Dömd till läsning

En varm septemberdag grips en 23-årig svenska i Brasilien med ett kilo kokain i resväskan. Domen blir kontroversiell. Tre års samhällstjänst. Och närläsning av Aniara och Selma Lagerlöf. Det här är berättelsen om vad som hände sedan.

Hon kommer gående längs strandpromenaden i en badort i norra Brasilien. Vant kryssar hon mellan turister, souvenirförsäljare och gatubarn. Det syns att hon inte är en charter­turist. Hennes solbränna och kläder gör att hon smälter in. Hon skulle kunna vara en brasiliansk medelklasstjej på semester. 

Vad få vet är att hon är från Sverige, att hon inte är här frivilligt och att hon avtjänar ett straff för narkotikasmuggling.

Hanna tar av sig sandalerna och går ned i den heta sanden. Under en kokospalm plockar hon upp sitt straff ur väskan. Troll och människor av Selma Lagerlöf.

– Jag fattade först inte vad domaren sa. Jag kunde ju ingen portugisiska i början. Det enda jag uppfattade var att jag skulle läsa böcker. Men vad? Skulle det vara mitt straff?

Hanna tar upp solglasögonen i pannan.

– Inte förrän min advokat förklarade på engelska förstod jag vad det handlade om. I stället för att hamna i fängelse skulle jag läsa två svenska Nobelpristagare.

Domaren ville att hon skulle läsa Selma Lagerlöfs Troll och människor (som utkom i två samlingar, 1915 och 1921) för att den behandlar förhållandet mellan människan och staten. Den andra boken han dömde henne till att reflektera över var Harry Martinsons rymdepos Aniara: en revy om människan i tid och rum från 1956. Domaren visste att den handlade om ett rymdskepp som kommit ur kurs. Kanske var det så att Hanna också kommit vilse?

– Jag måste säga att jag inte förstod någonting av Aniara. Jag läste och läste, men den var så svår.

Hanna fattade inte vad berättelsen gick ut på. Först vid femte genomläsningen av den tunna boken klarnade det. 

– Jag började behandla boken som poesi. Jag slog upp en sida på måfå, läste igenom texten och skrev sedan egna dikter om det som dök upp i mitt huvud. Efter ett tag började jag gilla Aniara.

Det ringer i hennes mobil. Hon kravlar upp telefonen ur jeansen och svarar. Det är torsdag förmiddag och solen skiner. En av hennes vänner undrar vad hon ska göra när hon är klar med dagens bibliotekspass. Hon säger att hon ska vara hemma. 

Det finns de i Brasilien som inte gillar att hon fått detta alternativa lässtraff.

– Domaren har sagt att om detta straff fungerar på mig så kommer han att använda det för andra. Jag måste sköta mig, säger Hanna och lutar sig tillbaka mot palmen.

I Slutet av september2009 greps Hanna på Natals flygplats i norra Brasilien. Den federala polisen hade röntgat hennes bagage och hittat ett kilo rent kokain. Inför rättegången bestämde Hanna sig för att samarbeta med det brasilianska rättsväsendet. Domaren kände igen hennes berättelse. Han hade hört den många gånger förr.
Hur den europeiska maffian utnyttjar unga, ostraffade tjejer för att agera mulas, åsnor, som smugglar kokain till Europa.

På tredje våningen i tingsrättens lokaler har domaren Mário de Azevedo Jambo sitt kontor. Han lutar sig tillbaka i fåtöljen och drar kavajen över magen.

– Jag kände så här: Hanna har inget kriminellt förflutet och är helt ostraffad. Hon har uppenbarligen utnyttjats av de riktiga bovarna. Ska jag kasta henne i fängelse? Hon kommer inte att klara sig. Eller, hon kanske klarar sig, men hon kommer tvingas bli kriminell för att överleva där inne. 

 Den 54-årige Mário de Azevedo Jambo väger frasen i sin mun innan han säger vad han tänker på.

– Våra fängelser är rena läroverken för kriminella. Du kommer ut tio gånger värre. Varför skulle jag skicka in henne där? Min uppgift är att se till att hon blir en bättre människa. 

Mário Jambo får medhåll av litteraturprofessorn Silvia Cárcamo, verksam vid det federala universitetet i Rio de Janeiro. 

