David Grossman – Livet efter sorgebudet

TEXT: CATRIN ORMESTAD FOTO: MATHIEU ZAZZO

Som en besvärjelse skrev den israeliske författaren David Grossman om rädslan att förlora sin son till kriget. Förgäves. Vad fick honom att fortsätta skriva?

Texten publicerades ursprungligen i Vi Läser nummer 1, 2013.

---

Det var 1967, och Israel var på väg mot ännu ett krig.

På Golanhöjderna hade den syriska armén intagit sina ställningar. Jordanien hade fått förstärkningar från Irak. I söder mobiliserades de saudiska och egyptiska styrkorna, och i propagandautsändningar från Kairo beskrev en röst på haltande hebreiska det öde som väntade judarna: de skulle kastas i havet. I Jerusalem insåg en trettonårig, rödhårig pojke till sin stora förfäran att han inte var någon särskilt god simmare; han bodde trots allt i inlandet och besökte bara kusten någon gång om året. Medan det övriga landet mobiliserade för krig började han ta simlektioner.

– Jag var en allvarlig pojke och jag tog hoten på allvar, minns David Grossman med ett leende.

Vi möts på YMCA i Jerusalem. Det var i deras pool i källar­planet (»det var som Dantes helvete, mörkt och fullt av ångor«) som han som pojke förberedde sig inför den urladdning som slutligen kom i juni 1967. Det var då Israel på bara sex dagar tillintetgjorde de arabiska arméerna och intog Östra Jerusalem, Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och Sinai. David hade visat sig vara Goliat – men det var en pyrrhusseger; fyrtiofem år senare befinner sig Israel fortfarande i krigstillstånd med flera av sina grannar.

David Grossman är i dag en av Israels mest framstående författare, och därtill en outtröttlig kritiker av den israeliska ockupationen. Han är fortfarande orolig för att judarna en dag ska tvingas överge sina hem.

– Det finns inget annat land i världen vars existens hela tiden ifrågasätts. Inte ens när det gäller Nord­korea är det någon som föreslår att landet ska upp­ lösas och befolkningen skingras … Men när det gäller Israel är det en möjlighet och det stör mig. Det visar på antisemitism, och på en bristande förståelse för vårt band till det här landet.

Hans mor föddes i dåvarande Palestina, men hans far kom inte dit förrän 1936, på flykt från ett alltmer antisemitiskt Europa. De i hans släkt som stannade kvar i Polen utplånades i Förintelsen, totalt 73 personer.

Detta var ingenting man talade om i Israel under femtio­ och sextiotalet – en hel genera­tion israeler förmådde aldrig ta ordet »Tyskland« i sin mun – men Förintelsen kastade ändå sin skugga över Grossmans barndom. Det fanns flera överlevan­de från koncentrationsläger på gatan där han bodde, och han och de andra barnen var rädda för dem.

– De var som skuggor från en annan värld. Vi brukade väckas av deras skrik om nätterna.

Han minns också det radioprogram med efterlysningar som sändes varje dag vid lunchtid.

– Där var vi, jag och min bror och mamma, och soppan och klirret av bestick, och vi pratade om vad som hänt i skolan under dagen. Men i bakgrunden fanns hela tiden den där mässande radiorösten: »Lea Lev, dotter till Moishe och Rivka från Łódz ́, letar efter sin bror som hon senast såg i Treblinka …«

När Grossman var åtta år fick han en bok av sin far, Motl, kantorns son av jiddisch­författaren Sholem Aleichem.

– »Ta den, David«, sa han med ett ursäktande leende. »Det var så här det brukade vara ›där borta‹«.

Redan då stod det klart för Grossman att det inte bara var en bok som han fått; fadern hade anförtrott honom sin barndom, livet i shtetln i den polska byn som han tvingats lämna, hela det judiska Europa som bränts till aska i ugnarna i Auschwitz. Ett halvår senare hade han slukat Aleichems samlade verk.

– Det var berättelser för vuxna, inte alls avsedda för någon i min ålder. Men min längtan efter att få ta del av min pappas barndom var så stark. Jag förstod inte allt jag läste, men Aleichem öppnade mig för en annan verklighet än den jag levde i. Där spelades samma klagande melodi som jag hört under våra luncher.

Radioanställd nioåring

Året därpå utlyste israelisk radio en kunskapstävling på ämnet Sholem Aleichem. Grossmans föräldrar väg­rade att låta honom delta – de tillhörde en generation som ansåg att det var klokast att inte utmärka sig – så han skickade in sin anmälan i smyg. När kallelsen till uttagningen kom var den så officiell att hans föräldrar trots allt släppte i väg honom – deras generation lydde också auktoriteter.

I kvalomgångarna sopade Gross­ man mattan med de andra deltagarna, de allra flesta vuxna, somliga universitetslärare, vilket försatte pro­ducenterna i ett dilemma. Detta var den unga staten Israel, ett land som värdesatte kollektivism, anspråks­löshet och generaler, och där ansågs frågetävlingens enorma prissumma (»det var kanske femtio dollar i dagens penningvärde«, påpekar Grossman med ett leende) kunna ha ett skadligt inflytande på ett barns karaktär.

