Att skildra det bortskymda

TEXT: PETER FRÖBERG IDLING FOTO: THRON ULLBERG

Det har gått 56 år sedan debuten och Kerstin Ekman kan se tillbaka på ett rikt liv i litteraturens tjänst. På vägen har hon lärt sig att visionerna finns närmare än en kan tro.

Det är de stora evenemangens tid, konstaterar Kerstin Ekman med en blick mot hagtornsbusken som snart ska slå ut i bländvit blom.

På köksbordet framför henne står en vas med ljuvt doftande balsampoppel och något mindre välluktande påskliljor. Våren är redo att ta sista steget ut i sommaren och det är ju onekligen något av ett spektakel. 

Om man följer Kerstin Ekmans blick ut genom fönstret mot skogen, som tar vid bortom hagtorns­trasslet, kan man utan särskild ansträngning föreställa sig en medelålders man vid 1700-talets slut, som nyfiket inspekterar de nyss utslagna blommorna. Clas Bjerkander heter den blivande prosten där i skogsbrynet och det är honom Kerstin Ekman ägnat sin nya bok, Då var allt levande och lustigt.

Om du läsare nu inte är närmare bekant med denne Bjerkander, är det just inget att skämmas över. Han var inte särskilt bemärkt i sin tid och hans bleka stjärna har sedan dess sjunkit under horisonten. En bondson från Skaratrakten, som visade så gott läshuvud att socknen gick samman och skickade honom till Skara katedralskola. Efter examen blev det två terminer i Uppsala, innan besparingarna slutligen var slut. Han återvände till Kinnekulles fot som präst. Men med en vetenskapskärlek som inte stod idolen Carl von Linnés långt efter. År efter år samlade och studerade han allt som växte i närområdet. Med tiden blev han till och med invald i Kungliga Vetenskapsakademien, på distans. Men något bestående avtryck satte han inte i naturvetenskapen. En månad före sin 60-årsdag avled han i vattusot, efterlämnande sin hustru sedan 28 år och ett vackert eftermäle.

Vad fick dig att skriva en biografi över denne bortglömde »gräspräst«?

– Det är en människa som gör något av sitt liv, mot alla odds. Han var 23 år när han fick sitt avgångsbetyg från Skara, eftersom han var tvungen att åka hem och arbeta i jordbruket. Så kommer han till drömmarnas Uppsala och går på Linnés föreläsningar, men jag tror aldrig han hade råd med de viktiga privata föreläsningarna. Men han släpper aldrig tanken att han ska bli en linnéansk forskare. Han sätter sig inte och blir bitter och sur.

Om Bjerkander betraktade lövsprickningen som ett spektakel, vet vi inte. Hans efterlämnade skrifter inskränker sig till de forskningsrön och brev han skickade till Vetenskapsakademien, samt korrespondensen med vännen Olof Knös (som i sin samlarlidelse tycks ha sparat minsta papperslapp). Och en livslång dagbok. Men inte av det mustiga slaget som exempelvis Samuel Pepys författade, utan blott anteckningar om sådant han mött i naturen. Kerstin Ekman har inte spekulerat skönlitterärt i sin huvudpersons inre liv, utan återger bara sådant som kan beläggas i arkiven.

Åtminstone fram till bokens sista sida. Där, när författaren är på exkursion på Kinnekulle, kliver plötsligt Bjerkander fram: »klädd i en ganska lång rock av grovt linne, svarta byxor snörda vid knät och korta stövlar. Mellan stövelskaften och byxorna syntes grågula strumpor av ylle. Den gulvita skjortan var kraglös och mycket urtvättad. Han bar eget hår, ljust brunt och lite glest på hjässan.«

Vad hände där, blev lusten att gestalta för stark?

– Något får jag väl visa att jag är romanförfattare, säger Kerstin Ekman leende.

Sedan fortsätter hon allvarligare:

– Jag känner respekt för de människor som faktiskt har levat. Om det därmed måste bli en distans så låt det bli det. I Bjerkanders dagbok öppnar han inte sitt hjärta, han visar inte sina känslor. På 1700-talet höll man distansen. Men i breven kan han bli ganska rolig i sitt ömkliga kvidande över hur ensam han är i öde­­marken bland enbuskarna – när han i själva verket lever som prost med ett ganska gott sällskapsliv! Det är retorik. Han måste ha haft humor.

Beskrivningen av Bjerkander som med ens står där framför henne på Blombergsleden, påminner om hur Kerstin Ekmans romaner kommit till henne. I de vardagligaste situationer kan det förevarande med ens rämna och ersättas av vad som i brist på bättre benämning kanske kan kallas visioner. Exempelvis romanen Skraplotter, sista delen i trilogin Vargskinnet om barnmorskan Hillevi, som var följden av en ganska harmlös bilolycka.

– Vi hade varit i Stockholm och var på väg hem till Valsjöbyn. Vi hade en säck med smutstvätt i bilen, en massa böcker jag hade lånat. Och ett råbockshuvud. Så var det en tant som körde på oss och vår bil gick inte att köra. Vi fick plocka ut alltihop och ta en taxi. Så började jag tala med chauffören om kyrkbranden i Föllinge, som hade anlagts av en satanist. Han berättade att byborna hade förlåtit satanisten och det gjorde intryck på mig. När jag sedan kom hem började det uppstå bilder. En kyrka som brinner, en gubbe som går på ett tun. En hund. Just omskakningen av att bli påkörd, att stå där med sin skam – smutstvätten, rådjurshuvudet, en bössa – det var inget vidare. Det handlar om att bli utryckt ur sin väldigt ordnade övre medelklasstillvaro, för att man ska kunna se.

Även trilogins första del, Guds barmhärtighet, kom till henne helt oväntat en höstkväll när hon gick genom Humlegården i Stockholm.

– Jag hörde med ens en röst som sa orden som är precis i början av Guds barmhärtighet. Det slutade med att jag bara gick runt i Humlegården för att hon inte skulle sluta. Hon talade och talade. När jag kom hem vågade jag inte brygga te ens en gång, utan jag var tvungen att skriva ner det, för det var guld att få det. Samtidigt förstod jag att hon ville ta över berättelsen, hon ville berätta hela boken. Men det fick hon inte ser du, vi delade på det.

Rösten tillhörde Risten, sameflickan som är bokens berättare. En gestalt som i det närmaste förkroppsligar ett tema som är återkommande genom i princip hela Kerstin Ekmans författarskap. 

– Det jag vill skriva om, oavsett om det är skönlitteratur eller essäistik, är det bortskymda. Det som ligger i skuggan, eller som åtminstone låg i skugga när jag skrev det.

Och bortskymt var livet i de nordligaste landskapen, innan exempelvis Kerstin Ekman, Sara Lidman och P.O. Enquist förlade sina romaner dit. Och bortskymd var kvinnornas historia, när Kerstin Ekman skrev sin tetralogi Kvinnorna och staden (även kallad Katrineholmssviten). I skuggan stod den pedofile doktor Revinge i Mordets praktik. Och i skuggan har landsortsforskaren Clas Bjerkander hamnat.

Blommor, inte bin

Vi har flyttat oss till soffan i huset i byn norr om Hallstavik, där Kerstin Ekman bott med maken Börje sedan drygt 15 år. (»I Nationalencyklopedin står det att jag har bosatt mig på ›avlägsna‹ platser« skrockar hon.»Avlägsna från vad då?«) Mellan den pampiga finska täljstensspisen och soffan står Börjes svarta flygel inklämd. Ett avbitet teddybjörnshuvud, som makabert ligger mitt på golvet, är för stunden det enda som märks av parets bägge hundar. Och utanför vilar ett landskap fjärran från dem i Ångermanland och Jämtland där hon tillbringade många viktiga år (»Jag kan fortfarande få ryck och längta tillbaka till Valsjöbyn. Det är nog det ställe där jag har haft det bäst i livet.«) Men landskapet här påminner något om barndomens sörmländska trakter, åtminstone växtligheten som Kerstin Ekman är så intresserad av.

Så infaller med ens ett sådant där intervjuögonblick då jag som intervjuare hinner tänka att det här, det kommer att gå rakt in i artikeln: Ett svart kryp kämpar sig genom Kerstin Ekmans hår, där hon sitter bredvid mig i soffan – och jag ser framför mig hur jag tar bort det, lägger det i min handflata, hur vi lutar oss över det och hur hon jämkar det tillrätta med pekfingernageln och med expertröst säger att ser man, en bladhorning eller närmare bestämt en phyllopertha horticola eller ja, trädgårdsborre, tänk att de redan är här.

Men innan jag ens har fått fatt i djuret ser jag att det är en ovanligt stor och vintersvulten fästing. Kerstin Ekman försvinner muttrande med den i nypan och dess öde beseglas vid diskhon.

Dessutom visar det sig att hennes stora intresse för floran inte spillt över på de sexfotingar som lever bland blad och blommor. Tvärtom, när hon fördjupade sina studier av Clas Bjerkanders liv och verk och insåg att han var mer känd för eftervärlden som entomolog än som botanist var det något av en chock.

– När man översiktligt tittar på hans livsverk kan man tänka att det här är en botanist, men det var han inte. Jag var skräckslagen, jag kunde knappt skilja på spindlar och flugor!

Och man kan lätt föreställa sig Kerstin Ekmans förskräckelse, när prästgårdens herbarier och torkade blommor ersattes av oräkneliga behållare (även prästfruns tekoppar) där det krafsade och kröp. Clas Bjerkander fick sedermera en insekt uppkallad efter sig, den lilla krisslegnidmalen (Tebenna bjerkandrella). Samt långt senare även svampen svedticka (Bjerkandera adusta).

”Jag vet inte ens hur många böcker jag har skrivit.”

Kerstin Ekman kom först i kontakt med Bjerkander 2009 när hon tillsammans med idéhistorikern Gunnar Eriksson skrev essäboken Se blomman. Liksom tidigare skedde arbetet med den nya boken omlott med annat skrivande – utöver Se blomman har hon under tiden även skrivit romanen Grand final i skojarbranschen och operalibrettot Jorun orm i öga. (Det finns långa bågar genom Kerstin Ekmans författarskap. 2007 utkom den mäktiga essäboken Herrarna i skogen, resultatet av en idé hon fick redan 1975. Och Grand final i skojarbranschen hette i slutet av 1980-talet Kompanjonerna men lades då oavslutad åt sidan, eftersom hon då inte tyckte att hon fick fason på den.)

En av de saker som slår en när man betraktar Kerstin Ekmans litterära produktion är att hon lika obekymrat som lyckosamt har rört sig mellan genrerna. Efter universitetsstudier i bland annat litteraturhistoria och nordiska språk, arbetade hon med film. Debuten 1959, 30 meter mord, var en pusseldeckare i just filmmiljö. Sedan dess har hon förnyat deckargenren, genom att ta den med sig in i romanen (inte minst i storverket Händelser vid vatten från 1993). Hon har skrivit ett slags historisk socialrealism (Kvinnorna och staden), episk magisk realism (Rövarna i Skuleskogen 1988), ett versepos (Knivkastarens kvinna 1990), och som sagt essäer, ett operalibretto, satir (Grandfinal i skojarbranschen) och nu en biografi.

– Jag gör bara sådant som jag tycker är roligt. Huvudsaken för mig är att inte upprepa mig. Jag har ju gjort två stora romansviter och då är det rätt så lätt att man fastnar i manér. Jag tror att jag som författare lever ganska mycket i nuet. Den senaste idén, det är den som är det kuliga. Lars Gyllensten sa alltid »jag skriver inte böcker, jag bygger ett författarskap«. »Hur har du det med författarskåpet«, brukade jag fråga honom, säger Kerstin Ekman med ett leende. Hon fortsätter:

– Så ser inte jag det. Jag vet inte ens hur många böcker jag har skrivit.

Hur går arbetsprocessen till, rent konkret?

– Jag skriver för hand. Jag tycker om handskrift, det gör jag. Det blir lite rörigt, min handstil är lite förstörd av allt skrivande, men det får gå. Sedan skriver jag in på dator och då blir det en del jag kompletterar.

Skriver du varje dag?

– Ja, det kan jag verkligen säga att jag gör. Och när jag håller på med något så känns det verkligen tråkigt att vara ifrån det.

Är det någon genre du inte prövat som du skulle vilja ge dig på?

– När jag skrev Knivkastarens kvinna – och så librettot till Jorun Orm i öga – så var det förfärligt roligt att skriva lyrik. Det skulle jag gärna vilja göra. Men det är i så fall något som kommer, det går inte att befalla fram en idé.

Idéer är inget som fattas Kerstin Ekman. Hon arbetar på flera saker parallellt, men vill inte tala om vad som nu är huvudsaken.

– Nej, då går det sönder. August Strindberg skrev en gång till Siri von Essen, när hon sagt att hon ville bli författare, att »tystnaden är helig«. Alltså – man får inte prata bort det. Därför har det varit så roligt med den här biografin, för då har jag kunnat tala om den med Börje varenda dag i stort sett. Ett skönlitterärt projekt däremot kan innebära tre, kanske fyra, års ensamhet, innan han kan läsa det.

Kerstin Ekman berättar att Börje haft mer än en lyssnande roll i den nya bokens tillblivelse. Att läsa gamla kyrkböcker och protokoll från Kungliga Vetenskapsakademien roade henne inte alls.

– Jag märkte att jag inte passade för de här mer tabellartade sakerna, utan det har Börje gjort åt mig. Han är noggrann. Och sedan har det varit väldigt roligt, när Börje väl fått fram det jag vill ha ut av det. Som vanligt är han därefter förste förlagsredaktör – han stavar nämligen mycket bättre än jag. Jag minns en gång när han låg här i soffan och läste och sa att »nu får du bestämma dig om du ska stava kål med å eller o!«.

Men även i arkivet fanns det ögonblick då det svindlade, som när hon fann ett obrutet litet kuvert med ett färgämne (för att frambringa blått) som Bjerkander ansåg sig ha uppfunnit och därför skickat till Vetenskapsakademien. I boken skriver hon hur hon först tvekar, sedan öppnar hon till slut kuvertet och finner ett rostbrunt pulver. 

– Det kändes mycket märkligt. Och uppe på läktaren i den nya kyrkan i Holmestad har man ställt den gamla predikstolen, som han predikade från. Att stå där framför lektern där han lade sina manuskript, det kändes också, faktiskt.

Men även om Kerstin Ekman i bokens slutscen vågar sig på en beskrivning av Bjerkanders utseende så vet hon inget om hur han såg ut. I ett av breven till Vetenskapsakademien nämner Bjerkander ett porträtt som han skickat dem så ledamot han är: »Jag sänder denna gång min bild, som är mig ganska lik, kragen och håret är ej väl träffade.« Men porträttet har gått förlorat och Kerstin Ekmans efterforskningar har inte givit något resultat.

De opublika nio

Det har gått 56 år – nästan Bjerkanders hela livstid – sedan Kerstin Ekman debuterade. Det ger henne möjlighet att överblicka den svenska litteraturens utveckling det senaste halva århundradet. Och är det något hon är särskilt glad över när hon kastar blicken över axeln är det att det nu finns så många kvinnliga författare.

– När jag var ung var kvinnliga författare några som höll på i kanten av verkligheten. Nu har de tagit livtag på den. Det är nog det roligaste som har hänt under min livstid. Det betyder ju att hälften av litteraturen blir mycket bättre. 

Kerstin Ekman är sedan 1978 ledamot av Samfundet de nio, som delar ut en rad betydande priser. Det är också en anledning att fortsatt noga följa den svenska samtidslitteraturen. 

Vilka av de yngre författarna uppskattar du?

– Sara Stridsberg är en fantastiskt bra författare, nästan enastående. Och nu har ju hon också öppnat sig mera – Beckomberga-boken är oerhört fin. Det kommer att bli ett stort författarskap. Hon är rätt outstanding. Jag tycker även att Jerker Virdborg är en bra författare, så jag blev jag väldigt besviken när han gick ihop med Daniel Sjölin i något slags underhållningsroman. Men han har ju kommit tillbaka. Annars är det ju poeterna, som börjar bli lite gamla nu, men Ann Jäderlund är ju min speciella älskling. Och bland prosaisterna är det nog Lotta Lotass, som Akademien har snott in till sig. Så visst finns det återväxt. Man ska ju tänka på att de där som är riktigt bra, de är inte så många i varje generation.

Svenska akademien, ja. Ett ämne som tycks återkomma i varje intervju sedan hon under uppmärksammade former lämnade den 1989 i samband med den så kallade Rushdieaffären. Den surdegen ska inte knådas ännu en gång här. I dag har Kerstin Ekman inget otalt med ledamöterna, men hon har ändå valt att inte hörsamma uppmaningarna att återvända till de aderton. Hon har emellertid fortsatt arbetet i Samfundet de nio, som instiftades som ett slags spegelakademi till den kungliga. Varför den ena men inte den andra?

– Skillnaden är att De nio inte är så publikt och det är väldigt skönt. Det här ståhejet som har blivit, när man till och med skriver om det där dörrhandtaget som öppnas, det är för mycket för mig. Så jävla märkvärdiga är ju inte vi författare. Det är väl det man skriver som är märkvärdigt i så fall.

Ståhej och spektakel. Utanför strålar eftermiddagssolen genom ljusgröna trädkronor. 

– »Im wunderschönen Monat Mai, / Als alle Knospen sprangen«, citerar Kerstin Ekman romantikern Heinrich Heine. (Hennes Bjerkander hade inte haft mycket att hämta i decennierna som följde på hans död, när romantikens känslostormar blåste bort upplysningstidens förnuftsdyrkan).

Fotografen väntar otåligt på att ta med sig Kerstin Ekman ut, till kamerorna han riggat i omgivningarna. Hon tar stoiskt hans regi och undrar om hon har rätt färg på kläderna. 

Vi ser ut över landskapet. Det är lätt att låta sig hänföras av försommarprakten. Men det förvånar inte när Kerstin Ekman ställer sig en aning ljum även till detta spektakel och konstaterar att hösten nog ändå är den »ljuvligaste årstiden«.

– Den varar så länge. Lugnet som kommer så småningom, vintervilan
som väntar. Det är vad jag tycker bäst om. Det är så vackert.

---

Denna text publicerades ursprungligen i nr4/2015. Här kan du läsa Yukiko Dukes recension av Löpa varg.