Efter katastrofen

Tom Malmquists fästmö dog veckan efter förlossningen. Pernilla Glasers man dog ett år efter förlovningen. Hur är det att skriva en bok om det värsta tänkbara? 

Publicerat i Vi Läser 4, 2015

Det började som en rejäl influensa. Poeten Tom Malmquists fästmö Karin Lagerlöf var gravid i vecka 33 och hade hög feber, hosta och mådde illa. Som oroliga förstagångsföräldrar ringde paret till förlossningsavdelningen, men på grund av smittorisken råddes de att stanna hemma. Först när det blev allt svårare att andas fick de komma in.

Sedan går allt i en rasande fart. Linnet och sportbehån klipps upp, mätinstrument kopplas in och överläkaren kallas till salen. Sjukhustermer radas upp; laktat, spiral-CT, emboli, CIVA, sepsis, ECMO, sectio. Den misstänkta lunginflammationen visar sig vara akut leukemi.

Karin Lagerlöf sövs ner och barnet förlöses med kejsarsnitt. Läkarna inleder en massiv behandlingsinsats för att stävja hennes skenande blodvärden, men sjukdomen ger inte vika. Efter en vecka stängs maskinerna som håller henne vid liv av.

Kvar finns Tom Malmquist och på neonatalavdelningen, den nyfödda dottern Livia.

Läs också:
Död, sorg & oväntad kärlek

– Du får fråga vad du vill, jag har varit med om för mycket under de här åren för att ta illa upp av något, säger han och slår sig ner vid bordet på en restaurang i närheten av hans lägenhet vid Zinkensdamm iStockholm. Han har keps, svart skinnjacka och gammal amerikansk blues i hörlurarna. 

Det har gått tre år sedan senvinterdagarna i mars då livet ställdes på ända. Sedan dess har Tom Malmquist skrivit, gråtit, svettats, skrivit om, skakat. Om två dagar ska den sista versionen av hans bok, som ges ut i augusti, lämnas in och just nu småändrar han i några scener, stryker och lägger till. Han ber om en lättöl.

– Jag presenterade den för säljavdelningen på förlaget nyligen och då fick jag en jävla ångest efteråt. Det var svårt att prata om något så intimt och traumatiskt i ett formellt sammanhang och inte kunna dra täcket över huvudet. Men då hade jag inte satt punkt. Det har jag i och för sig inte gjort nu heller…

I boken, som fått titeln I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, skildras sjukdomsförloppet i en gastkramande hastighet och med en stor detaljskärpa. Det är dramatisk läsning och smärtsamt naket. Samtalen med läkarna, omtanken från sjuksköterskorna, den spända stämningen med 
svärföräldrarna i familjerummet. Sedan, kampen för att hitta en fungerande vardag.

När man inte tror att situationen kan bli värre får Tom Malmquist höra av Överförmyndarnämnden att han inte anses vara far till Livia och att det står i deras papper att hon är fosterplacerad, eftersom paret inte var gifta och modern inte kunnat skriva på ett faderskapsintyg. Sedan avlider hans pappa fyra månader senare.

– Jag har alltid skrivit när jag mått dåligt. Efter att Karin dött, jag tror att det var samma dag eller dagen efter, försökte jag skriva poesi och det gick inte. Jag fick liksom inget grepp, det kändes som om jag inte kunde skriva alls. Situationen var så ofattbar.

På sjukhuset förde han hela tiden noggranna anteckningar om diagnoserna och behandlingarna. Dels för att kunna redogöra för Karin vad som hänt om hon skulle vakna ur koman, dels för att på något sätt distansera sig själv från katastrofen genom att skapa fiktion i realtid. Men det var först när han beslutade sig för att skriva griftetalet till Karins begravning en månad senare som funderingarna på en bok kom.

– Jag gick in helt i det och kände att jag hittade en ton. Man kan säga lite hårdraget att boken är ett förlängt griftetal. Fem delar, en för varje sinne. Prästen sa både till mig och på begravningen att »har man träffat Karin kan man inte förlora henne«. Karins mamma och hennes vänner tyckte att det var så vackert, men jag blev oerhört provocerad. Det stämmer ju inte. Hon är borta för alltid och det som finns kvar är de fysiska spåren. Därför var det viktigt med sinnena; hennes lukter, hennes kropp, hennes hår i borsten. Det är grunden för boken, det realistiska, det naturalistiska, att jag ser och känner och luktar och skriver, snarare än återger abstrakta minnen.