I stället för att delta i tävlingen fick Grossman sitta i studiopubliken och när någon av deltagarna svarade fel var det hans uppgift att ropa ut det rätta svaret.

Efter showens slut erbjöds den nioårige Grossman anställning på radion. Han fick göra barnroller i radio­ teatern och dessutom resa runt i Israel (åtföljd av sin mamma) och intervjua aktuella personligheter. Elva år gammal tjänade han mer än sin far. Han var anställd vid radion i tjugo år. Han återvände dit efter sin fyra­ åriga militärtjänstgöring, nu som värd för ett morgon­ nyhetsprogram. Det var under den tiden som Grossman började skriva skönlitterärt.

Som en blandning av Sartre och E.T.

Den tidiga vinterskymningen får Jeru­salems gräddvita murar och valvbågar att glöda i rosa. På YMCA:s terrass har cypressernas skuggor blivit allt längre, och teet i mitt glas har kallnat. Jag är djupt försjunken i På flykt från ett sorgebud och rycker till när han plötsligt står vid mitt bord.

Det har gått nästan åtta år sedan vi träffades, men det är som om ingen tid alls har förflutit. Jag slår ihop boken och bestäm­mer mig för att stryka frågan om han är rädd för att åldras, för det är uppenbart inte någonting som rör David Grossman. Han har nyss fått sitt första barn­barn (han erkänner att han har mer än tusen bilder på lilla Lilach i sin smartphone), men han ser fortfarande ut som den magra, huttrande trettonåringen som övade sig på att simma i YMCA:s pool, i väntan på arabernas ankomst. Hans röda hår har blekts i stället för att gråna och hans höfter är pojkaktigt smala.

Under vårt samtal levererar han skarpa och välformu­lerade analyser av allt ifrån israelisk inrikespolitik till judisk filosofi, men hans stora svarta ögon ser ut som om de nyss har öppnats mot världen och fortfarande har svårt att tro att den inte alltid är vacker. Han är som en blandning av Sartre och E.T.

– Jag har börjat skriva något, förklarar han en smula högtidligt då han sjunker ned vid bordet. Jag tror att jag har börjat skriva något. Jag har en idé, och jag har märkt att jag börjat gå snabbare, runt i mitt rum. Det är en indikation. De första månaderna går jag. Senare, när jag börjar skriva, sitter jag förstås. Men nu går jag. Så det är vad jag har gjort i dag, gått runt i cirklar. Sex timmar. Jag tror att jag har avverkat 15 kilometer, i mitt rum.

Kärleksgräl ledde till skrivandet

Hans arbetsdag börjar varje morgon kvart i sex med att han och hustrun Michal tar en promenad bland kullarna i Mevasseret Zion utanför Jerusalem. Han har ett kon­tor i källaren och hyr dessutom en etta i en närliggande by som han använder som skrivarlya.

De har bott där i snart trettio år tillsammans med sina tre barn. De träffa­des i armén (i Israel gör även kvinnorna militärtjänst) och det var Michal som fick honom att börja skriva. Eller snarare, hotet att förlora henne.

Det var efter ett av deras gräl då hon packat sina saker och flyttat hem till sina föräldrar som Grossman för första gången skrev skönlitteratur. Hans värld hade fallit i bitar; det enda som fanns kvar var orden och viljan att berätta historier. Resultatet blev en novell med titeln Åsnor.

– Jag skrev den, och jag bara visste att jag hade funnit min plats. Det var en fysisk plats. Jag hade äntligen kommit fram.

Hur visste du att du var tillräckligt bra för att kunna bli författare?

– Det visste jag inte. Jag visste bara att om det här är ett misstag så är det rätt misstag för mig.

Och Michal?

– Jag skickade novellen till henne och efter att ha läst den kom hon tillbaka. Mer bevis behövde jag inte.

Han gav ut sin första bok, en novellsamling, 1982 och ytterligare två romaner medan han arbetade heltid på radion. Sitt definitiva internationella genombrott fick han med Den gula vinden (på svenska 1988), en reportagebok om palestiniernas vardag under ockupation.

Sedan dess har Grossman skrivit ytterligare sex romaner, ett antal noveller, essäer, barnböcker, ännu en reportagebok om palestinierna, samt en opera för barn. Hans senaste bok innehåller såväl prosa och poesi, som libretto och drama. Den hebreiska titeln är Nofel michutz lazman, vilket på svenska betyder »faller ur tiden«. Den håller på att översättas, men har ännu inte fått något utgivningsdatum i Sverige.

Bortom sina horisonter

Varje roman tar flera år att slutföra och föregås av en omfattande research. I Se kärlek förvandlas en av karaktärerna till en lax, så för att förstå hur fiskar kän­ner sig lärde sig Grossman att dyka. När han arbetade med Sicksackbarnet följde han under sex månader en polispatrull i Jerusalem ute på fältet, och Flickan i underjorden fick honom att tillbringa nio månader bland hemlösa ungdomar. Inför På flykt från ett sorgebud gav han sig ut på en fyrtiofem dagar lång vandring från den libanesiska gränsen till sitt hem i Jerusalem.

