Hennes mästerliga biografi över Selma Lagerlöf är ett av 2000-talets kraftprov i fackboksgenren. Det tog fem år. Och ett livslångt läsande. Nu vet även Anna-Karin Palm vad som krävs för att sätta världen i rörelse.

»Äntligen! Nu är hon där hon ska vara.« Så inleds förra årets hyllade biografi över Selma Lagerlöf. Eller Lagerlöf som Nobelpristagaren kallades under arbetet eftersom Selma också är namnet på Anna-Karin Palms dotter, till vilken hon dedikerat denna tegelsten på närmare 700 sidor.

– Samma dag, faktiskt samma klockslag, som manuset skickades till tryck tog min dotter studenten. Jag stod på skolgården när min redaktör ringde. Det kändes stort ­– lite sorgligt och fantastiskt på samma gång.

Ett femårigt, ensamt arbete vid datorn var över och ett annat tog vid: intervjuer, recensioner, fullsatta hörsalar, bildvisningar, krånglande mikrofoner, radio, tv, kaffe, kakor, tågstationer, ostmackor och hotell. 

Så plötsligt: den 15 mars 2020 kom första ­avbokningen. Snart var alla publika evenemang i Anna-Karin Palms överfulla almanacka strukna. Coronapandemin hade ställt allt på ända.

– Jag tycker så synd om alla kollegor, inte minst debutanterna, som kommer med en bok nu. När boken äntligen ska möta läsare och media öppnas ett fönster – men bara helt kort – av intresse. Då gäller det att dra in så mycket pengar man bara kan för att ha råd att skriva nästa bok, säger Anna-Karin Palm.

Lämnat Stockholm

Äntligen! Nu är hon där hon ska vara.

Bokens inledning stämmer också – bokstavligen – in på Anna-Karin Palm. Hon och maken Mats Ahlberg har valt bort Stockholm. För gott verkar det som. 

– Jag älskar det här. Dalgångarna, bergen som en krans. De är faktiskt blå, ser du det? 

Den meteorit som träffade jordens yta för 89 miljoner år sedan gjorde sannerligen ett bra jobb, tänker jag som ser trakten kring Dellensjöarna för första gången. 

– Har jag tur ser jag en kungsörn över sjön.

Anna-Karin Palm

Ålder: 59.
Bor: I Strömbacka, Hälsingland.
Familj: Dottern Selma, maken Mats Ahlberg, hans ­döttrar samt ­katten Mauritz.
Aktuell: Med den Augustpris-nominerade Jag vill sätta världen i rörelse: en biografi över Selma Lagerlöf. Den finns även som ljudbok, 25 timmar utmärkt sommarlyssning!

Hon lyssnar efter fågelläten, memorerar hur de låter för att kunna känna igen de arter hon sällan hinner se. Det är fältbiologen i henne, tänker jag. Anna-Karin Palm tillhörde som ung fågelnördarnas skara.

– Det var inte bara ett naturintresse utan en ideologisk rörelse. Jag vaknade politiskt, blev aktiv i antikärnkraftsrörelsen. Men fågelnörd … nä, jag var specialiserad på mossor.

Mossor! Vilken normal tonåring bryr sig om mossor?

– I Fältbiologerna skulle man hitta ett område att bli riktigt bra i. Killarna valde ofta fåglar så då tog jag …

… mossor?

– Det är fantastiska växter! Kan ligga i århundranden helt förtorkade, så kommer ett regn …

På nätet finns inte mycket att hämta om Strömbacka: stångjärnssmedja 1753, masugn 1796, herrgård och kapell, släkten Tamm som införde vallonsmidet 1829, det sista bruk i Sverige som praktiserade tillverkningsmetoderna. 1947 stannade maskinerna. I samma källa hittar jag en ännu dystrare not längst ner: »Upphörde som tätort 1965. Upphörde som småort 2015.«

Avfolkningsbygd

Räknar man bort sommargästerna bor cirka 20 personer i byn numera. 

– Men nu är vi mycket upprymda för att ett ungt par från London – från London! – har flyttat hit. 

Det som nu är hennes och makens hem var Anna-Karin Palms paradis redan som barn. Här tillbringade hon alla lov, sommar som vinter. 2003 övertog hon hus och mark från sina föräldrar.

– Vi bodde trångt i Stockholm när jag var liten. Först i en etta, sedan i en tvåa, sedan i en trea. Att komma hit var som att …

Kanske vill hon säga himmelriket, jag vet inte. Då fanns i alla fall affär, mack, kafé och skola. I dag är bara dansbanan kvar, och bybastun. Stranden ligger där den alltid har legat. Det var här Anna-Karin lärde sig att simma som femåring. I samma ålder knäckte hon läs- och skrivkoden, insåg att det fanns vuxna som hade som yrke att hitta på historier. Ja, att det fanns författare. Hon skulle bli en sådan, bestämde hon.

Fick tröstpris

– Jag skrev till Barnens brevlåda om simskolan, det var en tävling, tror jag. Jag vann inte men fick brev från Farbror Sven och ett tröstpris på fem kronor. Det var mycket pengar då!

Vad skrev du?

– Minns bara att den korta texten slutade ungefär så här: »Sen fick vi saft och bular på ängen«.

Två nyförvärv tillhör den lilla gården: Anna-Karins nybyggda skrivarstuga och det gamla IOGT-NTO-huset. »Det låg så nära vårt att det fick bli att vi köpte det när det lades ut för försäljning.« Här har nykterister och säkert något mindre nyktra samlats för dans, kaffe och möten.

Anna-Karin Palm på bryggan vid sjön.
Anna-Kartin Palm på bryggan i Strömbacka. Foto: Moa Karlberg

I köpet ingick porslin för 100 personer så man förstår att samlingssalen är stor. I dag används den mest som provisorisk badmintonhall: »Vi brukar träna varje dag, man slipper den nyckfulla vinden utomhus.« I rummet intill ligger tidskriften Balders redaktion, där arbetar Mats. Nyligen har han kommit med en bok om ekologiskt jordbruk, en fråga de brinner för båda två.

Stora planer

– Vi har stora planer för det här huset men nu ligger ju det mesta nere, säger de när vi lämnar föreningslokalen. 

Så är det.

Det mesta ligger nere. 

När vi möts har restriktionerna visserligen lättat en aning, men i stället för glädje talas det nu om en andra våg av smitta, professorer och världen har gått vilse bland ekvationerna och får göra om. Ständigt nya beräkningar, förutsägelser, rena gissningar. Covid -19 är flera månader efter upptäckten fortfarande en skräckinjagande och ständigt ny erfarenhet.

Den 11 mars 2020 höll Anna-Karin Palm en av sina sista föreläsningar, på Signalfabriken i Sundbyberg. Jag ska återkomma till den kvällen. Men först några rader om samtalet från bokförläggare Eva Bonnier och frågan hon ställde:

»Vill du skriva en biografi över Selma Lagerlöf?« 

– Jag blev helt paff, hade aldrig gjort något liknande. 

Det här var hösten 2013. Efter bara en dags ­betänketid tackade Anna-Karin Palm ja. Dottern Selma gick i högstadiet, Anna-Karin satt i Författarfonden, vilket innebar oerhört mycket läsning. 

– Just då hade jag inte kraften för ett stort, eget romanbygge och tänkte att det skulle vara lättare att gå in och ur en faktabok. 

Var du rädd?

– När min debutroman Faunen antogs 1991 hoppade jag av doktorandstudierna i litteraturvetenskap. Jag har nog lite av ett akademikerkomplex … I oroliga stunder intalade jag mig att Eva Bonnier faktiskt hade bett mig och att hon väl borde veta vad hon gett sig in på. Tanken var för övrigt att skapa ett populärvetenskapligt verk, inte en doktorsavhandling.

Stort material

Tvivlen var störst i början. 

– Dels på grund av det enorma materialet – det har ju skrivits om Selma Lagerlöf och hennes verk ända sedan hennes egen livstid. Det tog sin tid bara att få överblick och kunna bestämma vad jag behövde läsa för den bok jag ville skriva. Samma sak med den jättelika brevsamlingen, jag behövde välja några mottagare att koncentrera mig på och det tog sin tid att förstå vilka jag tyckte var viktiga. 

– Det svåra med en sådan här bok är nog allt man måste välja bort, fortsätter hon. Oron finns alltid där att man missat något väsentligt. Ibland kändes det som om jag höll på att drunkna, då kunde jag tvivla på att jag alls skulle kunna få ihop det. Det som hjälpte mig vidare var att läsa Selma Lagerlöfs böcker. Varje gång jag återvände till någon av dem blev jag inspirerad och fick nytt mod.

Hittade tonen

När hon väl – efter ett par år – hade hittat berättelsens själva ton blev det enklare att skriva.

– Men på slutet kändes det som om min hjärna skulle explodera, jag var ju tvungen att hålla helheten i huvudet samtidigt som jag skrev. Det var en otrolig lättnad när det hela till slut var klart!

selma lagerlöf var ingen ny bekantskap för Anna-Karin Palm, Nobelpristagaren ingick i morsarvet kan man säga. 

– Lagerlöf var min mors favoritförfattare och hennes släkt hade något lagerlöfskt över sig. Det var en brokig skara människor. Dessutom gick jag tolv år i Waldorfskola, där det muntliga berättandet har stor plats. I skolan återberättades flera av Selma Lagerlöfs legender.

En jävla vilja

I morsarvet ingick även en annan egenskap, besläktad med Selma Lagerlöf: En jävla vilja.

– När jag gick i första klass var min mor 37 år och hade just börjat i sjunde klass.

Hur menar du?

– Hon hade bara sex års folkskola när hon bestämde sig för att läsa till läkare. 

Förstod du varför? 

– Det handlade nog dels om att bevisa för sig själv och andra att hon kunde, att hon räknades, dels var yrket till nytta. Det idealistiska draget är ett väldigt starkt drag i min familj. Man ska vara till nytta för andra och samhället i stort. 

Vad tyckte din pappa om din mammas karriärplaner?

– Han hade läst till ingenjör på Hermods, arbetade i samma företag under hela sitt vuxna liv. Han talade sällan om sitt jobb, umgicks inte med sina kollegor. I stället läste han mycket, lyssnade på jazz, snickrade på hälsingehuset och var med oss. Han stöttade mor till 100 procent. Hela hennes studietid och senare yrkesliv byggde på att han delade på ansvaret för oss: städade, tvättade, lagade mat. Det var mycket ovanligt på den tiden.

Klassresan

Anna-Karin Palms mamma talade ofta om Selma Lagerlöf hemma, författaren fick utgöra exempel på att en kvinna kunde komma någon vart. 

– Mina föräldrars klassresa handlade aldrig om materiellt välstånd utan om kunskap och bildning. Om rätten att göra sig hörd. De hade aldrig några pengar, vi åt ofta gröt, vilket ju var en väldigt bra uppväxt för en blivande författare.  

Hon skrattar, jag ber henne utveckla.

–Ska du skriva böcker bör du ha starka nerver och en sangvinisk inställning till pengar, det vill säga kunna förlika dig med tanken på att de ibland kommer in, ibland uteblir. 

Det låter svårt och fattigt, men jag hinner inte utveckla en fråga innan hon svarar:

– Ändå … jag skulle inte vilja göra något annat. 

Ingen solig sagotant

I biografin Jag vill sätta världen i rörelse smular Anna-Karin Palm sönder den gängse bilden av Selma Lagerlöf som en solig sagotant. Anna-Karin Palm har i en intervju hävdat att Lagerlöf är en »gudmor för alla skrivande kvinnor i Sverige«. 

– Det är ett arbete att bli författare. Ett slit, en vilja. Selma Lagerlöf var tidigt väldigt fokuserad, allt annat kom lite vid sidan av. När jag skrev boken var jag så oerhört imponerad över hur hon organiserade sitt liv utifrån driften att skriva, att hon vågade ta sig den rätten. 

Anna-Karin Palm i urval

📕Faunen 
Tre olika historier, i olika tidsepoker, vävs samman till en berättelse om vänskap och svek, ansvar och skapande. Debut-romanen möttes av en entusiastisk kritikerkår och läsarskara.

📕Målarens döttrar
Den stora genombrotts-boken kom 1997. Maria och hennes bror reser till England för att söka efter sin försvunna far, konst-nären. En berättelse om konstnärlig frihet och kvinnlig identitet, som översattes till många språk.

📕Om vänskap
Ett samarbete med Kate Larson som utmynnade i en essäsamling. Boken är en associativ dialog kring vänskapens väsen. Med-författaren Kate Larson avled 2018.

📕 Rörmokar-Vilma
»Tant Vilma är ingen vanlig tant.« Så står det i bak-sidestexten om denna figur som förekommer i flera barnböcker skrivna av Anna-Karin Palm, med illustrationer av Magda Korotynska.

📕 Jag vill sätta världen i rörelse
Biografin om vår stora Nobelpristagare Selma Lagerlöf fokuserar på den hårt disciplinerade och målinriktade författaren, snarare än »sagotanten«. En mycket välskriven och lättläst tegelsten.

När denna 33-åriga skolfröken i Landskrona äntligen debuterade med Gösta Berlings saga sattes hennes värld i rörelse. Nej, det är fel uttryckt: Hon satte den i rörelse.

– Och tänk på Mårbacka, fortsätter Anna-Karin Palm. Selma Lagerlöf inte bara lyckades köpa tillbaka den gård hennes manliga släktingar slarvat bort utan förvandlade också Mårbacka till sitt mytologiska hem.

Vad betyder det?

– Alla förknippar ju Selma Lagerlöf med Mårbacka – för att hon ville det! Vi glömmer att hon länge studerade i Stockholm, levde och arbetade i Lands-krona. I Falun skrev hon några av sina främsta verk, där bodde hon i nästan 20 år. Men det är Mårbacka hon ständigt återvänder till i skrivandet.

Den 11 mars i år talar Anna-Karin Palm om denna obändiga drivkraft. Platsen är biblioteket i Sundbyberg utanför Stockholm. I den gamla Signalfabriken samlas kvinnor och män för att lyssna. Jag kommer i god tid, vill se hur salen fylls, tjuvlyssnar en aning på mina ­grannar medan jag går igenom det oerhört späckade schema Anna-Karins föreläsningsturné omfattar: Kalmar, Norrtälje, Östervåla, Helsingborg, Torsby, Nykvarn … Jag kan fortsätta rabbla till döddagar.

Att just denna kväll blir en av de sista innan Folkhälsomyndighetens rekommendationer stänger Sverige vet ingen. Några anar nog, en dam tittar förskräckt på en kvinna som nyser.

Efter föreläsningen följer frågor, initierade, kunniga.

Underbart möta läsarna

– Det är underbart att möta läsarna och jag älskar att åka tåg i Sverige, säger hon efteråt. Inte bara av miljöskäl. Och biblioteken! Man måste förstå att biblioteken många gånger är hjärtat på landsbygden. Att bara kliva in är ljuvligt… i entrén sitter lappar om stickkaféer, barnaktiviteter, läsecirklar. Överallt i Sverige pågår detta! Stockholmare kanske tror att ingen kommer på författarträffar ute i landet, men det är faktiskt precis tvärtom. Publiken jag möter är ofta större utanför de stora städerna.

»Det blev en annan sommar än jag planerat.«

Citatet får bilda en brygga över till Strömbacka.
Vi är tillbaka i norra Hälsingland.

– De flesta föreläsningar som ställdes in har lyckligt-vis bokats om, men nu väntar en oerhört hektisk höst när föreläsningarna ska pressas in mellan andra åtaganden. 

Skogsbrändernas sommar

Hon saknar alla möten säger hon, men har också längtat efter att skriva. Det var ett tag sedan, närmare bestämt våren och sommaren 2018, den knastertorra då de svenska skogarna brann.  

– Elden kunde blossa upp var som helst, det brann bara några mil från Strömbacka. Stämningen var nästan apokalyptisk. Så extremt torrt, och inte en mygga, ibland var det nästan 30 grader varmt. Jag satt i stugan, skrev och svettades, drack kopiösa mängder vatten. En sommar jag sent kommer att glömma …

Ett arbetsdag

Arbetsdagen kunde se ut så här: Hon brukade gå upp vid sju, äta frukost och läsa tidningen, komma igång ute i skrivarstugan vid nio. 

–Sedan satt jag där till ett-två, skrev utan avbrott. Efter lunch brukade jag vila lite, kanske ta ett dopp i sjön om vädret var fint, och sedan tog jag ofta några timmar till i stugan. Särskilt den sista delen av sommaren blev det mer eller mindre hela dagarna där ute, bland alla böcker, anteckningar och utkast.

Skrivarstugan. Foto: Moa Karlberg

Hon visar mig det grå huset, en liten rektangel ställd på höjden, med många fönster. Startplåten till bygget var en gåva från familj och vänner när Anna-Karin Palm fyllde 50. Än återstår lite arbete, men här finns en säng, en bokhylla och en byrå. Från skrivbordet ser hon ut mot en skogsdunge med många mossiga stenar.  

Tankar ligger kvar

– Här ligger tankarna kvar där du lade dem dagen innan. Det är underbart.

Det blir inga fler biografier, tror hon. 

– Jag längtar efter att åter gå in i mina egna världar.

Finns en särskild värld för dig?

– Jag inbillar mig det. Jag vet sällan vad mina berättelser ska handla om, gör inga scheman, utan det är mer ett sökande medan jag skriver. Jag vill sällan prata om det jag jobbar med, är livrädd för att tappa lusten eller låsa fast mig i en form. Det måste finnas något som är okänt för mig själv, den nyfikenheten är väldigt viktig. En del författare menar att allt händer i språket, men för mig är det bilder och personer som först stiger fram.

De båda kvinnorna har mycket gemensamt tänker jag medan Anna-Karin Palm värmer lunchsoppan i köket. Selma Lagerlöf föddes 1858, Anna-Karin Palm hundra år senare, på några ynka år när. De debuterade båda ganska sent, runt de 30. Redan som barn visste de att de ville beskriva världen. Båda har författat barnböcker, rest mycket och långt, samhällsengagemanget delar de.

Alltid med mig

Saknar hon Selma Lagerlöf, nu när allt är över, frågar jag.

–Nej, numera har jag henne alltid med mig, 

De har blivit vänner, säger hon. »Inte så intima dock, jag känner fortfarande lite för mycket respekt för henne.«

Om ni hade varit samtida och kollegor, tror du att du hade gillat henne? 

– Ja, om hon hade släppt in mig. Det är det inte säkert att hon hade gjort.

Var det något hos henne som du inte tyckte om?

– Har inte nästan alla människor några drag som man inte tycker om, eller i alla fall tycker mindre om? Även våra vänner har väl det, och därför känns det självklart att även Selma Lagerlöf hade vissa sidor som jag är mindre förtjust i. Hennes konflikträdsla, som ibland fick henne att trassla in sig i komplicerade lögner, eller hennes ibland väldigt stöddiga och okänsliga ton mot Sophie Elkan kring Elkans skrivande. Men det gjorde mig snarare mer intresserad av henne: hon blev en levande människa, med styrkor och svagheter. Nobody’s perfect, som det heter.

Tid utomlands

Besöket i Strömbacka går mot sitt slut. Vi har just talat om resor. De resor Anna-Karin Palm inte gjorde som barn tog hon igen som vuxen, åren i England och Normandie där dottern Selma föddes, resorna till Grekland, Syrien, Libanon och Jordanien.

– Alla konstnärer och författare borde tillbringa långa tider utomlands, som man gjorde förr. Du får en annan blick. Och man ska resa långsamt, gärna med tåg. Jag tycker om att vara främling på en plats… Eller snarare, jag tycker om att bli en hemmastadd främling på en plats. På sätt och vis är jag nog fortfarande en främling i Strömbacka, den eviga sommarstockholmaren.

Blir ni kvar?

– Vi stannar så länge vi orkar hugga ved och skotta snö… Nej, jag skojar. Det är här vi ska bo och arbeta. Så känns det nu i alla fall.

Hon är där hon ska vara. 

Äntligen.

– Nu vill jag helst bara sitta i min skrivarstuga och få ur mig så mycket som möjligt innan det är över.

Innan vad är över? Livet?

– Nej, pandemin förstås.


Stina Jofs är redaktör på Vi och själv författare. Efter ­besöket hos Anna-Karin Palm är hon, med Leif GW Perssons språkbruk, »svårt förtjust« i Hälsingland och trakten kring Dellensjöarna.

Anna-Karin Palms favoritböcker

📕 Det blåser på månen
av Eric Linklater
En av otaliga engelska barnböcker som gjorde mig till anglofil. Berättelsen om systrarna Dina och Dorinda och deras uppror mot flickrollen gestaltas med humor, passion och anarkistisk lekfullhet.

📕 Gösta Berlings saga
av Selma Lagerlöf
Att en roman kan vara så vild, romantisk, mångskiftande och ändå sammanhållen! Livslusten i den här boken är helt uppviglande.

📕 Mot fyren
av Virginia Woolf 
Chocken när jag första gången läste den, att det gick att gestalta den här blicken på världen, som jag trott var en ensam upplevelse.

📕 Drottningens juvelsmycke
av Carl Jonas Love Almqvist
Visar allt man kan göra med romanformen och tar
sig uppfriskande friheter, i skildringen av androgynen Tintomara och händelser kring mordet på Gustav III. Ett allkonstverk man aldrig
tröttnar på.

📕 Kamratfesten
av Dorothy Sayers
En bok jag regelbundet läser om,
en detektivroman som också är en kärleksroman och vars tema är intellektuell integritet. Den utspelar sig
på ett kvinnligt college i Oxford på 1930-talet och väver elegant samman brottsintrigen med utforskandet av en utopisk och jämlik kärleks möjligheter.

Annons
ititimage001-2

Erbjudande

Prenumera på Vi Läser!

För bokälskare, av bokälskare