En osympatisk och oälskad romanfigur besatt av droger. Sådan är Tone Schunnessons huvudperson. Men det är bara halva sanningen.
Tone Schunnesson började en gång skriva för att hon ville vara någon annan. Lite samma längtan finns hos hennes huvudperson, en ung kvinna som reser till Thailand. Hon har gjort sig omöjlig hemma; utnyttjat och svikit vänner och kärlekar, konsumerat kopiösa mänger droger och alkohol.
– Tripprapporter är en roman som bland annat handlar om friheten i att vara osympatisk och oälskad. Att den yttersta punkten, där man svikit alla förtroenden och skämt ut sig fullständigt, också är en frihetens punkt. Men det är också en roman om att försöka försonas med sig själv och sina omständigheter.
Romanens titel, Tripprapporter, kan läsas i dubbel bemärkelse. Dels som den verkliga resan till Thailand, men framför allt den inre resa huvudpersonen gör med hjälp av diverse narkotiska substanser. Det är lika bra att säga det med en gång: Det knarkas ohyggligt mycket i Tripprapporter. Tone Schunnesson placerar sig i en lång litterär tradition av drogskildringar, från Thomas de Quincys En engelsk opieätares bekännelser, via Baudelaire, Cocteau, Burroughs och Ginsberg fram till 1990-talets skotska våg med namn som Irvine Welsh och Alan Warner.
– En tripprapport är namnet för en loggbok eller text du skriver över trippen du får när du tar en drog. De som jag läst mest är tripprapporter skrivna på Flashback, The Yage Letters, en brevväxling mellan William S Bourroughs och Allen Ginsberg, samt Walter Benjamins rapporter över bland annat meskalin och opium. Jag har varit fascinerad av tripprapporter som litterär form sedan jag först stötte på det eftersom det finns något motsägelsefullt i dem. Föreställningen om droger är att det handlar om att förlora sig, vilket borde vara motsatsen till att föra noggranna anteckningar över vad som händer och hur det känns.
Skulle du säga att romanen är drogromantisk?
– Min karaktär är absolut drogromantisk, eller i alla fall drogupptagen. Det är hennes hämnd på världen. Jag vet inte om romanen i sig är drogromantisk. För mig är hennes bruk snarare ett symptom på längtan efter något annat och det är denna längtan som är roten till bruket, inte tvärtom. Droger bryter inte bara ner dig utan har också, precis som litteratur, förmågan att transportera och transformera dig.
Och särskilt bra mår hon verkligen inte, Tone Schunnessons huvudperson. Snarare skulle man nog kunna beskriva henne som djupt deprimerad.
– Jag ville skriva fram en depressiv huvudkaraktär. Depressionen är en av vårt samhälles stora sjukdomar, den väcker mycket sympati men gör dig i praktiken helt omöjlig att stå nära. Det gäller för missbrukaren också. Båda är sjukdomar som gör dig sårbar och ynklig men samtidigt outhärdligt självupptagen och svår att älska.
Hon har också funderat en del på nidbilden av begreppet »generationsroman«.
– Härliga enkla liv, driva runt, ta ströjobb. Omständigheter som inte funnits under min uppväxt eftersom allt sålts ut och ingenting finns kvar, inga lägenheter, inga jobb, inga pengar. Hur ser min generations liv på drift ut? Är det uppsluppet? Eller tomt och ensamt?
 

Tone Schunnesson
Ålder: 28 år. bor: Stockholm.
Aktuell: Med romanen Tripprapporter.
Litterära influenser: »Lars Noréns dagböcker har varit jätteviktiga för min debut.«
Favoritförfattare: Ernest Hemingway, Clarice Lispector och William Faulkner.