»Därför publicerar jag min dagbok«

Av: Johanna Ekström  Illustration: Sanna Mander

Lars Norén har gjort det. Liksom Joyce Carol Oates. Och nu även en av våra mer omtalade författare. Varför då egentligen? Johanna Ekström går till botten med sina dunkla drivkrafter.  

Något år efter att min självbiografiska bok Om man håller sig i solen kommit ut, började jag att skriva på en ny bok. Jag tänkte mig en roman om mina år i London i början av 2000-talet. En verklighetsbaserad fiktion. Jag mindes att jag skrivit väldigt mycket dagbok under den tiden, ibland flera timmar om dagen. Jag hade planer på att ta upp dagböckerna från flyttkartongen i källarförrådet och se vad som fanns där. 

Jag hade också börjat tänka på en vän jag fått i London och som jag tappat kontakten med. Jag längtade inte efter att återuppta den, men jag saknade hennes drastiska sätt att formulera sig, hennes dramatiska känslokast, hennes sätt att köra bil, röka och säga mitt namn. Jag tror att jag saknade hennes formulerade mörker. Ett mörker jag förstod men som också, i hennes fall, tedde sig klaustrofobiskt och fick hennes tankar att ibland röra sig på mycket liten yta. 

Min dotter var i treårsåldern och jag längtade tillbaka till de hårdare berättelserna med de kompromisslösa utsagorna. Tonfallet hos Marguerite Duras, Jean Rhys, James Baldwin. Jag kom åter att tänka på John le Carrés The Naive and Sentimental Lover. 

Jag hade levt ett uppskruvat liv i London, men också stundtals ett lite övergivet och planlöst liv. Jag hade hastigt lämnat den man jag levt tillsammans med i sju år. Jag hade längtat efter barn. I London riktades min längtan oriktat åt annat håll. Eller kanske var den inriktad på något som var jag. 

2013 hyrde jag ett skrivbord på min brors och svägerskas kontor, lade dagböckerna i en hög bredvid datorn och tejpade upp några fotografier på utsikten från Talbot Road. För första gången satt och jag skrev någon annanstans än hemma. Det fanns kaffemaskin. 

Jag skrev av vissa passager och fogade in dem i en mer flödande text. Det kändes verkligen som om det skulle kunna bli en bok. 

En natt vaknade jag med en ångestfull känsla av att det inte stod rätt till med mig och mitt skrivande. Jag smög ut i vardagsrummet till bokhyllan och plockade ner romanen Avskedsstafetten från 2004. På baksidan läste jag att boken handlar om »att till slut hitta friheten i ett rum som är ens eget«. Kvinnan i boken heter Hanna. Hon är nyseparerad och har både flytt och flyttat till London. Jag hade alltså redan skrivit boken. Det hade jag glömt! En kort stund kändes det som om jag blivit galen. Under de närmaste dagarna återkom känslan liksom glimtvis. Den liknade en bländning. En passande metafor för minnesförlust. Starkt ljus som fräter bort kontur och innehåll. 

Så det var därför det låg så många minneslappar i dagböckerna. Allt jag hade gjort under de senaste veckorna hade jag gjort en gång tidigare, för tio år sedan. Jag kände å ena sidan ett stort obehag inför min minnesförlust, å andra sidan en djup tillfredsställelse vad gällde mitt författarskap. Behovet av att formulera, finna en form, ett mönster. Och att berättelser sällan finner sitt definitiva slut. De upphör. Men de kan oväntat börja ljuda igen. Det fanns något kvar på botten av historien. Något oklart. Jag var tvungen att börja om. Vad fanns att läsa i dagböckerna i de omarkerade passagerna, i områdena bortom de gula post-it-lapparna?

Jag började att digitalisera mina dag­­böcker. Det blev till en besatthet med en fiktiv deadline. Jag behövde inte kontorets professionella miljö. Min koncentration var orubblig för arbetet var både mekaniskt och underligt engagerande. Det som förvånade mig var att dagbokens språk så ofta var litterärt. Det som också förvånade mig var att det förvånade mig. Som om det skulle finnas en språklig gräns i mitt skrivande mellan olika typer av text. Jo, visst slarvade jag ibland, blev kryptisk eller ointressant. Men jag skrev ju inte för en läsare. Eller? Jag var ju min egen läsare. Och jag var författare.

Jag synade min stora och lockigt flödande handstil som löpte över de olinjerade sidorna. Fascinerades och äcklades. Jag ville att det skulle gå över. Samtidigt hade jag plötsligt ett kall. När en dagbok var genomläst lutade jag mig tillbaka i köksstolen, öppnade skåpluckan under vasken och kastade den i soporna. Senare kunde jag skymta dagbokens tygklädda pärm under matrester och kaffesump. Sedan öppnade jag nästa bok. Och nästa. Jag ändrade ingenting förutom direkta stavfel och någon enstaka gång stycken som såg ut som upprepningar. Då och då tog jag bort ett adjektiv. I det stora hela lät jag texten vara som den var. 

Däremot kunde jag inte låta bli att kommentera vissa händelser eller tonfall. Långa kvällar vid köksbordet med pulverkaffe (den artificiella frystorkade smaken perfekt bara nattetid, i liv med min nattliga persona som lekte att hon var sin egen sekreterare) skrev jag allt oftare ner mina spontana kommentarer till händelserna som utspelade sig i dagboken. Det var en underlig zon; det hände i nuet i min läs­­ning. Samtidigt hade det hänt för 20 år sedan. Plötsligt mindes jag saker som jag glömt och dessa minnen väckte även andra minnen till liv och jag insåg att det här och var fanns avgörande händelser som jag valt att inte skriva ner. Ibland för att de kanske var alltför komplicerade. Ibland för att de inte passade in i bilden jag hade eller ville skapa av mig själv. Mitt kommenterande av texten kändes som en överlevnadsstrategi, ett sätt att upprätthålla viss värdighet. Kommentarerna blev ibland mångordiga, men ibland räckte det med ett enda ord. Ett utrop, ett svärord. 

Jag minns bara vagt hur det var att öppna den första dagboken och börja mitt renskrivande. Nu när jag gått igenom processen så många gånger – på egen hand, tillsammans med min förläggare och min redaktör – har jag fått en annan inställning till materialet. Det är inte lika främmande för mig längre och jag har vant mig vid mina ambivalenta känslor inför det jag som var jag. Är jag. Jean Rhys skriver i Good Morning, Midnight att » … it’s in what you think is a distorting mirror that you see the truth«. I en sådan spegel blir bilden av en själv förvrängd men kan samtidigt visa upp det djupt igenkännliga. Genom skrattspegeln, den buckliga ytan, kan man plötsligt få syn på något familjärt. Både obehagligt, generande och betryggande. Jag tror att det var så jag kände när jag först började läsa dagböckerna. Efter ett osedvanligt långt arbetspass minns jag att jag försökte förklara mitt inre tillstånd för min bror ungefär så här: »Det är som att ljudlöst skrika in i sin egen mun.« Men jag var verkligen road av mitt arbete, och det var något nästan exotiskt för mig att så intensivt gå in i en läs- och skrivakt och därmed både fysiskt och psykiskt, och så att säga automatiskt, finna en motvikt till den allmänna intensiteten det innebär att vara förälder. 

Dagboken, så långt som jag valde att läsa den, handlar om mitt liv med X. Jag valde att kalla honom för det. I originaldagboken heter han sin initial. Andra heter sina namn eller sina initialer. X kunde också haft sin riktiga initial. Men X är något extra, med sin egen bokstav överkryssad. X är ju också mitt ex. Men det är ett uttryck jag aldrig använt, åtminstone inte på svenska. 

X är äldre och har barn sedan tidigare. Han övertalar mig att börja föra dagbok. Jag är rädd för att allt i min tillvaro ska bli till ord. Att möjligheten till reflexion i stället ska bli till ett tvångsmässigt beskrivande och anekdotiserande, oklart för vem. När jag väl börjat kan jag inte sluta. 

Vi flyttar ihop, jag blir styvmamma. Vi jobbar tillsammans med olika konstprojekt, bland annat en stor och tidskrävande installation som vi kallar för Brott. Den handlar om livet och döden, familjestrukturen, trygghet och klaustrofobi. Vi reste mycket, hade höga, otåliga ambitioner. Kanske fanns det en revanschlust hos honom och ett prestationskrav hos mig. Likartade känslor men sprungna ur skilda behov och förväntningar. Det fanns en pågående konflikt i mig vad gällde våra samarbeten och mitt behov av enskilt arbete. Han var som mest kreativ tillsammans med andra. Jag fick ut mer av att vara bara jag. Hur få plats med alla metoder samtidigt? Hur få det att se lätt och lyckosamt ut när det ofta blev så kravfyllt att det slog över och blev meningslöst? Och varför var det viktigt för oss att upprätthålla bilden av det lyckosamma när vi så ofta kände ambivalens och trötthet? Den otäcka intigheten på ambitionens baksida. Vi kunde duka upp, göra vackert, få det att se fint och innerligt ut men ibland kändes det som en scenografi där skådespelarna själva inte orkade delta. Där emellan; stor glädje och kärlek, erotik och dådkraft. Där emellan även min längtan efter ett barn, vård av en strokedrabbad mamma, längtan efter min bror som ibland fanns nära, ibland liksom försvann. Dagarna var förhållandevis ljusa utåt sett men nätterna befolkades av mardrömmar. Jag drömde mycket och detaljrikt. Jag skrev ner dem alla. Ibland tre, fyra drömmar efter varandra. Mitt mörker fanns i drömmarna, i nedtecknandet av drömmarna och i dikterna. 

Ja, dagboken hade kunnat kallas för nattboken med tanke på hur stor vikt jag lade vid mina drömmar. Jag kände en lojalitet inför dem. De var ju en del av mig. Ibland tog det mig halva arbetsdagen att få ner dem på papper. De fungerade som genvägar till inre tillstånd. Vägvisare och klargörare. De var en stor del av min identitet. 

I dagboken finns ett tvång att sätta ord på det som befolkar mina inre världar så att jag inte ska bli behärskad av dem. Men där finns också, som en röd tråd, oron för hur jag ska orka upprätthålla balansen mellan alla ambitioner, familjeansvar, materiella arrangemang, förpliktelser i det som är jag och vi å ena sidan och bilden av detta jag och vi å den andra. Och så rädslan för att allt detta ska normalisera mig, allmängiltigförklara mig, förtrycka mig och därmed tysta mig.

Här finns ett krav, ja starkare än ett begär och en önskan, ett krav riktat oklart till vem, om att bli accepterad i ett både och. Att få vara en pålitlig och faktiskt snäll människa med tillgång till excentricitet och drama. Borgerligheten till trots. Att få vara vild och anarkistisk men ändå ha tillgång till ett begripligt språk, en klar blick. 

Det är lättare nu att tala om vad dagboken handlar om, vad det är den beskriver, vad som är centralt; kärleken, skrivandet, konsten, längtan efter barn, min relation till mina föräldrar; min pappas nya liv och min mammas liv i sviterna efter en svår stroke. 

Dagboken handlade om min oro, om mina plötsliga känslor av meningsförlust och svek. Den handlar också om eufori, barnslig optimistisk glädje inför mycket små saker. Vardagstriumf. Men jag vet också att det i dagboken står saker vars betydelse inte är given. Inte ens för mig. Eller; speciellt inte för mig. Och kanske är det just där som dagboken skiljer sig åt från det som skulle kunnat bli en roman baserad på dagböckerna. I högre grad finns här text som jag inte helt begriper var den kommit ifrån.

erbjudande

Prenumera på Nordens största bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare