara Törnvall känt sig annorlunda. Nu tar hon hjälp av Patricia Highsmith och Emily Dickinson för att gå till botten med den autistiska kvinnan i verklighet och dikt.
Vi kan gå till sidan sju, säger psykologen.
Jag bläddrar i pappren som ligger i mitt knä. Där står det, längst ned: »Autism, utan samtidig intellektuell funktionsnedsättning och utan samtidig nedsatt språklig förmåga, svårighetsgrad nivå 1.«
– Det finns inget annat som ligger och stör, säger psykologen vänligt. Inga misstankar om andra diagnoser.
Jag uppfyller alla sju diagnoskriterier för det som tidigare kallades för Aspergers syndrom. Med råge, vad det verkar. På en av skattningsskalorna där mer än 77 poäng stöder en diagnos har jag fått 154 poäng. Jag känner mig duktig som är så tydlig.
Tecknen har funnits där hela tiden. Jag sörjer att jag inte har kunnat tolka dem tidigare. Jag har alltid vetat att jag är autistisk. Och ändå har jag inte haft en aning.
Jag är 42 år och så trött på mig själv att jag storknar. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag lidit av ångest. När jag rör mig i världen är jag alltid osäker. Varje steg jag tar är försiktigt, som på tunn is. Jag är ständigt på helspänn och tyngd av en sorg som jag inte förstår mig på. Om nätterna sover jag med knutna nävar. Långsamt har en tanke mognat i mig: Det kan inte vara meningen att man ska må såhär. Terapi och medicin ska väl fungera? Man går i terapi under en avgränsad period, inte hela livet. Jag är inte ung längre. Jag måste bli klar.
Poeten Emily Dickinson beskrev sig själv som en tyst jordbävning. En »Vesuvius hemma«, en orubblig vulkan med het lava rinnande på insidan. I skildringar av Dickinsons liv och gärning återkommer ord som »mystisk« och »gåtfull«. Hon levde ett tillbakadraget liv i sin fars hus i New England och skrev omkring 1 800 dikter som inte gavs ut förrän efter hennes död 1886.
Kring henne har vävts en romantisk konstnärsmyt om en vitklädd eterisk kvinnogestalt som valde att leva i litteraturen framför verkligheten. Det gåtfulla med Emily Dickinson tycks i mångas ögon kretsa kring hennes självvalda isolering. Varför gifte hon sig aldrig? Varför reste hon så sällan? I sin poesi skildrade hon havet, men skrev också att hon aldrig hade sett det.
I en omfattande biografi över Dickinson som utkom 1971 beskrevs hennes livs trauma som att hon aldrig fick tillräckligt med kärlek från sin mor. Moderns kyla framkallade ett nervsammanbrott hos den vuxna Emily som drog sig undan världen för att enbart ägna sig åt sin poesi. Problemet för biografiförfattaren John Cody var att det fanns källmaterial där Dickinsons samtida vänner och andra poeter insisterade på att hon var »född annorlunda«, att hennes hyperkänslighet, förhöjda närvaro och udda beteende alltid hade funnits där. Författaren Cody anmärker att detta bara kunde stämma om Dickinson hade någon sorts »nytt syndrom«. Codys kommentar skrevs 1971, tjugo år innan Aspergers syndrom blev en diagnos.
I dag anser många att både Dickinsons liv och dikt innehåller tydliga tecken på att hon var autistisk. Hon var sensoriskt hyperkänslig, höll för öronen när åskan gick, drabbades av huvudvärk av vissa lukter, tyckte inte om att äta och kunde inte bära åtsittande kläder.
Litteraturprofessorn Julie Brown, som har forskat om autismens inverkan på litteraturhistorien, skriver i Writers on the Spectrum att Dickinson inte verkade skriva med någon läsare i åtanke, hennes poesi är fragmentarisk och dissonant på ett sätt som var långt före sin tid. Läser man henne med autistiska glasögon är det dock möjligt att tänka sig att hon skrev mer konkret än många tidigare trott. Ta till exempel första delen i poem 242:
It is easy to work when the soul is at play –
But when the soul is in pain –
The hearing him put his playthings up
Makes work difficult – then –
När diktjagets själ är tillfreds och hon är lycklig går arbetet lätt. Men vem är »han« som dyker upp i den tredje raden med sina leksaker? Jag läser diktens sista två rader som ett uttryck för Dickinsons ljudkänslighet. Kanske fanns det en pojke med leksaker på besök i huset som störde hennes arbetsro när hon skrev.
I sin poesi förlitade sig Dickinson på metaforer och symboler och utforskade teman som ligger autismen nära. Hon visste att hon var annorlunda och kände sig alienerad från omvärlden. Hennes känsla av utanförskap kom bland annat till uttryck genom den återkommande bilden av en båt eller simmare som guppar ensam ute på havet. »My bark went down at sea.«
Emily Dickinson skapade ett liv tillsammans med sina böcker och dikter. I sin poesi kunde hon uttrycka lycka över sin självvalda ensamhet, »How happy is the little Stone that rambles in the Road alone«, och en längtan efter att bli »as independent as the sun«.
Julie Brown anser att Dickinsons okonventionella stilistik och envisa självständighet var en följd av hennes autism, även om det naturligtvis var ett medvetet konstnärligt val att bryta mot etablerad form. Dickinsons autism skänkte henne excentricitet nog att bli nyskapande och modet att strunta i andras åsikter. Men hon hade förmodligen inte kunnat skriva på ett annat sätt.
Patricia Highsmith hade mycket bestämda idéer om vad hon tyckte om. Hon gillade Bachs Matteuspassionen, gamla kläder, gymnastikskor, tystnad, mexikansk mat, reservoarpennor, Swiss Army-knivar, helger utan sociala förpliktelser, Kafka och att vara ensam. Hon tyckte inte om Sibelius musik, Fernand Légers konst, livekonserter, fyrarättersmåltider, tv-apparater, Begin-Sharon-styret i Israel, högljudda människor, folk som lånar pengar, att bli igenkänd av främlingar på gatan, fascister och tjuvar.
Som ung var Patricia Highsmith under en period anorektisk. Hennes jämnåriga på universitetet beskrev henne som svår att lära känna, en privat person med stor integritet. Hon hade tidigt bestämt sig för att bli författare, skrivandet var det enda som lindrade hennes återkommande mardrömmar. Senare i livet led hon av depressioner. Människor som träffade henne uppfattade henne som blyg och hårdnackat envis.
När hennes lesbiska kärleksroman Carol gavs ut första gången 1952, under pseudonymen Claire Morgan, var pocketomslaget försett med det genretypiska lockropet »Explosive material« för att kittla den manliga läsekretsen. Romanens historia om varuhusbiträdet Therese som blir för-älskad i den förfinade hemmafrun Carol har viss verklighetsbakgrund. Patricia Highsmith arbetade under en period på ett varuhus för att finansiera den kurs i psykoanalys som hon gick för att försöka bli heterosexuell. En dag kom en sval, blond kvinna i minkpäls in på leksaksavdelningen för att köpa en docka. Det var ett kort möte mellan expedit och kund, men i sin dagbok beskrev Highsmith hur hon senare samma kväll, omtöcknad av feber rafsade ner stolparna till romanen på bara någon timme.
Patricia Highsmith bodde i Frankrike i 13 år men lärde sig aldrig franska. Sina älskade siamesiska katter pratade hon med på ett eget språk. Hon tyckte om sniglar och bar ofta med sig ett stort antal, som hon matade med salladsblad. Besökare reagerade på att maten hon bjöd på var närmast oätlig och att hennes trädgård var vanskött och igenvuxen.
Claras tips till en dotter
- Det viktigaste rådet: Hitta din plats. Inse vilka yrken som inte passar dig innan du söker jobb eller utbildning. För autister gäller detta ofta arbeten med hög stress- och ljudnivå, många nya människor och stor oförutsägbarhet. Sök dig inte till sådana branscher. Hitta ett yrke där det finns förutsägbarhet och där du kan dra nytta av dina starka sidor. Att hitta rätt plats och få rätt förutsättningar kommer att kräva stor ansträngning.
