»Jag identifierar mig själv väldigt starkt med Frances«

Sally Rooney debuterade med Samtal med vänner men fick sitt stora genombrott med Normala människor, en roman som ligger till grund för den hyllade tv-serien. Vi fick en pratstund med den irländska författaren efter att debuten släppts på svenska.

Debutanten Sally Rooney kallas allt från »en Salinger för Snapchat-generationen« till »Irlands Lena Dunham«. Men det skulle hon gärna slippa.
– Hur smickrande jämförelserna med andra författare än är skulle jag gärna undvika dem. Ofta är komplimangen som de innebär alldeles för stor för att överhuvudtaget ta på allvar. Det händer också rätt ofta att jag jämförs med författare som jag inte gillar eller känner till – det är minst lika obekvämt.
Hennes roman Samtal med vänner kom nyligen ut på svenska. Sedan den utkom på engelska för ett knappt år sen har den 28-åriga irländskan Sally Rooney fått stå ut med att hyllas i recensioner, bland annat av The Guardian.
Huvudpersonen i Samtal med vänner, Frances, pluggar på universitet, skriver, festar och hänger runt i Dublins livepoesiscen tillsammans med Bobbi som är hennes ex-flickvän eller vän, det är lite oklart. Att sätta etiketter på förhållanden är inget som dessa »millenials« direkt hetsar upp sig över.
Storyn kickar igång direkt när en cool, aningen äldre fotograf vill göra ett porträtt om Frances och Bobbi för en webbpublikation, och de unga poeterna dras in i ett förhållande och allehanda relationer med fotografen och hennes man, den alldeles för stiliga skådespelaren Nick. På samma gång föraktar och avundas Frances det äldre paret. De bor liksom i HUS, har en HUND, bjuder in sina coola vänner till MIDDAGAR – »man ba’ LÄGG AV!«
Det fina i romanen är hur vänskapen mellan Frances och Bobbi porträtteras. Så flytande och organisk, så cementerad och så skör.

Skulle det vara fel att säga att deras vänskap rentav är bokens huvudperson?

– Det tycker jag inte. Å andra sidan är det inte bara är en vänskap de har, det är en vänskap med romantiska inslag, eller en romans med vänskapliga inslag. I den roman jag skriver nu är huvudpersonen verkligen en relation. Att ha en relation som protagonist i en roman intresserar mig. Jag har brottats med kommande romanen i nästan två år nu. Precis som Samtal med vänner började den som en novell som växte till oanade proportioner.

Du känns i texten som att du gillar att skriva dialog, är det så?

– Så länge jag känner mina karaktärer och förstår deras dynamik så tycker jag dialogen nästan skriver sig själv. Det handlar väl om att följa den naturliga rörelsen i ett utbyte, och att förstå maktrelationen inom ett förhållande.

Det går nästan inte att undvika nuförtiden att fråga om din relation till din huvudperson. Ni påminner ju en del om varandra, biografiskt och geografiskt.

– Jag identifierar mig själv väldigt starkt med Frances. Som författare anser jag mig inte vara överlägsen mina karaktärer på något sätt. Dom kan bete sig dumt, men bara för att jag också gör det. Jag tror att kollapsen av den traditionella distans som funnits mellan författaren och bokens berättare är en viktig del i det som kallas autofiktion.

Och så en till nästan obligatorisk fråga till debutanter: hur började du skriva?

– Jag kan ärligt talat inte minnas en tid innan jag skrev. Jag har nog alltid gjort det, på ett eller annat sätt. Och förhoppningsvis kommer jag alltid att skriva.

Läs om uppföljaren Normala människor här.

erbjudande

Prenumera på Nordens största bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare