Hilma af Klint har slagit konstvärlden med häpnad. Nu samlas hennes verk i en påkostad »catalogue raisonné«. Vi följde med på ett bokprojekt lika krävande som en raketuppskjutning – och hamnade mitt i en deckargåta. Var finns den ovärderliga Duvan 10?

Lantidyllen Skillebylund, fem mil söder om Stockholm. Konstnären Ulf Wagners ateljé liknar det inre av en kyrka. Ohyggligt högt i tak. Bord med travar av papper, konstböcker och pärmar fyllda med dokument. Spåren av en tyst men intensiv verksamhet som inte handlar om honom själv. Vi låter dörren vara på glänt. Som för att låta någon ytterligare komma in, eller slinka ut.

Det här ska handla om två gåtor. Eller egentligen tre. Om hur en med ande­världen direktuppkopplad konstnärsdoldis långt efter sin död kunde bli en internationell stjärna. Om hur man genomför ett bokprojekt som mest liknar en raketuppskjutning. Och om vad som hänt med en ovärderlig målning som försvunnit och sist sågs på ett av våra anrikaste universitet. Allt hör ihop så häng med nu.

Utställning på Moderna

Det var 2013 som namnet Hilma af Klint blev känt långt utanför expertkretsarna. Via en stor utställning av hennes konst på Moderna museet i Stockholm, med de gigantiska målningarna i den så kallade Tempelserien som mäktigt centrum, blev hon plötsligt inte bara allmänt kritikerkramad utan också en publikfavorit. När hon hösten 1944 sänktes ner i jorden 81 år gammal i sviterna efter en spårvagnsolycka visste få vad hon sysslat med. Nu hänger affischer med reproduktioner av hennes verk i mängder av hem. Fyllda med de gåtfulla geometriska och ur ­naturen hämtade urformer som är ett av hennes signum.

Ulf Wagners ateljé.

Häromåret drog hon rekordpublik på prestigefyllda Guggenheim i New York. Men det minst lika viktiga tecknet på hennes status: nu ska hennes konstnärskap dokumenteras i en serie påkostade böcker. De första volymerna av sju ges ut nu i höst.

Makalöst projekt

Den exklusiva genre det handlar om kallas med en fransk term catalogue raisonné. Ett så kallat referensverk där allt av en konstnärs hand visas i bild med angivna mått, dateringar för utförandet, när de ställts ut, var de finns… En grundplåt för forskare och andra intresserade. I fallet Hilma af Klint ett bokprojekt med makalösa mått, åt alla håll. Produktionstekniskt, ekonomiskt, prestigemässigt. Det handlar om böcker för en internationell marknad, med hållbarhetsdatumet satt till oändligheten. Och då får ju inget gå fel, då måste minsta uppgift och färgskiftning vara rätt.

Det är här som Ulf Wagner kommer in i bilden. 

På hans arbetsbord i ateljén, bland tiltade staplar av konstkataloger: travar med provtryck inför »Hilmakatalogens« första volymer. Hans uppgift: Se till att färgerna på de återgivna målningarna, akvarellerna och teckningarna stämmer och att mått och titlar och annat anges rätt på boksidorna.

Var helt okänd

Han berättar om sitt första möte med Hilma af Klints verk. Det är i slutet av 70-talet och hon är »helt okänd«. Konsthistorikern Åke Fant frågar om han vill vara med och packa upp inför en utställning.

– Hela hennes produktion låg ner-stuvad i en lada. Runt 1200 målningar, akvareller och teckningar. En del dukar var väldigt stora, man behövde vara två. Och när vi rullade ut dem … Jag var inte totalbegeistrad från början. Jag såg direkt att hon var en bra målare men samtidigt var det svårt att bestämma vad det var jag såg, säger Ulf Wagner.

En solstråle tränger in i ateljén. Tänds över hans ansikte och glasögon. Det är ganska tidig sommar där ute.

– Det var så pass mycket nytt för mig i dem. Men så tilltog mitt intresse.

Stark dragningskraft

Så småningom blev han ledamot i ­Stiftelsen Hilma af Klints verk, som grundades av konstnärens arvtagare Erik af Klint och som äger och förvaltar verken hon lämnade efter sig. Ulf Wagner sitter i styrelsen och har tillbringat mycket tid åt att studera verken och dokumenten i stiftelsens arkiv. Och försöka hinna med förfrågningarna som väller in.

Hilma af Klint.

– Det finns forskare som lär sig svenska för att kunna läsa hennes 25 000 sidor med anteckningar. Så stark är dragningskraften i hennes verk.

Vad beror den på?

– Varför blir man berörd av en människa? Det här är samma sak, och lika svårt att beskriva i ord. Jag tror att hennes genomslag beror på att man känner igen något mänskligt i målningarna, man blir berörd på ett inre plan. Hon skriver att hon vill uppnå tre kvaliteter. Den första är ödmjukhet, den andra »att erövra mod« och den tredje självständighet. 

Men detta att hon såg sig själv som ett medium, hade direktkontakt med andar som sa åt henne vad hon skulle måla och att hon anordnade anden i glaset-liknande teckningsseanser, och att de där allra största målningarna skulle vara altartavlor i ett framtida ­tempel … Det är ju helt flippat!

– Det handlar om ett slags alternativ inspiration, säger Ulf Wagner lugnt och fortsätter:

– Med kameran, fotografiet och filmen hade konstnärernas dokumentära funktion försvunnit då, i slutet av 1800-talet. I stället för att blicka utåt, började många blicka inåt, mot det själsliga och andliga. Och när allt kommer omkring: Tänk på Paul McCartney.

Ja?

– Han vaknade en morgon och hade en melodi som plötsligt dykt upp i honom och som han inte kunde få bort. Den var helt färdig
och det var bara att spela in den. Men länge var han osäker på om han själv var upphovsmannen, den kom ju bara till honom! Det var låten Yesterday. Det verkar som om Hilma af Klint också är en mottagare och en del av ett inspirativt flöde.

Han ler och tar fram det prasslande dokumentet med alla dateringar och numreringar, och mått och annat fundamentalt som ligger till grund för Hilma af Klints catalogue raisonné. Jag väntar, han säger:

– Det är en målning som finns upptecknad men som vi inte har i stiftelsen. Den är ur Tempelsviten och lånades ut, det är det sista säkra tecknet på dess existens. Den hann dock fotograferas 1967. Vi har bara fotografiet.

– Jag var i arkivet och letade efter något helt annat, en bok, och plötsligt kom jag på att jag måste leta på ett ställe jag inte tänkt på förut. Och så fanns diabilden
av den där. 

Försvunnen målning

En bunt papper faller ner på ateljéns betonggolv. Och så får jag se den på bild, på ett av provtrycksarken. Två människohuvuden som via en spiral dras in mot vad som ser ut som en måltavla, vilken i sin tur omsluts av ovaler och till sist ett stort hjärta. En drake och någon som höjer ett vapen.

Hilma af Klints försvunna målning Duvan 10.
Den försvunna målningen Duvan 10.

– Ett stort projekt för Hilma af Klint var att förstå vad som har en god inverkan och vad som har en ond inverkan på människan. Att vi utmanas av olika krafter.

Ulf Wagner fortsätter att avkoda bilden:

– Figuren som står i mitten och håller ett upprest svärd är en bild av en ärkeängel som utmanar den hotande draken.

I verkligheten är målningen 1,5 meter hög och 1,15 meter bred. Dess beteckning är Duvan 10, HaK 182. Var finns den?

På baksidan till den bastanta boken Vägen till templet, där författaren Gurli Lindén citerar och gestaltar Hilma af Klints efterlämnade anteckningar från seanserna hon höll, läser jag, som en vision om konstnärens senkomna succé:

»En gång vart hundrade år skall muren rivas och den doftande vilda trädgården bjuda plats åt sökare, åt de små trädgårdsmästarna. Då skall mönstret göras tydligt, de hemliga tecknen få en innebörd och ljuset falla över de gömda bilderna.« Men om en av bilderna förblir gömda, borta?

Första mötet

– Mitt första Hilma-moment är så konstigt att jag inte får ihop det själv.

Det säger Marika Stolpe, vd på Bok-förlaget Stolpe som ger ut Hilma af Klints catalogue raisonné, och dessutom en rad lika påkostade essäböcker om hennes konstnärskap.  

– Det är i slutet av 1980-talet, jag är 25 år och sitter ensam på Finlandsbåten och åker över havet för att se Hilma af Klint, fortsätter hon. 

– Vad tusan gör jag i Helsingfors, vad förde mig dit? Hon är ju helt okänd vid den tiden, utställningen är den första större av hennes verk. Väl där är det som att jag försvinner in i hennes målningar. Jag känner mig väldigt besläktad med hennes verk. 

Trettio år senare ska Marika Stolpe sitta på Svenska Akademiens favorithak i Gamla stan och se embryot till en av de största bokproduktioner hon chefat över. Likt en handelsresande i praktverksklädslar, plockar formgivaren Patric Leo fram omslagsmaterialet som han tänkt att volymernas pärmar i Hilma af Klints enorma katalogprojekt ska kläs i. Visar prov på den tänkta typografin, pappret.

– Han hittade rätt på en gång. Det händer inte alltid. Vi lade grunden på Den Gyldene Freden, säger Marika Stolpe. 

Vakendrömmar

Med på restaurangmötet är också Kurt Almqvist, även han en nyckelperson i projektet. Han är vd för Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, som finansierar utgivningen på Bokförlaget Stolpe. Stiftelsen finansierar också forskning om Hilma af Klint och anordnar vetenskapliga seminarier om konstnärskapet. Kurt Almqvist är kännare av de idéhistoriska strömningarna inom psykologin runt förra sekelskiftet.

Och visar sig ha ett svar på åtminstone en av de stora gåtorna: 

– Forskningen har sedan länge naturliga förklaringar av fenomenet ›tala med andar‹. Det finns uppenbara likheter mellan Hilma af Klints andekontakter och vad hjärnforskningen i dag kallar vakendrömmar, där drömmaren själv kan påverka och tala med de gestalter som uppträder i drömmarna. Innehållet i meddelanden från andevärlden visar sig alltid bygga på vad mediet tidigare hört i verkligheten eller läst. 

För evigheten

Det var till Kurt Almqvist som Moderna Museets förre chef Daniel Birnbaum kom med idén att Hilma af Klint skulle få sin stora katalog.

– De var sugna och sa till sist okej. En catalogue raisonné gör man för evigheten, säger Daniel Birnbaum och fortsätter: 

– Pablo Picassos catalogue raisonné gjordes under hans livstid, av en allmänt storslagen skeppsmäklare som startade konstförlag. Picasso hade konstsamlare som ville skryta med sina verk och en mediemaskin som dag och natt marknadsförde Picasso. Hans absoluta motsats är denna hemlighetsfulla skandinaviska kvinna som inte visar sina viktigaste verk annat än för en handfull invigda. Om man vill närma sig henne och få någon slags förståelse måste man se helheten som katalogen ger.

Nu är arbetet i full gång. Och Marika Stolpes ambitioner, för denna och den övriga bokutgivningen på hennes förlag, är milt sagt stora.   

– Internt säger vi att vi gör världens finaste böcker. Vi siktar väldigt högt med kvaliteten. Man kan säga att vi satsar på det som gått förlorat i bokkonsten: hantverket. Det är ett boknörderi på alla nivåer. Första titeln vi gav ut, Sampanerna från Kanton, innehöll reproduktioner av kinesiska målningar från 1700-talet och de blev finare än originalen eftersom pappret var så fantastiskt. Jag sitter och säger ja och nej till grepp som riktigt getskinn, stänkmålade snitt, silver och guld.

Hon berättar att branschtidningen Svensk Bokhandel beskrivit förlagets ekonomiska förutsättningar som »lyx utan vinstkrav«.

– Det var ganska taskigt. För titta vad vi gör med den hantverkslyxen! Som nu när vi tar oss an det här katalogprojektet.

Och pusselbiten som fattas, målningen som försvann?

– Ulf stod ju bara och stirrade när han hittade den där diabilden med Duvan! Den är värd kanske tio miljoner.

Försvunnen forskare

Hon drar det förlaget vet i stora drag. Att en 23-årig forskarkandidat skulle skriva en avhandling om Hilma af Klint i mitten av 1960-talet. Och fick låna ett stort antal av hennes verk och anteckningar som sedan forslades till teologiska institutionen i Uppsala. Han drog igång men 1975 avslutade han forskningen utan att avhandlingen blivit färdig. Bestämde sig för att bli präst.

– Vi vet inte var han är.

Verken återfördes till stiftelsen men när en inventering gjordes upptäcktes det att ett stort antal verk och anteckningsböcker saknades. De hittades till slut, de saknade tavlorna fanns på institutionens vind, berättar hon.

– Allt kom tillrätta, utom Duvan. Sista gången målningen säkert sågs var i februari 1969, säger Marika Stolpe.

Sensommar. Det knakar i de mörkbruna trätrappstegen till formgivaren Patric Leos ateljé på den konstgalleribemängda »puckeln« på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm. Inne i det rymliga rummet stirrar jag häpet dels på en stor i trä utskuren stiliserad julgran, prydd med en dödskalle i stället för stjärna i toppen. Det är ett konstverk som Patric Leo fått av Jan Håfström, som han formgett flera böcker åt. Dels fastnar blicken på en väldig bokhylla. Nästan allt som finns i den har han gett formen till.

– Jag brukar säga att jag har gjort femhundra böcker, men det var ett tag sedan jag började säga det.

Provtryck

Han designar många slags titlar men har nischat in sig som en konstnärernas ­favorit. Förutom att jobba åt en rad förlag har han ett eget, Word and Object. Där det kan hända att ett verk får beteckningen »Upplaga: 1«. Alltså bara finns i ett enda exemplar.

Tre av de sju böckerna i Hilma af Klints katalog.
Tre av de sju böckerna i katalogen.

Men detta med den prestige-maxade Hilma-katalogen… På hans med modernistiska trästolar kringgärdade arbetsbord ligger själva skapelsen. Ett komplett provexemplar av den första av volymerna av sju som går till tryck i Hilma af Klints catalogue raisonné.

Att på prov trycka upp två–tre exemplar?

– Det är extremt ovanligt. Men när man gör en så här lång serie får inget gå fel. Vi kan inte hålla på och ändra i formen i volym efter volym. Allt måste stämma.

Sover du på nätterna?

– För det mesta. Jag har blivit mindre orolig för att något i trycket ska gå snett med åren. Det mesta ser bra ut, säger han och stryker med handen över klotbandets textilframsida.

– Förutom att titeln ska vara i mörkare grått, det blev för ljust så här mot bakgrunden. Målet var att hitta en form som var tidlös.

Vad betyder det?

– Först: det här grova klotet, textilen som pärmen kläds i, det var det mest naturliga valet, som en ofärgad linneduk. Sedan typsnittet, det heter Didot, också det en klassiker.

Han bläddrar och stannar till vid bokens bilder av den så kallade Svanen-serien; en av Hilma af Klints mest berömda sviter av målningar, där en svart och en vit svan figurerar i olika spegelarrangemang.

– Hon känns så fri i sitt sätt att måla, abstrakta målningar som plötsligt följs av realistiska bilder. Det går rakt in känslomässigt.

Om hon skulle återvända från de döda och se katalogen, vad skulle hon säga då?

– Jag hoppas att hon skulle gilla det, för jag har också försökt lyfta fram bilderna. Layouten är enkel och redovisande. Oftast bara ett konstverk per sida, man ska kunna studera ett i taget. Det är en layout där formgivningen egentligen knappt syns. För det mesta är det en fördel att verka i det tysta.

Den försvunna målningen, var tror du att den finns?

– Kanske hänger den på någons vägg. Hoppas att någon har glädje av den åtminstone, säger Patric Leo.

Forskaren återfunnen

Det går någon vecka. Semesterfirarna har börjat återvända till kontoren. Och plötsligt får jag ett meddelande. Förlaget har hittat den försvunne forskaren. Han bor i Arizona med sin finska fru. Är pensionerad från sin tjänst som fängelsepräst. Efter att ha amerikaniserat sitt namn heter han numera Carl Alzen. 

Jag får en intervju.

– Jag fick uppdraget att forska på hennes konstnärskap av hennes arvinge, viceamiral Erik af Klint, berättar han.

– Sedan började jag arbeta mig igenom hela materialet som var enormt. Insåg till sist att det var mig övermäktigt och bytte avhandlingsämne för min examen.

Men jag har hittat en tidskriftsartikel från 1974 där du, vad jag kan se, sammanfattar hennes abstrakta målningar och idéer på ett klart och tydligt sätt, och för fram ungefär det som sägs om henne i dag?  

– Ja, jag var något på spåren, och förstod snart att det hon försökte måla var de osynliga världarna som bara klärvoajanta kan se. För henne var andlighet en realitet. Hade jag haft ekonomisk möjlighet hade jag förmodligen fortsatt, säger Carl Alzen på sin klara, ibland med engelska uppblandade svenska; han säger till exempel turn, i stället för vändning, apropå de oväntade riktningarna som ens liv kan ta. 

– Men jag måste berätta, efter att Karl Vennberg, kulturchefen på Aftonbladet hade läst den där tidskriftsartikeln skrev han en mycket ironisk blänkare i tidningen, där han skrev i slutklämmen: »I sitt livsöde verkar hon ha tillhört de i stor stil förryckta«. Det var en sammanfattning av vad man kunde säga i kulturvärlden om Hilma af Klint, på den tiden.

Duvan, vet du var den kan vara?

– Alla målningar och allt som lånats in från stiftelsen flyttades till en vindslokal, ett förråd på religionshistoriska institutionen på Domkyrkoplan i Uppsala. Det är allt jag vet.

Den 1,5 gånger 1,15 meter stora målningen saknas fortfarande. Och sökandet fortsätter.

– Det skulle bli en enorm sensation om den dyker upp, säger Marika Stolpe.

Hilma af Klint har i varje fall fått sin himmelska katalog. 📖


Pontus Dahlman är skribent. I höst läser han ny svensk lyrik och, som alltid om hösten, Patrick Modiano.

Annons