Skrivandet beskriver han som ett sätt att bli »den andre« och därigenom tydli­gare se sig själv och den verklighet han lever i.

– Varje bok jag skrivit har varit ett försök att bättre förstå det som händer mig. Jag förstår så mycket mer om min barndom, och mina barns barndom, sedan jag skrev om det. Varje bok förflyttar mig bortom mina egna horisonter.

I hans författarskap förenas en mängd olika stilar, genrer och teman. Grossman funderar länge på frågan om han kan hitta någon tråd som löper genom hela hans författarskap.

– Ett genomgående drag i alla mina böcker är att de handlar om en individ som ställs inför ett yttre hinder som ofta är av godtycklig karaktär. Det kan vara i form av ockupationen, eller döden.

En överblick av Grossmans författarskap visar att nittiotalet är en tid då han vänder sig bort från politiken och inriktar sig mer på det intima och personliga. Det var även under denna tid som han skrev de lättsammare romanerna Sicksackbarnet och Flickan i underjorden.

– Jag kände plötsligt hur kort livet är. Det handlar om så mycket mer än den här konflikten. Jag är inte bara israel och jude, utan far, man, förfat­tare, och jag kände att min litteratur måste behandla det.

Men 1990-­talet mynnade precis som fredsprocessen ut i mer våld. Samtidigt som den andra palestinska intifadan bröt ut var det dags för hans båda söner att göra militär­ tjänst, först Jonatan och sedan Uri.

Grossman kände ett starkt behov av att skriva något som skulle »följa med« hans yngste son in i armén och började 2003 att arbeta på den av hans romaner som mest uppenbart behandlar den politiska situationen i Israel.

På flykt från ett sorgebud är en mäktig roman om Ora vars son Ofer tjänstgör i den israeliska armén. Hon är rädd för att något ska hända honom och ger sig därför ut på en lång vandring genom Israel. Hon tror, eller hoppas, att om hon inte är hemma när de kommer för att överlämna döds­budet kan Ofer inte dö. På ett liknande sätt hoppades Grossman att han skulle kunna skydda sin son genom att skriva om honom.

Sju dagars sorgetid

På kvällen den 2 november 2006 samlas 100 000 människor i centrala Tel Aviv. Israeliska flaggor vajar över folkmassan och från en stor affisch blickar den före detta premiärministern Yitzhak Rabin ut över torget där han mördades. Det är dags för det årliga högtidlighållandet av hans minne, och David Gross­man är huvudtalare.

Sorlet tystnar så snart han stiger ut på podiet. Strålkastarljuset får skarpa linjer att framträda i hans ansikte och axlarna sluttar. I kväll ser Grossman, den evige pojken, ut som en gammal man. Det har bara gått tre månader sedan hans yngste son stupade under det andra Libanonkrigets sista dagar. I stället för att hålla Uri vid liv hade Grossmans bok på ett kusligt sätt förutspått hans död.

Han återvände till arbetet på romanen dagen efter shivan, i judisk tradition den sju dagar långa sorgetiden, en handling som han beskriver som »att välja livet«.

– Det var en instinkt: jag skrev. Det är vad jag alltid har gjort. Dessutom hade jag insett hur vi i en sådan situa­tion är hänvisade till klichéer. Jag hade ett starkt behov av att finna mina egna ord, göra anspråk på språket.

Vägrade ta emot kondoleanser

Tragedin lade till nya lager i romanen som kom att hyllas som ett mästerverk och befäste Grossmans ställning både som en av de viktigaste samtida för­fattarna och som sitt lands moraliska samvete. Hans tal på Rabintorget den där kvällen var en rasande anklagelseakt mot landets ledarskap, som enligt Grossman inte bara slösade med sina söners liv utan också hade försuttit tillfället att skapa en sant demo­kratisk stat, genomsyrad av judiska värderingar. Han vägrade att ta emot några kondoleanser från premiär­minister Ehud Olmert, vars beslut att förlänga kriget med en sista offensiv hade kostat hans son livet.

Avundas du svenska författare som har lyxen att enbart kunna ägna sig åt sitt skrivande, utan att behöva engagera sig i sitt lands politik?

– Det är klart att jag också skulle vilja ha en sådan sinnesfrid. Sitta i en sommarstuga någonstans och bara skriva. Men samtidigt känner jag att det är ett privilegium att leva här eftersom du ideligen ställs inför utmaningar. Det är en situation som avslöjar mycket om dig själv – när du ger upp, var du kompro­missar. Det är ett fascinerande sätt att existera, och som författare behöver du inte vara ett offer. Du kan beskriva det som händer, ge det dina egna namn.

Är inte du och Amos Oz fikonlöv som gör det möjligt för Israel att framstå som ett liberalt och fredsälskande land?

David Grossman skrattar.

– För det första tror jag inte att det finns någon som längre betraktar Israel som fredsälskande … Men även om det är så, vad är alternativet? Att stillatigande se på? Det skulle förödmjuka mig att inte göra något alls.

---

Catrin Ormestad är frilansjournalist, bosatt i Israel sedan 2006.

---