Läs också: Död, sorg & oväntad kärlek

Med en journalistisk nit undersöker Tom Malmquist precis vad som händer sin fästmö. Vad hennes sjukdom exakt består av (akut myeloisk leukemi). Varför han inte kan ha öppen kista för att få kyssa henne en sista gång (för att kroppen är en sanitär olägenhet och hennes läppar fallit av). Och vad som egentligen händer när en kropp kremeras (det kan vara någon annans aska i urnan).

– Det finns ju något masochistiskt i att jag utsätter mig för det där, det inser jag ju. Samtidigt var det ett sätt att ta kontroll. Det sker något väldigt konstigt när någon går bort. Karins kropp är kvar, någonstans. Hon far omkring och främlingar tar hand om henne och plötsligt får man inte vara med. Det var jättemärkligt för mig.

I boken varvas nutid med berättelsen om hur paret träffas på en kurs i litterärt skrivande. Hur de skriver på sina manus hemma i lägenheten, deras skrivbord åtskilda av en bokhylla. Karin Lagerlöf blev tidigt teaterrecensent och redaktionschef på Nöjesguiden, men fick en hjärnblödning när hon var 21 och lämnade journalistiken för att skriva skönlitterärt.

Kärlekshistorien korsklipps med barndomsskildringar från Tom Malmquists uppväxt i Huddinge. Det komplicerade förhållandet till pappan, den hårdnackade sportchefen på Expressen, och vad som hände med familjerelationerna efter spelskandalen på 90-talet när Thomas Malmquist avslöjade maffiaspel inom sportvärlden och familjen tvingades leva med livvakter, pappan började dricka och Tom slutade med ishockeyn. Hur far och son många år senare får tillbaka kontakten och bygger en ny relation.

Tom Malmquist debuterade 2007 med den hyllade diktsamlingen Sudden death, där han dissekerade manlighetsnormen inom ishockey. (Han var själv ett stort hockeylöfte.) 2009 kom diktsamlingen Fadersmjölken, också en betraktelse över manlighet.

Texten i I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är tät, med en intensitet som känns igen från dikterna. Fakta och samtal återges i löpande form, utan luft på sidorna. Det finns en återhållen smärta i prosan som får utlopp först mot slutet av boken när Tom Malmquist vänder sig mot sin döda fästmö och skriver till henne i du-form.

– Det var den svåraste delen att skriva. När jag beskriver hur jag tänker mig att Livias liv kommer se ut, hur hon bär Karins röda klänning på sitt framtida bröllop. Allt det som Karin inte kommer att få uppleva. Men de flesta scenerna var fruktansvärt jobbiga att skriva, inte bara fysiskt, även psykiskt. Det rann svett om mig, jag blev helt slut av ångestkramperna.

För att skapa trovärdighet i boken var han tvungen att gå tillbaka till sjukhuset, läsa igenom sjukjournalerna och studera medicinsk litteratur. Han berättar att han har lagt ner oerhört mycket jobb på språket, dialogerna och dramaturgin, mer än någonsin tidigare.

– Som poet är jag van att skriva utifrån mitt inre, hitta ordet eller bilden till en diffus känsla, ett introvert och ett hyfsat enkelt arbete. Men nu har jag försökt skriva så opoetiskt jag bara kan. Jag har sökt ett språk som inte ska skymma berättelsen, som ska vara så intensivt och oförblommerat att jag själv måste kisa när jag läser. Mycket arbete har gått till att hitta en rytm, en balans mellan hetta och svalka. Här har jag gått på min musikalitet, jag har lyssnat till texten snarare än läst den. 

Trots att boken i grunden handlar om djup kärlek väjer Tom Malmquist inte för att skriva om komplexa situationer; missförstånd, besvikelser och ilska, även om det avslöjar svagheter både hos honom och hos andra. Han beskriver ursinnet över att bli utestängd ur Karins sjuksal, medan en snygg, tatuerad, manlig sjuksköterska sitter mellan hennes ben och sätter en kateter. I desperation frågar han handläggaren på Överförmyndarnämnden om han någonsin läst Kafka.

– Det här är min berättelse och mitt och Karins öde. Mitt minne av händelser har hela tiden fått stå först. Om jag har en bild av någonting så är det så jag beskrivit det. Det är sant för mig, men kanske inte för min mamma eller de som kände Karin.

Han understryker att även om boken är dokumentär så är den fiktion. Det som beskrivs är sant, men enligt konstens och litteraturens regler har han gjort sitt eget urval ur händelseförloppet, klippt och klistrat. I förlagskatalogen kallades boken »litterär memoar«. Karins föräldrar har inte läst den, trots att han erbjudit dem.

– Jag undrar om de vågar det. Jag har rekommenderat dem att läsa, för att de ska vara förberedda. Själv har jag aldrig varit rädd för ångest och smärta, utan snarare bejakat sådana känslor. Jag är van vid att sitta och gråta i duschen. För mig är det inte konstigt att närma mig det jobbiga. Men det är inte alla som är bekväma med det.

Tror du att de kommer att bli arga?

– Ja, kanske, men mest ledsna, de har ju förlorat en dotter. Framför allt tror jag de kommer att uppskatta det fina i boken. Jag tycker inte att det är intressant att läsa kärleksskildringar om det inte är svart och trasigt också.

När vi träffar Tom Malmquist har hans bok inte gått i tryck. Vilka reaktioner den kommer att väcka, vet ingen ännu. Vad han själv kommer att känna inför boken om ett år, eller om tio, är omöjligt att säga. En som har 20 års erfarenhet av att bearbeta en självbiografisk berättelse om det allra svåraste, en närstående människas snabba bortgång, är författaren och dramatikern Pernilla Glaser.

Hon är 20 år och har precis börjat göra sig ett namn som teaterregissör, när hon träffar den ett år äldre skådespelaren Robson. Han får huvudrollen i hennes pjäs. De blir blixtkära och ägnar sommaren åt att åka runt på hans motorcykel. De går på Vattenfestivalen, de dansar, de reser till Teneriffa. Men Robson får alltmer ont i ryggen, sedan i huvudet. De förlovar sig.  Ett och ett halvt år senare avlider han av cancer.

Robson kom året efter hans bortgång och blev snabbt en litterär sensation. Skildringar av hur en ung människa förlorar en annan ung människa var sällsynta. Den tunna boken beskriver kronologiskt deras stormande förälskelse, fram till Robsons sista andetag i en sjukhussäng. Den direkta, osentimentala tonen gjorde den till en storsäljare. Precis som Tom Malmquist började Pernilla Glaser att skriva nästan omgående efter förlusten. En logg över allt som hade hänt fanns redan i hennes dagbok.

– Det var ett sätt för mig att få vara kvar i min förtvivlan. Det var det absolut viktigaste med skrivprocessen. Förlusten var så monumental. Det var som att ha en pågående kärnkraftsolycka i sin närhet och genom skrivandet kunde jag sätta på mig en skyddsdräkt och vara i upplevelsen, i förlusten och förtvivlan, utan att dö själv. Fast jag hade nog inte svarat så då.

Då kände hon sig ensam i situationen och saknade liknande historier i litteraturen. Vad hade det betytt för henne att läsa en skildring hon kände igen sig i? Hon ville också låta Robson leva vidare och
få en betydelse för fler människor än de han hann möta under sitt korta liv. Så blev det. Robson har sålts i tiotusentals exemplar, översatts till flera språk och nominerats till flertalet priser. Fortfarande händer det att läsare kommer fram till Pernilla Glaser på gatan för att prata om honom. Själv skulle han ha älskat det genomslaget, säger hon, men det stora gensvaret på boken har också varit ambivalent för henne.

– Det underbara är att jag fortsätter att vara ihop med Robson i resten av mitt liv eftersom boken finns, men det är också det problematiska. Ganska länge var jag »hon som har skrivit den där jättesorgliga boken om den där jättefina killen«. Det hade jag inte tänkt på alls. Men såklart fick jag en stark identifikation i det. Som när jag träffade en ny kille – det hade varit betydligt lättare om det inte fanns en bokjävel om mitt döda ex! En bok som folk kom och tackade mig för dessutom!

För hennes egen sorgeprocess var skrivandet värdefullt. I boken beskriver hon att hon drömmer om att hon vill fika med Robson för att prata om att han dött ifrån henne. Men han svarar att det inte går. Skrivandet av boken blev ett sätt för henne att ta den där fikan och diskutera allt som hänt.

– Man behöver ritualisera. Det är som årsringar av ritualiserat sörjande som man behöver bygga själv. Man går runt sorgeplatsen på olika sätt hela tiden, och mycket längre än någon människa i ens närhet tycker är rimligt, eller vettigt eller smart. Men man behöver göra det. Så det var också en tillåtelse att göra bodelning, sortera linneskåpet och så. Att få prata med honom om att han dog.

Sedan debuten har Pernilla Glaser skrivit tre romaner och en ungdomsbok. Hon arbetar brett inom kulturvärlden med forskning, pedagogik om kreativitet och metodutveckling. I dag, 20 år senare, ser hon Robson som både en välsignelse och en förbannelse.

– Ingenting jag gör kommer att kunna spöa den här boken i vad den haft för betydelse för andra människor. Jag är väldigt stolt över att jag gav honom det livet. Samtidigt som jag betalar för det, eftersom mitt konstnärskap hela tiden hamnar i relation till boken. Men jag har aldrig för en sekund velat ha den oskriven.

Både Pernilla Glaser och Tom Malmquist har skrivit in sig i litteraturhistorien i en fåra som är svårbemästrad. Sorgeskildringar blir lätt överlastade och sentimentala. Att i stället beskriva ett katastrofskeende och en djup förlust på ett rakt och konstaterande sätt blir ofta mer allmängiltigt. När den amerikanska journalisten och författaren Joan Didions sorgebok över sin man och svårt sjuka dotter, Ett år av magiskt tänkande, kom 2005, var det många som förvånades över att hon behållit sin karaktäristiska distanserade och krassa ton. Men boken blev en försäljningssuccé och sålde i miljoner redan första året, och räknas nu som en modern klassiker. Författare som Didion, CS Lewis (Anteckningar under dagar av sorg), Simone de Beauvoir (Avled stilla) och häromåret Carol Rifka Brunt (Låt vargarna komma) har alla lyckats fånga både den förkrossande sorgen och förvåningen över att livet på något mirakulöst sätt faktiskt går vidare.

Kan det vara så att författare och skrivande människor har ett annat sätt att sörja, att de är bättre rustade eftersom de har sitt hantverk? Pernilla Glaser upplever att det för många sorgedrabbade sker ett sorts sammanbrott av språket. Orden förlorar mening, de går inte att fånga in för att beskriva vad som sker, eftersom det som skett trotsar allt. Att skriva blir då att långsamt fira sig tillbaka ner bland de levande, i samtalet, i orden.

– Jag upplevde tydligt den där förlamningen som en sorts förhöjd vakenhet. Som om någon slitit upp mig ur sängen mitt i natten och jag stod och vacklade på golvet i skarp belysning. Hela tiden. Jag skrev som ett sätt att i den chocken försöka få fatt på min egen röst, och rösten av min erfarenhet. Som att viskande ge sig själv tröst – foga ordspillra till ordspillra av det sönderslagna liv jag hade.

Hon beskriver det som den levandes seger över döden. Tom Malmquist påpekar att alla sorgedrabbade, oavsett hantverk, kommer till en punkt, förr eller senare i livet, när man måste välja att fortsätta eller att ge upp. I hans fall var kapitulering inte ett alternativ eftersom han var ensam med ett litet barn.

– Det finns ju något konstruktivt i att omvandla det meningslösa till något meningsfullt, i det ligger konstens storhet.

Någon månad efter att Karin Lagerlöf hade gått bort låg Tom Malmquist och läste sociologen Zygmunt Baumans Döden och odödligheten i det moderna samhället i gräset, inte långt ifrån hennes gravplats. I boken finns ett citat av författaren Elias Canetti. Bauman kommenterar det med orden: »Vi är inte bara vid liv; i varje ögonblick är vi fortfarande vid liv.«

– Jag fastnade för raden redan då, konstaterar Tom Malmquist.

Precis som för Pernilla Glaser har skrivprocessen hållit både Karin och Toms pappa och deras förflutna vid liv. Nu, när boken är klar, tre år senare, är det som de har dött på nytt. För första gången sedan Karin gick bort har Tom Malmquist kunnat sätta upp bilder av henne på väggarna i lägenheten igen.

– Ett terapeutiskt samtal handlar om att upprepa det man varit med om, se det ur olika infallsvinklar. Så jag tror att det har haft ett stort värde för mig att jag har klarat av att gå igenom allt. Upplevelsen av stark sorg är ju bara tygellös, man drabbas av den, men att skildra den är ju också att tygla den, bringa ordning i ett inre kaos. I mitt fall har det varit mer plågsamt att skriva om den just för att jag tydliggjorde den, och ju tydligare sorgen blev för mig desto längre in i skiten kunde jag gå. Plötsligt befann jag mig i centrum för all smärta och sorg jag någonsin har varit med om.

Häromdagen frågade Toms svärmor vad han tror att Karin hade sagt om att han skrivit en bok om henne.

– Jag svarade att hon skulle bli stolt. Stolt över att jag har lyckats skriva den här boken. Samtidigt var Karin försiktigare än jag, hon tog ganska ofta en omväg runt det jobbiga när hon skrev. Och nu är några av hennes dagboksanteckningar med i boken. Men jag är faktiskt väldigt krass här: hon är död. Hon kan inte säga något. Nästa fråga, som är viktigare, är vad Livia kommer att säga.

Och vad tror du att hon kommer att säga?

– Jag tror att hon kommer att tycka att det är fantastiskt. Framför allt är boken en enorm kärleksförklaring till Karin.