AV: ELLEN MATTSON ILLUSTRATION: SANNA MANDER

Under en gammal bohuslänsk ek grubblar ellen mattson över Abdulrazak Gurnahs kompromisslöshet och medkänsla. Och hur hon gör våld på sig själv i toleransens namn.

I augusti 2020 får jag frågan om jag vill börja arbeta i Nobelkommittén efter sommaruppehållet. Jag svarar ja trots betänkligheter. Det vore alltför trist att säga nej när man erbjuds nya intressanta ­verksamhetsområden. 

Ellen Mattson.
Ellen Mattson.

Sedan börjar famlandet i mörkret. Jag inser att jag gjort fel prioriteringar i livet, jag borde ha ägnat mig åt den samtida världslitteraturen i stället för att läsa om gamla klassikerfavoriter, jag borde ha passat på att lära mig ytterligare ett par utländska språk när jag fortfarande var ung och formbar. Sanningen är att jag har lagt en massa tid på att spela piano och läsa Thomas Mann och nu är det för sent att göra något åt den saken. Famlande lånar jag hem kassar med böcker från biblioteket, sådant jag borde ha läst för länge sedan vare sig det handlar om Nobelpriset eller inte. Det blir ­läsning på måfå vilket mycket väl kan vara den bästa ­sorten, måfå-läsningen är aldrig förspilld. 

Samtidigt sysslar jag som alla ledamöter med sommarens läsbeting av årets priskandidater och känner mig gynnad där jag ligger i min vilstol under gammeleken, jag behöver inget parasoll i min trädgård, bara den stora eken med rötter i 1700-talet som nu skuggar min läsning av Louise Glück. Nötväckan river loss små bitar bark och mossa som faller ner på mig, också små kryp och gröna larver faller ner på mig, små flygande fän av alla de slag slår sig ner och vilar på mig, allt detta går utmärkt väl ihop med läsningen av Louise Glück. För första gången i mitt liv sträckläser, nej hetsläser, jag en poets samlade verk och börjar sedan omedelbart om från början.

I mitten av september börjar Akademiens sammankomster igen. Vi har inte setts sedan coronanedstängningen i mars och det är ganska omtumlande att genast kastas in i diskussionerna om årets Nobelpris. Som ny i Akademien springer jag hela tiden, jag springer för att komma ikapp men lyckas inte, det är hela tiden nya ärenden på dagordningen, nya bokfloder som breder ut sig på bordet i läsrummet, nya dokument som fyller min inbox. Någon gång ska jag fråga de äldre ledamöterna hur de lyckas behålla sitt lugn, läsa allt som publiceras, minnas allt som sagts på tidigare sammankomster och dessutom skriva egna böcker vart och vartannat år. Och så skulle jag vilja veta hur man hanterar besvikelsen när man inte får något gehör för sina favoritkandidater. När det gäller Louise Glück behöver jag i alla fall inte oroa mig, jag vet vad jag tycker och lyckligtvis är jag inte ensam om att tycka det.

Tillkännagivandet av 2020 års pris sker den 8 ­oktober, jag och några andra ledamöter följer det hela på tv-skärmar. Börssalen är nästan tom det här ­restriktionsåret. Pristagaren kommer så småningom att ta emot priset i sin trädgård, omgiven av virusfri luft. Bara dikterna kan oreglerat röra sig genom världen. 

När allt lagt sig återgår jag till att tänka på vilka författare som möjligtvis kan bli framtidens ­kandidater, jag har antecknat alla namn som förekommit i förhandstips och spekulationer och nu börjar jag läsa
igenom mina listor. Akademien brukar kritiseras för eurocentrism och det är helt nödvändigt att bredda fältet, men när kritikerna ska föreslå egna kandidater blir det likafullt samma gamla europeiska och nordamerikanska namn som nämnts i decennier. Det visar bara hur svårt det är att hitta rätt i världen post-Babelstornet. 

I februari 2021 har vi vårt första möte i Nobelkommittén. Vi har fått den långa listan skickad till oss och nu ska vi gå igenom den, stryka och lägga till. Det är 220 författare på långa listan, nominerade av sakkunniga från hela världen. »Har ni skrivit ut era listor?« frågar kommitténs ordförande, men det har jag inte vågat, jag är livrädd för att ha någonting på papper, livrädd för att slarva bort eller låta ligga framme, sekretessen gör mig allt nervösare, när vi ­diskuterar kandidaterna använder vi olika sorters koder. Ibland blir det lite väl mycket James Bond över det hela. Det är nu den mer riktade läsningen kan börja. Men var börjar man bland 220 namn? Man börjar någonstans, bara. 

Från och med detta år får vi dessutom hjälp av områdesspecialister vars rapporter börjat komma, tyvärr i en ganska klen rännil än så länge, återigen på grund av viruset som ställer till det. Vi får i alla fall fördjupa våra kunskaper om några viktiga geografiska områden inför årets pris. Läsa i original kan vi inte i de här fallen, det är rent förbannat vad språkförbistringen ställer till det. Musiken kräver öron, bildkonsten kräver ögon men litteraturen är så kinkig, så petig, det är långa listor på krav som måste uppfyllas innan den går med på att låta sig exporteras. Jag önskar att Akademien hade tio gånger så många priser att ge till översättarna för deras omöjliga arbete, ett omöjligt arbete som trots allt pågår hela tiden. Vi får helt enkelt försöka ta oss in i dessa stängda språkområden på de vägar som står till buds.

Det är en ovanligt snörik och vacker vinter det här året. Jag betraktar mig som insnöad och har inga problem med den sociala distansering som fortfarande är ordet för dagen. Vid alla elektroniska möten är det någon som suckar längtansfullt efter resor, middagar och kalas och jag suckar med för att inte avvika alltför mycket, men i själva verket får min sanna natur äntligen frodas och breda ut sig. Jag behöver inte ens ha dåligt samvete, det är påbjudet att hålla sig hemma. För en gångs skull är det vi introverta som vinner, säger en bekant som arbetar hemifrån och trivs med det. 

Jag trivs också och oroar mig allt mindre för om det är normalt eller inte. Förresten är isoleringen nästan en förutsättning med tanke på det stora läsbetinget. Mitt i alltihop ska också alla de unga svenska ­författarskapen läsas och bedömas för priser och ­stipendier. Nej, mitt psyke oroar jag mig inte för, det är som det är, men frågan är hur länge ögonen ­kommer att hålla. 

Fram på vårkanten börjar den halvlånga listan ta form, gamla starka namn som diskuterats i decennier och nya som vi vaskat fram längs vägen, ett tjugotal allt som allt. Så småningom ska de presenteras för hela Akademien och godkännas innan vi kan sätta igång på allvar. På allvar, förresten, det är väl allvar hela tiden? Här sitter jag med min katt och läser i mitt gamla hus på landet, jag går mina promenader, följer mina rutiner, när jag någon enstaka gång tittar mig i spegeln ser jag att den sanna naturen nu helt och hållet tagit över. Jag är oigenkännligt ociviliserad, och likafullt ska jag vara med och läsa fram en blivande Nobelpristagare, det är så mycket allvar i det att jag blir full i skratt. Det går inte ihop, det är absurt. Lyckligtvis är absurditeten inget som sätter sig i vägen för läsningen, för egentligen är det ingen skillnad på det jag gör nu och det jag gjorde innan, det är bara omfattningen och själva infattningen – »världens finaste litteraturpris« – som ibland gör mig full av hysteriskt skratt. 

Som utanförstående litteraturintresserad hade jag under alla år ganska vaga begrepp om hur det egentligen gick till att utse en Nobelpristagare, jag gjorde som alla andra, hoppades på mina ­favoritkandidater och väntade på den stora dagen. En enda gång ­hoppades jag rätt, när Coetzee vann priset. Oftast blev jag överraskad, inte sällan irriterad. Nu när jag själv är inne i processen och har tillgång till alla namn som cirkulerar upptäcker jag att många är okända för mig, av dem jag känner till är många självklara kandidater men ­några står jag frågande inför. Han? Verkligen? Och hon? Vi är alla höggradigt läskunniga i Nobelkommittén men vi kan ändå landa i helt olika slutsatser om författarskapen, det är det som gör allting så roligt – och så svårt. 

Medan vårens arbete fortsätter tänker jag på Bette Davis replik i All about Eve – »Fasten your seatbelts, it´s going to be a bumpy night.« Jag förstår plötsligt något om hur litterära gräl uppstår. Vi känner allihop starkt för litteraturen, det är något självutlämnande i att tala för ett författarskap som man kommit nära, man vill gärna att andra ska se och höra detsamma som man själv och möts man av oförståelse är det lätt att ta det personligt. Här krävs träning i tolerans. I toleransens namn gör jag våld på mig själv och mina preferenser, de författare jag har svårast att tycka om ägnar jag det mesta av min tid. Detta är uppgiften som jag uppfattar den: att läsa sig fram till förståelse, att bredda sin smak. 

I början på maj har vi spikat den korta listan, alltså de fem kandidater som Akademien ska rösta om i höst. Icke förhandlingsbart är kravet att alla fem ska vara möjliga vinnare av priset. Ska man stå på tillväxt får man göra det på någon annan lista. Efter sista ­sammankomsten den 27 maj inleds Akademiens sommaruppehåll och det är nu kommitténs arbete verkligen börjar, i alla fall är det så för mig som nytillkommen. Lyckligtvis är sommaren samarbetsvillig också detta år och jag återinviger Nobel Center under eken omgiven av boktravar och anteckningsböcker. Det är nu jag verkligen ska gå på djupet, läsa bok efter bok, bekanta mig med det främmande och övervinna motstånd, det är en hemlighetsfull process, svår att sätta ord på, men den får det att spritta ut i minsta lilla nervtråd. Det är detta med djupet som är så vitaliserande, att lära känna något i alla dess delar och uttrycksformer. 

En rangordning av kandidaterna börjar också utkristallisera sig. I slutet av augusti ska våra utlåtanden vara färdigskrivna och skickas till alla ledamöter, en längre text som värderar vart och ett av författarskapen. Utlåtandena sparas sedan för evärdliga tider i ­Akademiens arkiv, men den tanken oroar mig inte, nuet upptar alla mina tankar. I nuet gäller det att inte svamla när man skriver texter som ska läsas i den här församlingen.

När Akademien drar igång i mitten av september kastar vi oss omedelbart in i prisdiskussionen. Summan av yppersta litterära halt plus hänsyn till Nobels testamente dividerad med 18 starka viljor resulterar inte i något enkelt tal, men det blir inte så bumpy som jag befarat och snart är saken klar, redan veckan efter är vi igång med att tänka på motiveringen. Någor­lunda kort ska den vara, och med hög densitet, bara de ord som är de absolut rätta för just den här pristagaren. Kompromisslöshet och medkänsla är vad vi stannar vid i försöken att karaktärisera Abdulrazak Gurnahs romaner om exil och kolonialism. 

Efter tillkännagivandet den 7 oktober – vilket denna gång sker i en någorlunda befolkad börssal – svarar jag på intervjufrågor och försöker på några korta ­minuter beskriva Gurnahs författarskap utan att ta min tillflykt till generaliserande etiketter. Gurnah är framför allt en författare som skapar levande människor, unika individer med en unik uppsättning orsaker till att befinna sig där de befinner sig, människor som flyr av politiska skäl och för att rädda sitt liv, men också för kärleks skull eller för att de har en dröm som de måste få förverkliga. Han skriver inte om grupper, skeden, processer utan alltid om den enskilda människans öde, lågmält och varsamt, han prövar och omprövar, förenklar aldrig. 

På kvällen är jag på Tranströmerbiblioteket tillsammans med ordförande Anders Olsson och försöker lite mer samlat presentera denna ­författare inför en uppmärksam publik. Jag tänker att just denna dag står litteraturen i centrum för inte bara vårt utan världens intresse, och det är kanske den allra ­viktigaste aspekten av det här priset. Innan jag går och lägger mig ser jag Gurnah skymta förbi i nyhetssändningarna och blir helt betagen – vilken sympatisk person han verkar vara. Klockan 06.20 nästa morgon sitter jag på tåget hem och längtar efter min katt och undrar vad jag ska läsa härnäst, det kan låta överambitiöst men jag är faktiskt rätt pigg på att sätta igång med nästa års kandidater. Sedan somnar jag och sover till Göteborg. &


Ellen Mattson är författare och ledamot i Svenska Akademien, invald på stol nummer 9 år 2019. Hennes senaste roman är Den svarta månens år, en roman som är nominerad till Augustpriset 2021.

Annons