- Omge dig med öppensinnade människor. Om dina vänner tolkar dig som att du talar med undertext fast du inte har någon, eller blir oförklarligt irriterade på dig, fråga dem vad som nyss hände. Förklara hur du fungerar. Det kan vara svårt för dem att greppa men om du efter flera försök inte blir lyssnad på kan det vara värt att ifrågasätta relationen.
- Sätt inte ditt hopp till stöd från det offentliga. Ditt liv är här och nu och ska inte levas i telefonköer. Trassla dig ur myndighetsnätet om du har fastnat i ett sådant. Hjälp dig själv, så långt det är möjligt. Gör egna anpassningar med hjälp av familjen.
- Gå inte på samtidens myt om att man måste stressa runt mellan en massa olika aktiviteter för att vara en modern människa. Krymp livet, skala bort prylar och måsten och skydda allt som får dig att må bra. Våga välja bort större sammanhang. Du måste inte stå ut med allt.
- Skaffa ett enkelt hem. Köp inte för många saker, ta det lugnt med inredningsprojekt. Renovera inte.
- Känn inte skam om du äter ensidigt, ignorera samtidens fixering vid mat och kostråd.
- Lyssna inte på fördomar om att autism är överdrivet, eller att det ställs för många autismdiagnoser. Sådana påståenden beror på okunskap och kommer från människor som inte står ut med att inte alla är som dem. Anledningen till att det talas mer om autism idag är dels att kunskapen har ökat, dels att samhället blivit mer strömlinjeformat och kravfyllt vilket gör att autisterna syns mer.
- Lyssna heller inte på dem som vill förneka dina svårigheter i tron att de agerar tolerant och vidsynt, de sysslar i själva verket med en sorts osynliggörande.
- Investera i ett par bra brusreducerande hörlurar och bekväma solglasögon.
- Var stolt över dig själv och din unika hjärna.
Terapeuten och författaren Vivien de Bernardi, som kände Patricia Highsmith, säger i biografin Beautiful Shadow att vännen visade tydliga tecken på autism. Highsmith kunde inte gå och handla på stormarknader eftersom hon överväldigades av sinnesintrycken. Det var för många andra människor och för höga ljud. Om någon flyttade på ett föremål i hennes hem måste hon genast ställa tillbaka det på sin rätta plats.
Hon var motoriskt klumpig, hittade ingenstans, var hyperkänslig mot ljuda och förstod inte nyanser i socialt samspel. Vivien de Bernardi beskrev Highsmith som en stillsam person då de var på tu man hand. Om andra människor var närvarande uppträdde Patricia som ett trotsigt barn och kunde säga första bästa sak som dök upp i hennes huvud. Hon kunde inte låta bli att säga vad hon tänkte, det var som om hon saknade en inre kontrollmekanism och hon förstod inte när hon sårade andra.
Autistiska personer har alltid funnits, men diagnosen uppstår först i mötet med omgivningen. Ju mer strömlinjeformat samhället blir, desto tydligare sticker annorlunda individer ut.
De senaste tio, tjugo åren har utvecklingen i Sverige bidragit till att skapa ett samhälle som är synnerligen illa anpassat för människor med en diagnos på autismspektrumet. Man kan peka på exempel som förändringarna av skolsystemet och pedagogiken där resursskolorna blivit färre och eleverna måste ta ökat eget ansvar för sitt lärande, en förändrad arbetsmarknad med hårdare krav på arbetstagarens flexibilitet och mångsidighet, den digitala utvecklingen som gör att individen förväntas sköta allt fler delar av livet på egen hand, besparingar som lett till bortrationaliseringar av lugna, förutsägbara jobb, daglönearbetets återkomst i och med timvikariaten, den förhöjda ljudnivån i offentligheten. Det går inte att förstå människors vantrivsel, utmattning och psykiska ohälsa utan att analysera samhällsutvecklingen och den verklighet som de möter i sin vardag.