– De brasilianska fängelserna gör internerna till sämre människor. Att underordna sig de hemska förhållandena bryter ner dem. Att låtsas något annat är hyckleri. När det gäller litteratur är det inte så. 

Hon tycker att domarens lässtraff är rätt och riktigt.

– Det finns ingen som blir sämre av att läsa. Ingen! utbrister hon.

Silvia Cárcamo känner varken till Selma Lagerlöf eller Harry Martinson. Men Sveriges senaste Nobelpristagare är hon nyfiken på.

– Vem vet, nästa svensk som döms i Brasilien kanske får läsa Tomas Tranströmer?

Domaren Mário Jambo är en av miljonstaden Natals mest meriterade. En gång tidigare har han gett den här sortens alternativa straff. Det gick till portugisiskan Iris Montez, som åkte fast under liknande omständigheter som Hanna för fyra år sedan. Hennes straff blev att läsa den portugisiske poeten Fernando Pessoa tre timmar varje dag på ett av stadens bibliotek.

– När Iris kom hit gick hon ihopkrupen, säger Regina Barreto, chef för biblioteksverksamheten på tingsrätten. Huvudet hängde. Hon var fylld av skam. Nu går hon rak i ryggen och ser dig i ögonen. Hon analyserar livet på ett annat sätt. Hon har fått ett helt annat djup.

Regina Barreto har ordnat fram ett bord med ett bokställ i trä åt Iris, där hon kan lägga boken för att slippa överbelasta axlarna.

– Hon har snart gått genom hela litteratur­historien. Läsandet har gjort henne till en annan människa, säger bibliotekarien.

När det var dags att döma Hanna använde domaren Mário de Azevedo Jambo erfarenheterna från Iris Montez. Han dömde Hanna till att i tre år hjälpa till vid en drogavvänjnings­klinik. I väntan på att domen skulle träda i kraft, vilket kan ta flera år i Brasilien, bestämde han att Hanna skulle åka till ett av stadens bibliotek varje dag för att läsa två av Sveriges främsta Nobelpristagare.

– Jag kan ju inte så mycket om svensk litteratur så jag googlade på vilka svenska författare som fått Nobelpriset, säger domaren Mário Jambo. Jag fastnade för Selma och Harry. De tog upp sådant som kunde vara väsentligt för den åtalade.

Hemma i Sverige tog Hannas släktingar emot domen med glädje och började leta efter böckerna. Hannas mamma fann Harry Martinsons Aniara i en nyutgiven pocketupplaga från 2004 i en bokhandel. Problemet var att hitta Selma Lagerlöfs Troll och människor. Den senaste utgåvan är från 1986. Ingen bokhandel har den i sitt lager. Få känner ens till den. Hannas moster gav sig ut på en bokjakt över halva södra Sverige. Till slut, på ett litet antikvariat, hittade hon ett gammalt exemplar för trettio kronor. 

När böckerna anlänt och det var dags för Hanna att börja läsa av sitt straff kom det en överklagan från den brasilianska åklagarmyndigheten. Uppmärksamheten i media hade gjort att åklagaren ville att domen skulle upphävas. Hon menade att domen var diskriminerande mot inhemska narkotika­brottslingar som inte har samma chans att avtjäna sina straff genom att läsa böcker på ett bibliotek. Även regionens författarförbund reagerade och menade att straffet inte följer landets konstitution. »Att läsa kan aldrig vara ett straff. Det är ett nöje«, menade förbundet.

Hanna borstar av sig sanden mellan tårna.

– Det var ett slag i ansiktet. Polisen hämtade mig på biblioteket efter två dagar i frihet och förde mig till fängelset. Jag hann inte ens säga adjö ordentligt till mamma, som kommit för att hälsa på mig.

Åklagaren fick den federala polisen att tro att Hanna skulle rymma om hon inte satt inlåst i fängelse under tiden hovrätten, som andra instans, behandlade överklagan. Det tog Hannas advokat över fem veckor innan hon lyckades övertyga den federala polisen om att svenskan inte var rymningsbenägen.

Sedan dess har Hanna varje dag tagit bussen till biblioteket för att läsa. 

När jag träffarHanna sitter hon i en steril lektionssal. Där har hon även tillgång till dator och internet. Förutom att läsa skönlitteratur studerar hon distanskurser på en svensk högskola. På hennes bänk i lektionssalen ligger några böcker. Men Selma Lagerlöfs verk Troll och människor står hemma i bokhyllan. Den har hon läst så många gånger nu att hon snart kan den utantill.

– Den text som jag tycker bäst om är Bort­bytingen. Den har ett sådant fint budskap. Vi ska ta hand om varandra, oavsett kön, färg eller religion. Selma är så mycket kärlek.

– Bortbytingen skrev Selma som ett inlägg i den pågående debatten om barnaga för hundra år sedan, säger Hanna och tillägger:

– Den är skriven på riktig gammalsvenska, men innehållet är som om det vore skrivet i dag.

En av de saker som Hanna fick med sig från läsningen av Lagerlöf är insikten om hur mycket hon tycker om Sverige.

– När jag var rastlös hemma i Sverige ville jag bara bort. Sverige kändes tråkigt och instängt. Nu när jag suttit här i solen och läst Selma har jag inget hellre velat än att krypa in i de värmländska skogarna. Det hade så gärna fått vara kallt. Jag är så trött på värmen nu, säger hon och skrattar.

Sent på eftermiddagen samlar Hanna ihop sina böcker och knackar på hos notarien för att skriva sin namnteckning i loggboken. Hon har anmälningsplikt. Notarien räcker över en vecko­tidning med en annons för ett Abba-coverband som ska spela i Natal i helgen.

– Vad tycker du, Hanna? Ska jag gå dit?

– Självklart, säger Hanna och önskar trevlig helg.

Vid busshållplatsen trängs femtio personer för att komma med någon av de redan överfulla bussarna. Vi klämmer oss ombord. Efter tio hållplatser, där vi stångats omkring som packade sillar, är det dags att byta buss. Den är lika full.

– Så här är det varje dag för mig.

Enligt brasiliansk strafflagstiftning får Hanna inte arbeta och tjäna pengar under tiden hon avtjänar ett straff. De enda pengarna hon har kommer från hennes anhöriga i Sverige. Det är därför hon hyrt en så billig lägenhet som möjligt. Men ibland praktiserar hon på en skönhetssalong och får lite fickpengar.

Hennes lägenhet är inte stor, kanske 25 kvadratmeter, och uppdelad på ett sovrum, ett litet vardagsrum och ett kök. Bokhyllan står framför soffan. Hanna tar ned böckerna och lägger dem i soffan en efter en: Aniara, Troll och människor och Kvinnobibeln. Nya testamentet. Den sistnämnda var den första bok som hon fick ta emot inne i fängelset och nu har hon läst den minst fem gånger från pärm till pärm. Böckerna i soffan blir fler: Anhörig av Katerina Janouch; By the river Peidra I sat down and wept av Paulo Coelho; Insidan: brotten, pengarna, tiden av Liam Norberg; Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger, Ninas resa av Lena Einhorn, Kär och galen av Jennifer Crusie … Böckerna har kommit från vänner och släktingar, men också från helt obekanta människor som tyckt synd om henne. Markus Luttemans reportagebok El Choco, om en svensk kokainsmugglares kamp för överlevnad i Bolivias värsta fängelse, fick hon också skickad till sig.

– Jag kände igen mig så mycket i hans berättelse. Första dagen i kvinnofängelset fick jag samma kommentar som han fick när han förflyttades till fängelset: »Du kommer aldrig att komma levande härifrån.«

Åtta månader satt Hanna på det ökända kvinnofängelset João Chaves där internerna röker crack och styr sin tid precis som på det bolivianska fängelset som beskrivs i El Choco. Internerna får sova i skift. Det finns inte sängar åt alla. Det kryllar av råttor. I maten ligger döda kackerlackor. Ibland är kackerlackorna levande. Sjukdomar sprids. Det  finns vapen.

– Jag är glad över att jag slapp sitta där längre. Men det konstiga är att jag ändå inte velat vara utan erfarenheten. Jag fick en sådan kontakt med mina känslor. Jag har aldrig riktigt lyckats minnas så mycket av min barndom tidigare. Men när jag låg där inne kunde jag se allt hur klart som helst. Under de åtta månaderna där inne lärde jag mig mer om livet än jag gjort någon annanstans.

Artikeln publicerades i Vi Läser 1/2012 och återpubliceras nu i listan över Vi Läsers tio mest omskrivna reportage.

erbjudande

Prenumera på Nordens största bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare