Eva-Stina Byggmästars plats i världen

Ett tidigt mörker fick Eva-Stina Byggmästar att drömma om att bli en annorlunda poet – en humörhöjare! Med tiden blev hon både älskad och avskydd. Nu är hon stark nog att konfrontera sina smärtpunkter.

Tidig oktober i nordligaste Norden, före vätan. Resan upp till poeten introducerar poeten.

Det finns en lekfull turbulens bland de höga molnen och i den kalla klara luften, som om en holländsk mästarhand styrt penseln; svarta kråkflockar dyker lågt mot höstlöven som i sin tur virvlar under tranornas sträck. Huvudet så fullt av Eva-Stina Byggmästars dikter att var och en av naturens nycker utanför rutan väcker tanken; hur skulle hon skildrat detta?

Lekfullt, nojsigt, knasigt, sirapssött? På det där sättet som blivit patenterat Byggmästar?

»milsvid, skog är bäst om hösten, skrattar
med munnen full av hjortron, sprutar åt alla håll«

Att läsa Eva-Stina Byggmästar är att lära känna hundratals nya vänner, företrädesvis sådana som harsyran, hunden och åkergrodan, men också en och annan bibliotekarie.

Ur bilradion bestämd finlandssvenska. Ett sommarprat hon gav i finländsk radio 2017.

En programförklaring?

»En kritiker skrev att jag borde ta mer plats, hoppa ut ur tapeten… men snälla nån! Jag är naturlyriker och ska ­smälta in bland granar, löv, stenar, kottar, grus och ­blommor… Man är det man skriver – och jag vill försvinna. Glömma stamtavla, nationalitet. Jag vill bli genomskinlig som glas, bli ett silverkantat moln, jag vill bli ingen.«

Men allvaret och oron då? Somliga påstår att hon som poet saknar dessa kvaliteter. Nåja.

Det är fint att blåsa förbi Pajalai nordlig riktning och konstatera att det ännu är lång väg kvar. Resan introducerar poeten, men inte bara för att höstdagen gjort naturen levande som i en Byggmästardikt. Det är också gränsöverskridandet. Fram och tillbaka mellan Sverige och Finland genom Tornedalen, med sikte på nordnorska Kautokeino där hon för tillfället befinner sig. Den pågående pandemin gör hela företaget osäkert. Ska finnarna öppna sin gräns? Ska sedan norrmännen öppna sin gräns? Bistra tjänstemän undersöker skeptiskt arbetsdokumenten på armlängds avstånd. Vem släpps in, vem stängs ute? Är detta Skandinavien?!

Det är en resa i coronans tid.

Samtidigt – så passande… På väg till en poet som helst går för sig själv, som sällan ger intervjuer, som då och då riskerat att gå sönder. Som stora delar av sitt liv reflekterat över just detta: vem är välkommen, vem väljs bort?

Ur bilradion: »Jag tror på de ängsliga, de tunnhudade, de blyga som tänker efter innan de öppnar truten, som ­smälter in i tapeten, de som inte samlar skatter på jorden, som inte vill ha mer – men mindre.«

Till höger ligger Pöyrisjärvi ödemarksområde, till vänster Tarvantovaara ödemarksområde. Nu breder Finnmarksvidda, samernas kärnområde, ut sig. Okej, snart framme.

Hur blev den här introduktionen av poeten ­egentligen?

En skygg, queer nomadiserande naturlyriker.

Inte alldeles tokigt.

Och här kommer hon nu!

Kahlo, Schjerfbeck och Lagerlöf

Eva-stina byggmästar har rejäla kängor, lager-på-lager, en kniv fastsatt i skärpet och ett robust handslag (ja, hon tar i hand). Vi går genom en modernt upplyst hotellmatsal för att hämta kaffe – hon är klädd för vinden och vidderna.

Jag noterar att hon haltar.

Inte som den som vrickat sin fot, utan som den som alltid haltat.

– Känslan av utanförskap kom redan tidigt, dels på grund av min dyslexi, men framför allt på grund av min ärftliga höftskada. Jag fick inte springa och hoppa och jag har varit bitter över det. Jag har velat bli ­maratonlöpare och… vinna hela skiten. I stället fick jag opereras fyra gånger och… jag fick vara mycket själv med mina egna tankar. Men som konstnärssjäl har jag senare sett det som en tillgång.

Som Frida Kahlo och hennes bäckenskada.

– Ja, där finns ett igenkännande. Men också med Selma Lagerlöf… och Helene Schjerfbeck som föll i en trappa och fick en allvarlig höftskada.

Den finlandssvenska konstnären Schjerfbeck fick självläka då föräldrarna inte hade råd med läkarvård. Hon fick en haltande gång, vilket ofta nämns som orsak till hennes omtalade tillbakadragenhet.

– Min morfar, som var viktig för mig, var gammal friidrottare. Han gick till sportaffären och köpte kula, diskus och spjut och började träna mig lite. Kulstötartjejer fanns det inte så många av i Österbotten, så jag blev snabbt ganska bra och började få medaljer.

Morfar var sjuk. Angina pectoris och något med magen. Han hade sålt kossorna och lagt ner jordbruket, klarade inte att arbeta som bonde längre. Så han fanns där för Eva-Stina. En ljusglimt i ett tilltagande mörker.

Du föddes i Jakobstad, men växte upp i Nykarleby. Hur var det?

– I dag har jag åsikten att all religion ska förbjudas…

Det finns flera skäl till att Eva-Stina Byggmästar håller sig undan människorna. Hon berättar om dem under den här intervjun, men hon berättar inte kronologiskt och fokuserat. Hon besvarar ofta en fråga med något annat, associerar ibland enligt egen logik, ­citerar Balzacs synpunkter på kaffe och Siri Derkerts tankar om konsten, lägger ut texten om det gyllene snittet och Fibonaccis talserie och inte sällan avslutar hon med:

– Vad var frågan nu igen?

Om man inte stelbent söker det förväntade svaret på sina frågor är det bara att njutningsfullt luta sig tillbaka och försöka hänga med i berättarglädjen. För här finns en kärlek till historierna, till naturvetenskapliga fakta, men också till faktoider och kuriositeter.

– Nykarleby var väl tryggt för barnen och så vidare … men man är pretto där. Alla är likadana, ingen får sticka ut. Man kan ha en konstig halsduk på sig och bli mobbad. Men grejen är … det kommer författare därifrån. De sista 10-15 åren har de börjat växa på träd och nu måste de etablerade förlagen i Helsingfors ta det på allvar. Hur kan det komma nya författare från Nykarleby och Jakobstad hela tiden? Det finns något i den här finlandssvenska kulturen i Österbotten… Här finns en skarp kulturell och språklig gräns mot finskan. På min fars sida är ingen gift med en finskspråkig, inte på min mors heller. Österbotten framstår så gammeldags jämfört med södra Finland.

Du nämnde religionen.

–  Österbotten är det finländska bibelbältet och jag har fått extra allt av det religiösa. Namnet Byggmästar kommer från Larsmo där min far är uppvuxen och där laestadianismen är oerhört dominerande. Min pappa tog ibland familjen till ett mormonkapell där det bröts formfranska och man fick en hutt vatten i vit plastkopp (absolut ingen alkohol, kaffe eller svart te), medan vi på mors sida gick i lutherska kyrkan med vin och oblater. Båda sidor menade att de hade rätt åsikter, att de var föredömliga. Som barn kände man: det här går inte ihop, något stämmer inte.

Din senaste bok, Vox amoris, handlar mycket om detta med att passa in, vilka kan offras, stötas ut, mobbas.

– Ja, och vi har ett braindrain där de som ser utanför ramarna åker någon annanstans. Sanningen är… vi är mentalt lite efterblivna i Österbotten när det gäller frågor som kvinnopräster, hbtq-rörelsen, kvinnors rättigheter och rösträtt. Men ur denna mentala tvångströja kan det poppa upp spännande saker, som Alvar Aalto med funkis och modernistiska möbler.

Du låter hård.

– Du skulle ha fått träffa min konfirmationspräst, han var så fruktansvärd. Det var domedag och synd. Man vill bara gräva upp honom och slå han på käften.

Ändå återvänder du hela tiden till Österbotten?

– Ja, min uppgift är kanske att vara barnet, dåren, idioten. Jesus är ju naken på korset. Jag frågar: tror ni på jultomten också? Nähä, inte jultomten – men Jesus alltså. Jag anser att det i konstnärsrollen finns en frihet att säga sanningen.

Vad drömde du om som ung?

– Jag ville nog gärna bli punkare, men de fanns inte
i Nykarleby. När vi åkte in till Jakobstad för att köpa billigt kaffe såg jag punkare på gatan. Förr kallades det Finlands Kingston för där fanns gräs och reggaemusik. Nu har jag förstått att den yngre generationen kallar Jakobstad för Finlands Stockholm.

Ung debutant

1984. Eva-stina 17 år gammal. Lokaltidningen anlände i brevlådan i vanlig ordning. Den här dagen läste hon ordet homosexuell i tidningen och tänkte:

– »Vad fan, ahaaa, finns det ett ord för det här.« Jag brukade sitta med min kusin Stefan och kolla brudarna på rasten. »Hon är snygg och hon har ju fina betyg också!” Egentligen kom jag väl ut när jag var 18 och berättade för min mamma. »Kommer du få aids nu också?«, undrade hon.

Det här var i samband med att Eva-Stina Bygg-mästar träffade författaren och trebarnsmamman Gurli Lindén och en kärlek började gro som bestod under 30 års tid, fram tills ganska nyligen. Gurli Lindén var då styrelseordförande i alternativförlaget Författarnas andelslag och den gemenskapen blev Byggmästars livs- och yrkesskola. Endast 19 år gammal debuterade hon 1986 med I glasskärvornas rike.

Det har varit ett uttalat produktivt, prisbelönt och till stora delar kritikerhyllat konstnärskap. Tillsammans inledde paret en periodvis vagabonderande tillvaro runt om Norden. Så ofta som möjligt glesbygd.

– Här säger jag som Siri Derkert: min konst bestämmer hur länge jag stannar. Att vara poet ger mig den frihet jag söker och behöver. Kanske är jag egentligen luffare, en äventyrare och det här med poesin är bara ett svepskäl för att få möta olika kulturer och studera olika landskap. Jag har rest mycket i Sydeuropa och tagit intryck av en annan flora och fauna. Men jag är också mycket historiskt och politiskt intresserad av till exempel det gamla Grekland, Egypten, romarriket och sumerkulturen.

Parallellt med detta.

En pulserande avgrund.

– Om man kommer till akuten och har skurit upp handlederna och dragit i sig en flaska vodka. Då vill de inte släppa ut en igen. Då blir man inlagd. Men jag har gått i samtalsterapi till och från i 30 år.

Trygghet i utanförskap

Samtalet är tillbaka i Nykarleby igen.

Eva-Stina Byggmästar tvekar en kort stund och blickar ut över dubbeltopparna på berget Bealjážat och ner mot Kautokeino centrum där älven bildar ett litet delta. Fiskesäsongen är slut – det har nappat dåligt de sista två veckorna – men under juli och augusti har hon dragit upp tio gäddor och en 30–40 fina abborrar. Jag ser att hon längtar intensivt ut i markerna – till sitt outdoor office – i detta ögonblick, men…

– Det fanns sexuella övergrepp i min barndom. Det fanns terror.

»Det är en outsinlig tröst 
att det finns lurviga frön, 
som bara spänner upp 
ett ulligt parasoll
och låter sig bäras 
iväg till en nymornad 
gräsgrön värld.«

Det är förvisso sant att en stor andel av Byggmästars poesi vid snabbt påseende kan påminna om ett fyrverkeri av triumferande glädje och utopiska vandringar genom ett slags Edens orörda lustgård, vare sig det tematiskt kretsar kring växter, böcker eller resor.

Det har hon själv sett till.

– Mina allra första böcker kanske innehöll en del ungdomsångest. Men jag minns hur jag en dag stod i Nykarleby bibliotek och tänkte att all poesi jag såg omkring mig var ångest, tragedi, jobbigt, tungt, deprimerande … Jag tänkte att här kan jag göra skillnad. Jag kan uppfinna hjulet!

Hur skapade Eva-Stina Byggmästar sin lättigenkännliga poesi?

– Jag behövde nåt glatt. Jag tänkte bli en humörhöjare! Jag ville inte söka smärtpunkten, utan skönhet och harmoni.

Men det fick bli tillsammans med sådana det går att lita på; vinrankorna, katterna, pennstumparna, silkes­aporna och avlägsna vänner från den djupa forntiden.

– Jag har sökt mig bort från människor, jag mår inte bra i mötet med dem. För mig är utanförskapet den tryggaste platsen.

Eller, som hon skrev i sin allra första diktsamling:

»band min människolikhet / vid en stor sten / som jag sänkte i havet«.

Och ändå – ändå är det för människorna hon skriver.

– Mitt budskap är alltid detsamma, att hela och trösta trasiga själar. Att vi ska vara snälla med varandra. I bästa fall bidrar jag till ett mer liberalt samhälle där fler kan må bra.

Har skrivandet varit terapi?

Eva-Stina Byggmästar lägger handen över den bunt av hennes böcker jag tagit med mig och säger:

– Min konst är inte terapin – den är flykten.

»Sätter poeten vid köksbordet«

Eva-Stina Byggmästar är ett halvår i Kautokeino på stipendievistelse. Normalt stiger hon upp vid fyra-fem (hon vill inte vara sämre än en bagare eller postiljon) och skriver några timmar. Sedan behöver hon lunch och luft. Här, på Finnmarksvidda, tar hon med termos och smörgåsar ut, låter sig omslutas av naturen. Hon letar stubbar som hon karvar och monterar. Hon letar renarnas benknotor, tänder, horn och skallar. Ibland knycker hon en fjällbjörk som är knotig och bra.

– Jag vill skulptera, men inte förrän nu tror jag mig ha hittat det material som är mitt. Och jag vill måla igen. Det var vad jag ursprungligen gjorde, men jag blev rädd för mina egna tavlor och började skriva små dikter i stället.

Om hon ska påbörja ett nytt skrivprojekt är collagetekniken viktig. Hon klipper sönder dagstidningar och veckotidningar.

– Till slut kommer jag in i ett magiskt tillstånd där orden söker mig. Det blir som automatskrift. Jag bara sätter poeten vid köksbordet och ställer fram lite varmt te och sedan är hon igång. Mina dikter är som herrelösa hundvalpar som sitter på min trappa om morgnarna. Jag känner omsorg om dem och allt vad de släpar hem.

Men vad är det som hänt med dikterna de senaste åren? De har blivit mörkare, sårigare. Som de melankoliska dikterna hon skrivit till Marilyn Monroe och den samtidigt olyckliga och storartade kärleken i Nattmusik för dagsländor (2019).

»Vi tänker föga, kanske inte alls, på att vi 
samtidigt med denna hunger – detta begär, 
bjuder in sorgen och förlusten i våra liv – 
för kärleken handlar alltid om att gå – att gå 
vilse, gå i allt vidare cirklar.«

Och om euforiska dikter betydde sårig poet, betyder då såriga dikter…?

Kanske är Eva-Stina Byggmästar som vi trodde vi kände henne ett minne blott.

– Ja! Nu kan jag vara mer Pär Lagerkvist för jag är starkare. Grejen är: jag kan inte skriva så där glatt längre… men jag skulle gått under om jag hade bejakat mitt inre mörker då. Nu är jag så gammal att jag tar tre sockerbitar i kaffet om jag känner för det. Jag behöver inte lyda den här stora feta prästen från Åbo eller Helsingfors, jag kan läsa boken själv, dra mina egna slutsatser. Jag har ett konstigt jobb och varken man eller barn, men jag har lika stor rätt att finnas som mormonerna eller laestadianerna.

Under de senaste två åren har hon vågat vara mer med människor på ett nytt sätt, släppa in dem. 

– Jag umgås mer med poeter och konstnärer ur en ny yngre generation och känner att… de är mer ­liberala och snälla. Inger Edelfeldt har sagt att vid 53 års ålder lär man sig gå utan kryckor. I mitt fall ­stämmer det, jag är starkare än någonsin.

När vintern kommer återvänder Eva-Stina Byggmästar till Österbotten.

Därefter – resten av livet.

– Om man uthärdar misslyckanden, tillkorta-kommanden och mobbning och lyckas sätta ord på det, eller uttrycka sig i någon form, så kan man tala för andra. Konsten kan vara en frizon, ett skyddsrum.

---

Stefan Sjödin är läkare och skribent bosatt i Umeå. Hans finlandssvenska favorit just nu – när medelåldern skoningslöst närmar sig – är första raden i Pappan och havet: »En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig.«

---