TEXT: YUKIKO DUKE ILLUSTRATION: PIA KOSKELA

En av årets nyupptäckter har varit Natalia Ginzburgs författarskap. Efter den makalösa romanen Familjelexikon utkommer nu stilbildande essäsamlingen Små dygder på svenska. Vi backar bandet sextio år till ett London fullt av smog  och trist mat, och en kvinna som vantrivs i exilen.

Våren 1960 sitter den italienska författaren Natalia Ginzburg och skriver i sitt arbetsrum i London. Ett knappt år har gått sedan hennes man, Gabriele Baldini, tillträdde posten som chef för det italienska kulturinstitutet i London. För honom, professorn i engelsk litteratur, är posten en fjäder i hatten, för Natalia en möjlighet att komma ut i världen. Men vistelsen har inte riktigt blivit som hon hade tänkt sig. Hon tycker sig sakna nära vänner, har svårt för smogen och den fantasilösa brittiska matkulturen.

Nu, när familjen och vännerna befinner sig på distans, tänker Natalia ständigt på livet tillsammans med dem. Kunde det vara idé att skriva om dem? Skulle det kunna lindra hennes hemlängtan något? Alltsedan hon fick sin första novell antagen för publicering vid 17 års ålder, har hon skrivit om människors svårighet att kommunicera. Relationer och relationsproblem har alltid intresserat henne, som ung grubblade hon över varför hon alltid kände sig utanför alla sammanhang. Hennes slutsats var att det berodde på att hon och hennes syskon var födda i ett strängt katolskt land, men inte själva tillhörde någon konfession. Hemmet var helt sekulärt: fadern, biologiprofessorn Giuseppe Levi, var jude, medan modern Lidia var romersk katolik. Ingen av föräldrarna var det minsta intresserade av religion, däremot hade de ett starkt vänsterpolitiskt engagemang och deltog tidigt i kampen mot den gryende fascismen.

Just känslan av att stå ensam inför en omgivning som inte förstår en, tycker sig Natalia dela med Marcel Proust. Den franske författarens verk följer henne genom hela livet. Kärleken till Proust gör att hon som 21-åring översätter Swanns värld, första delen i Prousts mästerverk På spaning efter den tid som flytt.

När Natalia som 22-åring gifter sig med den judiske förläggaren och stridbare antifascisten Leone Ginzburg, förstärks känslan av att stå utanför samhället. Den principfaste Leone har vägrat att svära trohet till den fascistiska regimen och som straff berövats sin anställning vid universitetet. När regimen 1938 inför antisemitiska raslagar, mister han även sitt italienska medborgarskap. Då har Natalia och han bara varit gifta i några månader: tillvaron, som tycktes så trygg, har undan för undan förvandlats till ett gungfly.

Två år senare döms paret till intern exil i den avlägsna byn Pizzoli i Abruzzo, där de bor i tre år. Det är paradoxalt nog en relativt lugn och lycklig period i deras liv. De gör sitt bästa för att ge de tre barnen – Carlo, Andrea och Alessandra – ett så normalt och lyckligt liv som möjligt.  Leone lyckas på något märkligt vis fortsätta arbeta med förlaget Einaudi, som han grundat tillsammans med en grupp gamla skolkamrater. Bland dem befinner sig den fine författaren Cesare Pavese, som är djupt imponerad av Natalias begåvning och bönfaller henne att fortsätta att publicera sig: ”Kära Natalia, sluta få en massa barn och skriv en bok som är bättre än min istället”. Kanske är det Paveses ihärdighet som får Natalia att skriva sin första roman, La strada che va in città (ung. Vägen som går in till staden). Hon ger ut den 1942 under pseudonym på Einaudi, eftersom judar är förbjudna att publicera sig. Den får mycket positiva recensioner, till Natalias stora glädje.

När de allierade har invaderat Sicilien, lämnar familjen Abruzzo i hemlighet och beger sig till Rom. Där lever de gömda hos olika vänner och flyttar ständigt runt. Leone arbetar natt och dag på det underjordiska tryckeri han har startat, men arresteras slutligen av den italienska polisen i november 1943. Han utsätts för svår tortyr och avlider den 5 februari 1944.

