Dekadens & disco: Fredrik Strage om ett liv med Per Hagmans böcker

Han är ett av Sveriges största Per Hagman-fans. Verk som Cigarett, Pool och Vänner för livet har präglat Fredrik Strages liv – på gott och ont. En dekadent 8 mars-natt i Göteborg ger honom fortfarande viss ångest.

Cigarett (1991)

En vecka före studenten blir vår svensklärare sjuk. Vikarien är en tjej i 20-årsåldern: mörkrött hår, blek hy, svart eyeliner, tajta svarta jeans, svartvitrandig långärmad T-shirt. Hon liknar gothbrudarna jag brukar spana in på Café Passagen i Linköping. Hennes smala silverarmband rasslar när hon delar ut stenciler och säger att vi ska läsa samtidslitteratur. »Det här är ett kapitel ur Per Hagmans debutroman Cigarett som kom ut i fjol«, förklarar hon. »Per Hagman skriver mycket om Stockholms nattliv. Han säger att han blir inspirerad av Robert Smith i The Cure.«

Trots att jag älskar The Cure krävs en viss ansträngning för att sluta stirra på den snygga vikarien, rikta blicken ner i pappret och läsa min första Per Hagman-mening: »På något sätt känner jag mig illa till mods när vi kommer till festen där Micke ska köpa speed.«

Johan, huvudpersonen i Cigarett, jobbar som servitör på Hard Rock Café och tillbringar sin mesta tid på nattklubbar. Han blir nervös när en vän drar med honom till en mörk lägenhet där depprockare röker opium, lyssnar på Velvet Undergrounds Venus in furs och stirrar tomt framför sig. Hagman skriver om svarta, spretiga luggar, ett silverkors som dinglar på ett benigt bröst och låten som maler på maxvolym: »Kiss the boots of shiny shiny leather. Shiny leather in the dark.«

När alla läst klart kapitlet räcker en av mina klasskamrater upp handen och frågar: »Vad är speed?«. »Det är en drog som folk tar för att bli pigga«, svarar vikarien. »Och det är farligt«, skyndar hon sig att tillägga.

Förmodligen har hon varit på en och annan depprockarfest själv, tänker jag som genast längtar till den dekadenta miljö som Per Hagman beskriver. En vecka senare köper jag Cigarett och Velvet Undergrounds första album. Två månader senare flyttar jag till Stockholm och börjar hänga på baren Tranan eftersom jag hört att Per Hagman är där så ofta att hans post eftersänds dit.

Pool (1993)

Första gången jag träffar Per Hagman är på ett café vid Östermalmstorg i mars 1993 när hans andra roman Pool just kommit. Jag skriver en artikel om honom för Östgöta Correspondenten. Per Hagman säger att popmusik lindrar hans åldersångest (han fyllde nyligen 24) och att han inte gillar att kallas generationsförfattare: »Jag skriver inte hellre om Lloyd Cole än Gustav III för att jag vill föra min generations talan. Det beror snarare på att jag är ganska obildad och inte behärskar någon annan tidsepok.«

Den namnlösa berättaren i den djupt chockerande Pool är halvpedofil. Den andra halvan tänder på att strypa sig själv medan han onanerar. Han bor i Villefranche-sur-Mer på Rivieran hos en bedagad filmstjärna som tar ut hyran in natura medan hon stönar: »Ja, pappa får suga mjölken, pappas flicka, lillan låter pappa suga.« De två är ändå sexuellt okomplicerade jämfört med aktrisens make Jules, en medelålders finansman och filantrop som i bokens mest minnesvärda – eller rättare sagt mest svårglömda – scen plockar fram en låda fylld av fotografier och tidningsurklipp. Alla föreställer svältande barn, uppsvällda barn, döda barn med flugor i ögonen. Jules placerar bilderna på sängen och stirrar på dem länge, länge. Sexet i Pool är inte något härligt som ska firas i en Prideparad. Det är något stört som ska förvaras längst in i garderoben.

Volt (1994)

Vendela lämnar småstaden och den popnördiga pojkvännen Viktor (som strax därefter tar livet av sig). Hon flyttar till Stockholm där hon jobbar som servitris och blir ihop med rockstjärnan Vincent som det först går bra och sedan väldigt dåligt för. Volt innehåller fler musikreferenser än någon annan Per Hagman-roman. I den chockerande finalen är det också popnördigheten som räddar Vendela från att ovetandes bli knarkkurir åt sin desperate pojkvän. När de ska resa hem från Antibes ser hon att Pet Shop Boys-skivorna inte längre står i kronologisk ordning i hennes cd-väska. Hon öppnar dem och upptäcker att hennes älskling fyllt alla skivomslag med kokain. Med tanke på hur syndig massmedial image Per Hagman har fått i nittiotalets mitt sups och knarkas det för-vånansvärt lite i hans tidiga böcker.

Snortandet i Cigarett är beskedligt jämfört med det i Bret Easton Ellis romaner, i Pool dricks mest Coca-Cola och när Vendela går på dejt med Vincent i Volt beställer båda Ramlösa. Däremot redovisas alla cigarettmärken i Volt med smått fetischistisk exakthet: Marlboro Lights, Camel Extra Lights, Bond Ultra Mild, Blend Ultra Menthol. »De namnen är så vackra«, säger Per Hagman när jag intervjuar honom i Kungsträdgården sommaren 1994. Han drar långa bloss på sina Marlboro Reds.

Västerhöjd (1996)

I september 1996 börjar klass SHP3A på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde att skriva dagbok på ZTV:s hemsida. Genom att klicka på ett klassfoto kan man varje vecka läsa vad eleverna haft för sig. En prostituerar sig, en dyrkar Satan, en startar den nazistiska kamporganisationen Skövde Einsatzkommando. Först fattar ingen att det är en fiktiv webbsåpa skriven av Per Hagman (som själv gått på Västerhöjd) med hjälp av Martin Thomasson, Linda Skugge, Anders Högrell och Erik Hörstadius. Endast Hagmans hardcorefans brukar ha koll på Västerhöjd som glömdes bort på en hårddisk ända tills Linda Skugges förlag Vulkan gav ut en print on demand-volym av de samlade texterna 2008. Den som vill behålla sin bild av Per Hagman som skör poet bör nog undvika Västerhöjd där han flippar ut i vad han själv beskrivit som »en blandning av Eddie Meduza och Bret Easton Ellis«. Den mest depraverade scenen, där nymfomanen Madde ger parallella handjobb till två män med Downs syndrom på dagcentret där hon jobbar, är så problematisk att jag skäms över att skratta. Men här finns även romantik. Belinda, klassens blonda partypingla, trånar efter en viss generationsförfattare som skrivit in sig själv i historien.

När oskulder kysser (1997)

1995 intervjuar Per Hagman sin tonårsidol Boy George i London. Det blir en lång artikel i tidningen Pop om Culture Club-stjärnans uppgång och fall. Samtidigt skriver Hagman När oskulder kysser som handlar om en flicka och en pojke som blir fotomodell respektive popstjärna. Den senare är också aspirerande dragqueen och tas under vingarna av transvestiten Lilla Boy som i unga år varit ett dyrkande Boy George-fan men nu bara dyrkar sig själv. Lilla Boy är en av Hagmans främsta skapelser. En Norma Desmond-tragisk diva som lever efter Boy Georges motto »Kill the bitches, stay clever« men blir allt bitchigare själv och i bokens mest underhållande kapitel sitter nedsupen och upp-tjackad i en bar, desperat fiskande efter komplimanger: »Är jag en smal och smidig änglalik gasell? Är jag det?«, »En anorektisk kerub, eller hur?«, »Mina ben, de snyggaste ben en kvinna aldrig haft, eller hur?«, »Har jag berättat för dig att jag var den högst betalda strumpbyxemodellen i Europa på åttiotalet?«

Releasefesten för När oskulder kysser hålls på en houseklubb i Gamla stan. Alla gäster får två drink-biljetter med en liten bild av bokomslaget. Jag beställer en gin & tonic för den ena och sparar den andra för att ha som bokmärke.

Skugglegender (2000)

I novellsamlingen Skugglegender blir de hagmanska detaljerna – svalan som sveper över västgötaslätten, svarttaxin som rullar mot Stureplan, glittret i rännstenen, hugget i det unga hjärtat – tydligare än förut, omedelbara som de eurodiscolåtar författaren älskar. Jag har svårt att välja bara en av dessa fulländade noveller men det får bli Måndag morgon, Milano, om en manlig fotomodell vars flickvän gjort kometkarriär medan han själv degraderats från glassiga modemagasin till annonskampanjer för telefonsexlinjer.

»Per Hagman bjuder oss på en drink och jag vill nästan be om ursäkt för att
vi sabbat hans eleganta ensamhet.«

Efter att ha läst novellen tänker man inte längre på Anita Ekberg om man råkar passera Fontana di Trevi i Rom utan på två halvnakna män, en svart amerikan och en blond svensk, som simulerar oralsex medan en italiensk regissör ger dem instruktioner: »Not look like hard fucking.« Amerikanen skäms över sin bultande erektion. Svensken försöker tänka att även Anita Ekberg förnedrade sig här genom att på ålderns höst, när hon behövde en dos bekräftelse, åka in till Rom och ta en promenad nära fontänen tills turisterna kände igen henne. Hon fick å andra sidan inte sperma i ansiktet.

Hösten 2002 är jag i Paris med min flickvän. Sent på kvällen går vi längs Rue Oberkampf och passerar ett arabiskt sunkhak med kalla lysrör i taket, elektroniska pokerautomater och allvarliga män som dricker mintte. Det ser oerhört deppigt ut. »Bara Per Hagman skulle trivas här«, säger jag. I samma ögonblick får jag syn på en blond kalufs i ett hörn av bardisken. Är det en synvilla? Nej, det är faktiskt Per Hagman. Han bjuder oss på en drink och jag vill nästan be om ursäkt för att vi sabbat hans eleganta ensamhet.

Habibi (2004)

På Västerhöjdsgymnasiet i Skövde gick Per Hagman i samma klass som den blivande schlagerkompositören Thomas G:son. Han skrev texten till en av G:sons tidiga, aldrig utgivna, låtar (»åh, åh, Louise, du smälter mina tårar av is«) och var även ansvarig för pop-lyriken i nollnolltalsgruppen Sabrina vars låtar Rave my heart och Welcome to the touch club av honom själv beskrevs som euroclash (en blandning av eurodisco och den kring millennieskiftet haussade genren electroclash). Den mest musikaliska av Hagmans böcker är dikt- och prosasamlingen som han gav ut själv: Habibi. Här skriver han lika rytmiskt som en house-dj mixar låtar. Röster i radio och tv, döpt efter Radiotjänsts gamla tidning, känns som ett technopumpande Pet Shop Boys-drama om mannen som fortsätter att älska kvinnan som förlorat sig själv i berömmelsen. Hagman tangerar en nästan hellströmsk eufori: »Taxi, ta mig till min baby. Ta mig till min baby så snabbt du nånsin kan.«

Att komma hem ska vara en schlager (2004)

»Den här boken var väl min Fade to grey eller kanske min Girls on film? Nä! Det här är min You spin me round (like a record)«, har Per Hagman skrivit i mitt exemplar av Att komma hem ska vara en schlager, en själv-biografisk roman som blev hans hittills största hit. Här färdas han i kosmopolitisk förtjusning – »rörlig som en liten liten bubbla i en nyöppnad flaska champagne« – mellan Stockholm, Paris, Nice, Rom, Dubai, Milano, Kairo, Alexandria och lilla Fägre på Västgötaslätten. Tonen är ljusare och ljuvare än i de tidigare böckerna. Entusiasmen dämpas inte ens när han i en plågsamt utdragen scen blir torterad med en mjukglassmaskin (!) av egyptier som tycker att han stöter på deras kvinnor (eller också stör de sig på hans t-shirt med trycket »PORNSTAR XXX RACING«). I mitt favoritkapitel blir en 17-årig Per Hagman och hans tre år yngre väninna nekade inträde till casinot i Monte Carlo, trots att de tagit på sina finaste kläder för att se ut som sofistikerade spelare. Hagman försöker mildra förnedringen genom att ta med sin käresta på en tjusig krog där han briljerar med sina franskakunskaper, men dessvärre glömmer att köttbiten hon vill ha kallas »escalope«:  »Pour mademoiselle, salope grillée au sauce
de poivre vert.« (Grillad slampa i grönpepparsås.)

Vänner för livet (2010)

I den 605 sidor långa kärleksromanen Vänner för livet, med god marginal Per Hagmans längsta, tar det 241 sidor innan huvudpersonerna Erik och Sophie träffas och 269 innan de säger mer än »hej hej« till varandra. Boken från 2010 är en emotionell slow burner som långsamt framkallar en flammande »åh, de måste få varandra«-känsla. Historien träffar inte bara hjärtat mitt i prick utan också magen. Få beskrivningar av mat har gjort mig lika hungrig som när Erik för första gången bjuder hem Sophie på middag och serverar saftiga rödflammande sjöborrar, som han strör koriander och droppar lite citron över. Han kompletterar det med »den lokala chèvre som rullats allra mest i svart aska« och »nyplockade fikon av den klargröna sorten«. Hagman är en så vass matskribent att han till och med lyckas få blaskig rosé, »som en gammal vinhandlare brukar tappa upp i mineralvattenflaskor för fem franc litern«, att kännas som gudarnas nektar. Sjöborrarna som jag själv äter, efter att ha läst Vänner för livet, smakar inget vidare men mat är som bekant bäst i bokform.

»När jag inser att det är internationella kvinnodagen känner jag mig ändå som
en dålig människa.«

Jag har inte träffat Per Hagman på fem år när vi möts i Göteborg 2015. Vi spelar skivor tillsammans på en bar och när jag vill gå vidare klockan tre har bara ett ställe öppet: Wandas på Andra Långgatan, en »exotic night club«. Jag tjatar på Per att vi måste gå dit eftersom Erik i Vänner för livet också hamnar där i brist på annat.

»För helvete, Fredrik, du kan inte gå på strippklubb«, säger mitt samvete. »Jag går dit med skugglegenden Per Hagman. Detta är i princip litteraturstudier«, svarar jag.

På Wandas beställer vi folköl, det enda som finns på drinkmenyn, och tackar nej till att köpa en lapdance. När jag inser att det är internationella kvinnodagen känner jag mig ändå som en dålig människa. Skammen förvandlas till stolthet över min sexuellt ambivalenta utstrålning när vårt strippklubbsbesök nämns i en Flashbacktråd: »Sög de av varandra bland runkbåsen? Det skulle ju förklara vad två bögar gjorde på Wandas.«

Allas älskare, ingens älskling (2017)

Jag inser att titeln inte ska tolkas bokstavligt men för mig som älskade dekadensen i Per Hagmans tidiga böcker är det provocerande lite sex i Allas älskare, ingens älskling. I denna kärvare och bittrare uppföljare till Att komma hem ska vara en schlager fortsätter han sitt europeiska flackande. Han blir mer politisk än förut och rasar, under ett besök på Lampedusa, mot Europas behandling av flyktingar, samtidigt som han på hemmaplan kämpar mot kreditinstituten och bankerna som sedan nittiotalet jagat honom för en skuld som hans far ådrog sig efter en misslyckad bostadsaffär. I det vemodigaste och vackraste stycket (i alla fall för en skivsamlare som jag) går han igenom gammal bråte med sin far och hittar ålderdomliga köksredskap. »Oj, där bakom grovhäcklan ligger ett kakefjöl«, utbrister Hagman den äldre. Själv hittar Per alla The Cure-skivor som han sparat, de som en gång inspirerade hans skrivande, och tänker att de snart kommer att te sig lika obegripliga som kakefjölen.

När generationsförfattaren och hans generation försvunnit ska framtidens tonåringar förundrat betrakta albumen. Och då lär bara Gud kunna berätta att »det för vissa ungdomar var viktigt att lägga alla sparpengar på såväl franska som tyska pressningar av en och samma skiva med The Cure«. f

Läs också:
»Litteraturen har räddat mig«

Läs också:
Brinn Nora!