Den franska författaren och filosofen Simone Weil skriver att människans viktigaste och mest förbisedda andliga behov är att slå rot. Enligt henne har människan en rot när hon »äger verklig, aktiv och naturlig livsgemenskap med ett kollektiv som värnar om vissa skatter ur det förflutna och vissa aningar om framtiden«. Med naturlig livsgemenskap menar hon att gemenskapen automatiskt följer av sådant som hemort, börd, yrke och omgivning.
Varje människa behöver många rötter, skriver Weil. »Hon behöver få ta emot nästan hela sitt moraliska, intellektuella och andliga liv från en omgivning där hon naturligt hör hemma.« Weil skriver vidare om arbetslöshetens rotlöshet och arbetarklassens, i synnerhet de ackordavlönades, rotlöshet, i en text som har snart etthundra år på nacken men är helt relevant för vår tid.
Psykologen i hagsätra följer mig ut till väntrummet. Utredningen är klar. Han önskar mig lycka till och lämnar över den skrivna sammanfattningen.
Jag går under taken i Hagsätra centrum tillbaka till tunnelbanan, förbi Matdax, skulpturen Flicka med boll vid sin tomma damm och konditori Vallmofröet och den här gången hittar jag vägen. Jag blev färdig. Jag löste mysteriet.
Diagnosen är det bästa som har hänt min självkänsla. Beskedet blev en våg som bar mig framåt. Efter de tre månaderna i Hagsätra gick jag från att vara en misslyckad neurotypiker till en vanlig autist. Lyckan och lättnaden i att äntligen passa in var obeskrivlig.
Det blir ett nytt år. En dag då föräldrarna är inbjudna för att vara med på lektionerna hälsar jag på i min dotters skola. Jag sitter i klassrummets soffa och tittar på när barnen färglägger tecknade djurbilder. När det ringer ut för lunchrast går vi till matsalen där det serveras chilifisk med kokt potatis. Vi väljer ett bord längst in i hörnet. Där sitter en ensam flicka i en annan klass. Jag sätter mig mittemot henne. På hennes tallrik ligger tre pannkakor. Ingen sylt. Hon ser på mig.
– Jag får äta de här för jag har Aspergers, säger hon och stoppar en pannkaksbit i munnen.
– Det har jag också, säger jag.
Läs en intervju med Clara Törnvall här.
Clara Törnvalls boktips
1. ”En riktig människa” av Gunilla Gerland. En klassisk uppväxtskildring om en autistisk flicka som överges av vuxenvärlden. Ingen har fångat autismens essens bättre.
2. ”Writers on the spectrum” av Julie Brown. Litteraturvetaren Brown finner spår av autism i några av litteraturhistoriens mest kända verk.
3. ”Tyngden och nåden” av Simone Weil. Knivskarpt kompromisslösa filosofiska resonemang av autisten Weil.
4. ”Aspergirls” av Rudy Simone. Överlevnadshandbok med praktiska handfasta råd till autistiska flickor och kvinnor i alla åldrar.
5. ”Konsten att fejka arabiska” av Lina Liman. Självbiografiskt av journalisten Lina Liman vars väg till autismdiagnos kantades av ätstörningar och misslyckad vård.
6. ”Extremt högt & otroligt nära” av Jonathan Safran Foer. Huvudpersonen Oskar har flera autistiska drag: han tolkar verkligheten efter egen kompass och är intensivt upptagen av sina specialintressen.
7. ”Återstoden av dagen” av Kazuo Ishiguro. Är den korrekte butlern Stevens bara typiskt brittisk i sin återhållna stramhet? Eller är hans rigida uppträdande också tecken på något annat?
8. ”Bartleby. Berättelsen om mannen som sade nej” av Herman Melville. En långnovell om en kontorist – och uppenbar autist – som sprider oro genom att vägra göra vad som förväntas av honom.
9. ”Nerdy, shy and socially inappropriate” av Cynthia Kim. Lika delar självhjälpsbok och självbiografi av amerikansk författare som fick diagnos som vuxen.
10. ”The Complete Poems of Emily Dickinson”. I Dickinsons dikter finns bilder och metaforer sprungna ur en autistisk hjärna.
Annons