När budet om Leones död når henne, står den 28-åriga Natalia ensam med de tre barnen. Leones vänner ser till att hon får en redaktörstjänst på hans förlag, så att hon kan försörja familjen. De uppmanar henne att inte ge upp, utan fortsätta med sitt skrivande och vänsterpolitiska engagemang. Genom arbetet möter hon några år senare Gabriele Baldini, uppmärksammad professor i engelsk litteratur, gifter sig och får två barn, en son och en dotter. Men tragedierna fortsätter att följa slag i slag: sonen dör ett år gammal, dottern Susanne visar sig ha ett svårt funktionshinder. Natalias bästa vänner, dit bland andra författaren Italo Calvino hör, oroar sig för henne. Hur mycket olycka orkar en människa egentligen bära? De blir påtagligt lättade när Gabriele får tjänsten i London och ser det som en möjlig nystart för Natalia också.

Nu är det alltså våren 1960, och magnoliorna blommar i parkerna i närheten av Natalias hus i London. De får henne att minnas andra magnolior, andra vårar, ett annat liv. Hon skriver romanen Le voci della sera (ung Röster i kvällen), som handlar om familjeliv i Italien – närmare bestämt i hennes hemstad Turin. ”Detta Piemonte, förr försökte du alltid generalisera och tona ned det, nu strömmar det ur alla dina porer”, skriver vännen Italo Calvino. Långsamt närmar hon sig romanen hon vet att hon måste skriva: berättelsen om hur fascismen tar ett allt hårdare grepp om Italien och hennes familj. Men hur skriver man en dokumentär berättelse om sina nära och kära utan att skriva in sig själv?

Litterära syskonsjälar:

Italo Calvino (1923–1985)
Calvino räknas som en av det sena 1900-talets viktigaste italienska författare. Han mötte Natalia Ginzburg 1946 på förlaget Einaudi, där hon arbetade som redaktör och han med pr. De blev snabbt nära vänner och varandras bästa kritiker. Ginzburg var lika förtjust i Calvinos allegoriska berättelser som han var i hennes skildringar av den borgerliga familjen.

📕 Läs gärna: Om en vinternatt en resande och Klätterbaronen

Ivy Compton-Burnett (1884–1969)
Compton-Burnetts verk handlar nästan uteslutande om maktkamper inom dysfunktionella, brittiska övre medelklassfamiljer. Natalia Ginsburg hittade hennes verk av en slump, i ett bokstånd utanför en bokhandel. Hon blev omedelbart tagen av den brittiska författarens sätt att skriva och inspirerades av henne att använda dialoger på ett innovativt sätt.

📕 Läs gärna: Tjänare och tjänarinna eller tyvärr oöversatta Mother and Son.

När hon tänker tillbaka på sin familj, ser hon en ganska bohemisk skara framför sig. Där är fadern, den milde och gruffige hustyrannen, ständigt i luven på modern, Lidia. Ändå är det uppenbart för hela världen att han inte skulle klara sig en dag utan henne. Och så systern, Paola, hon som så småningom gifte sig med Adriano Olivetti, arvtagare till skrivmaskinstillverkaren och deras tre odågor till bröder. Och vännerna, förstås! Kärestan Leone Ginzburg, Cesare Pavese, Italo Calvino, Carlo Levi …

Alla hade de sina lustiga uttryck och ordvändningar. Fadern ogillar människor som ”slabbrar” vid bordet: de är ”grobianer” och inte värda ett vitten. Modern drar ihop ord av ren förskräckelse när hennes sönder slåss: ”De slårhjäl varandra!” Natalia inser plötsligt att det vilar så mycket i de där vardagliga uttrycken. Hon behöver bara nämna ett av dem för att syskonen ska stämma in och minnas precis i vilka sammanhang de yttrades. Kanske är det så hon ska skriva berättelsen om sin familjs liv i fascismens Italien, som ett familjelexikon? Hon tar med sig det halvfärdiga manuset hem till Italien, när Gabriele och hon flyttar tillbaka 1961. Två år senare ligger Familjelexikon på bokdiskarna i Italien och blir hennes stora litterära genombrott. Hon blir en litterär superstjärna, men tar sig ändå tid att ställa upp och spela Maria från Betania i vännen Pier Paolo Pasolinis film Matteuspassionen.

Natalia Ginzburg fortsätter att skriva romaner, noveller och dramatik, men engagerar sig också i politiken: 1983 väljs hon in i parlamentet som oberoende vänsterkandidat. Med liv och lust ägnar hon sig åt skrivandet och politiken, de två spåren i hennes liv, fram till sin död 1991 vid 75 års ålder.

Annons
prenbild

erbjudande

Prenumera på Vi Läser – Sveriges ledande bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare