Ensamhet och gemenskap i Sápmi

»Det skulle vara så mycket enklare att leva som svensk.« Det säger Inghilda Tapio, författare och same. Och en av dem som vi möter under vår resa genom Sápmi.

Rawdna Carita Eira står rak i ryggen med armarna längs sidorna. Biskops Arnö Nordens folkhögskola arrangerar en dag om samisk konst och litteratur, och konstnären Anders Sunna, som är uppvuxen i Tornedalen och nu bosatt i Jokkmokk, har nyss berättat om drivkraften i sitt konstnärskap. En gestaltning av ilska, motstånd och hämnd. Rawdna Carita Eira är tyst en kort stund, som om hon känner in publiken. Sedan börjar hon berätta. 

– Mamma och pappa hade en dröm om att starta en renskötarverksamhet. De var stora idealister och också lite romantiker, särskilt min far, och när jag var sex år valde de att följa sin dröm i stället för att fortsätta gå till sina nio till fem-jobb resten av livet.

Föräldrarna sålde tvåplansvillan, sa upp sig från tjänsterna som lärare och sjuksköterska och flyttade från Finnskogen till ett sydsamiskt område, Brønnøysund. Mamman är same från Kautokeino, pappans släkt är norska bönder med en bakgrund hos de finnar som vandrade runt Bottenviken på 1600-talet och slog sig ner i Finnskogen på gränsen mellan Norge och Sverige. Familjen köpte renar från Valsjöbyn och flyttade till en timmerkoja på 30 kvadrat, mitt bland övergivna boplatser från samer som förvaltat marken 20 år tidigare. De byggde upp gärden för kalvmärkning och renskiljning, materialet bar hela familjen på ryggarna i en fyra timmar lång väglös vandring. 

– Världen förändrade sig, plötsligt blev den samiska delen i min identitet starkare.

Hon berättar om familjens kamp mot vädret och rovdjuren, och om lyckan över att leva i naturens egen långsamma puls. Hon avslutar med att läsa ur sin bok ruohta muzetbeallji ruohta/løp svartøre løp.

Samma kväll har jag, som en av arrangörerna till den litterära salongen CLT i Stockholm, bjudit in henne och Anders Sunna till ett samtal om samiskt motstånd. Det är en särskild stämning i rummet där en ny publik lyssnar, av lågmäldhet och intensitet. Nästa morgon skriver hon ett sms från flygbussen: Det var en litt rar todelt følelse etterpå. Alt er jo ikke bare kamp, mener jeg.

Några månader senare reser jag och min familj på Nordkalotten. Den vita, nästan ljusblå solen lyser obarmhärtigt. När vi lämnar nordnorska kusten och kör längs riksväg 93 som ska ta oss till Kautokeino och vidare genom Finland till Karesuando i Sverige, tänker jag att vi lever i en tid när den farligaste av vägar är den som går över gränser.

Sedan andra världskrigets slut har gränserna i Norden beskrivits som öppna, men den akuta flyktingsituationen i Europa, där gränserna stängts en efter en, har riktat ljus på en annan verklighet.

Jag undrar hur erfarenheten av gränser ser ut i Sápmi, landområdet som sträcker sig över fyra nationers gränser samtidigt som det saknar egna. Där har människor tvingats bort från sina hem i generationer, och många bär fortfarande på en ärvd sorg. Jag undrar vad gränstrakten gör med den som skriver.

Vi styr rakt ut på tundran där sikten skyms av tätbevuxna björkar. Träden är låga, som om de hukar för den väldiga himlen.

Senare ska Rawdna Carita Eira berätta att för tio, kanske 20, år sedan låg området ovanför trädgränsen, men klimatförändringarna har gjort att björken nu växer vilt. Vi susar fram på den lättframkomliga riksvägen och det är inte som i deckaren jag nyss läst, Kautokeino, en blodig kniv av Lars Pettersson, som utspelar sig mitt i smällkalla vintern i ett Kautokeino där människor tar lagen i egna händer, åker ensamma längs ensamma vägar, mot Alta, mot Karasjok, 30 minusgrader rakt ut i inget, ett motorstopp och du fryser ihjäl.

Här rinner Alta-Kautokeino-älven i sakta mak. Behaglig asfalt, behaglig trafik. Enstaka hus längs älvens strand. 

Vi är i den delen av Sápmi där tre nordiska länder möts. Här har nationalstaternas gränser inte lyckats skilja människor åt genom språk och kulturer. 

Efter en middag på Thon hotell, bestående av bidos – en gryta med mört renkött, morötter och potatis – sitter Rawdna Carita Eira och jag i sängen som står på hennes kontor i centrala Kautokeino. På väggen hänger affischer från dramer hon skrivit och satt upp på olika scener runt om i Norge. 

Vad kände du efter ditt framträdande i Stockholm?

– Det var viktiga saker som kom fram, men ibland blir berättelsen om samer bara en eländesbeskrivning. Det är ju en stor kamp vi för, för språket, identiteten och kulturen, men jag upplever också att vi som bor här i norr har en bredare tvärkulturell kunskap än vad man har i de stora städerna, och som är en stor resurs. Vi är tvungna att förhålla oss till flera olika kulturer varje dag, i våra familjer och i vår egen släkt, vi har ingen möjlighet att stänga in oss. 

Är detta en drivkraft för dig i skrivandet?

– Ja, jag är intresserad av vad mina karaktärer egentligen säger. Bara om vi klarar att lyssna kan vi höra vad någon berättar. Vi är alla olika, men vi har också ett band som går tvärs igenom kulturer och som gör oss till människor, och de likheterna är större än vi tror. 

Allt sedan föräldrarnas livsval, att lämna allt och börja om, har Rawdna Carita Eira stärkt sin samiska identitet. När hon var 15 år lärde hon sig nordsamiska för att kunna tala med mormor och morfar. 20 år gammal blev hon ordförande i familjens renbetesdistrikt. 

Men hårda förhandlingar om marker, vägar och gruvbyggen med staten och stora bolag å ena sidan och familjen, syskonen och vännerna å den andra, blev för svåra att hantera. 

Hon var inte bara same som slogs med mäktiga mäns härskartekniker, utan dessutom kvinna och upplevde att hon fick slå näven i bordet i varje mening för att höras. 

När arealerna minskade fick färre renskötare plats. Rawdna Carita Eira blev tvungen att välja bland sina syskon. Under de här åren tog hennes då 19-årige bror sitt liv. Hon behöll ordförandeskapet i tolv år, tills hon hittade sig själv på en hög klippavsats. Då var hon dessutom trebarnsmor.

– Jag tänkte: Ska jag hoppa? Och: Det står inte mellan att försörja sig på ren eller inte. Det handlar om att välja bort ett liv, att se kalven födas, märka den i början på sommaren, ta hand om allt ma–terial på hösten, skinn, blod, märgben, köttet, material för att sy, och ha med bar–nen i processen, lära dem värderingarna om miljön, språket, allt som är viktigt.

Hon bläddrar till den sida i boken ruohta muzetbeallji ruohta/løp svartøre løp där orden står utspridda, som om dikten exploderat, de tvingar ögat att söka sammanhang, hvor/er/alt/lille/kalven, hon pekar: 

– Här är punkten när allt går sönder. Så var det i huvudet tills jag hittade ett nytt fotfäste.

Det fästet blev skrivandet. Hon tog med sig barnen och flyttade till Kautokeino. En skrivarkurs i Tromsø senare blev vändningen.

I novellen Køttstykker (publicerad i tidskriften Kuiper), styckar en kvinna en ren i ett garage. I det skarpa ljuset från lysrören låter hon knivarna glida igenom hudens alla lager, hinna för hinna. Hon lossar bogen från resten av kroppen, låter köttstyckena glida ner i genomskinliga plastpåsar, renskav och pizza, kött som ska rökas, bli bidos och finnebiff. Texten frambesvärjer livets och dödens skärningspunkt, där styckningen gestaltar det kretslopp som renen och människan ingår i. Jag tänker på vad hon skrev i en mejlväxling: »Dikterna är allt jag har kvar av ren-skötarlivet.« 

Tänker du på ditt skrivande som ett sätt att bevara något, eller som en sorgesång över det redan förlorade?

– När jag skrev løp svartøre løp var det både och, men nu vill jag inte fortsätta sörja. Man måste använda sorgen som redskap för att göra något nytt. Förut kände jag ansvar att som same beskriva hur vi lever, men jag är friare nu och behöver inte vara tidsvittne eller förvaltare. Jag skriver för att jag vill. 

Det har blivit mörkare utanför. Vi förflyttar oss till fönstret, slår upp det på vid gavel. Svalare luft strömmar in i rummet när Rawdna säger:

– Jag har ofta varit i norska sammanhang i Oslo där man talar om Finnmark som något långt borta, man tror att samer dricker, slåss och är på fjället för så ser bilden ut i media. Men de har aldrig varit här. För oss är det här centrum och Oslo periferin.

Marja Skum är ytterligare ett exempel på den beslutsamhet som krävs för många samer i dag för att kunna bevara kulturen och språket. Hon har skrivit boken Giellamolsun sámi boazodoalus/Språkbyte inom renskötseln, som är en populariserad version av hennes kandidatuppsats. I boken som innehåller en nordsamisk och en svensk språkversion, har hon djupintervjuat renskötare från tre generationer och sett hur språket nästan utplånats i hennes egen generation. 

Vi träffas på den enda samiska högskolan i Sápmi som finns i just Kautokeino, där Marja Skum också undervisar. Skolan ligger högt, utsikten över bygden är magnifik. Hon berättar om sina förflyttningar under året, mellan de egna renarna i hembygden i norra Västerbotten och Kautokeino där hon bor med sin man som också är renskötare och deras två barn. 

Hennes fars familj tvångsförflyttades av svenska staten på 1920-talet när pappan var sex år, från Övre Soppero till först Gällivare och sedan till Ammarnäs i Västerbotten. Han placerades på nomadskola, svenska statens försök att göra samer till »svenskar«,och for illa då han inte kunde prata »riktig svenska«. Detta gjorde att han själv valde att inte tala samiska med Marja Skum och hennes bror.

Men när han senare fick alzheimers och låg inför döden på ett sjukhem, försvann svenskan helt. Marja Skum vakade vid hans sida och lyssnade på språket hon vuxit upp med men själv aldrig behärskat. 

– Om han levt i dag hade jag förstått vad han sa, konstaterar Marja Skum.

Hennes bok är ett vittnesmål över en språkförlust och dess konsekvenser. Hon ger ett exempel från sin undervisning där hälften av studenterna är ickesamer från hela världen, resten samer som vill ta språket tillbaka. De som kommer från Japan eller USA prövar obehindrat uttalen i klassrummet medan många samer bryter ihop.

– Det är en stor sorg och skam att inte kunna sitt eget språk. Många tänker att är man same så »borde« man prata flytande. 

Marja Skum ser paralleller mellan sin släkts erfarenheter av tvångsförflyttningen och de människor som flyr till Sverige i dag. När hennes faster såg ett inslag om nyanlända flyktingar på tv strömmade tårarna. 

– Hon kände igen hur tufft det var att bli deporterad, att inte kunna språket, inte vara välkommen. Hennes föräldrar tog tåget hem till Soppero en gång om året, resten av tiden längtade de tillbaka. 

Några dagar senare fortsätter vi söder ut på riksväg 93, genom Finland mot Karesuando i Sverige för att träffa Inghilda Tapio. Hon tillhör den sista generationen samer som inte var bofasta. Kampen för det samiska språket och kulturen finns i allt hon skriver. 

Övergrepp som skett i historien är centrala teman för flera samiska författare i hennes generation. Den norsk-samiska poeten Risten Sokki skriver i sin diktsamling, Bonán bonán soga suonaid/Jeg tvinner tvinner slektas sener, om Kautokeinoupproret som utspelade sig i mitten av 1800-talet, där samer i Kautokeino upplevde ett utbrett förtryck från representanter för det norska samhället. Upproret slutade med att en länsman och en köpman dödades, och två samiska män straffades med döden. 

Många i den yngre generationen samiska konstnärer och författare i Sverige i dag tar däremot ofta upp frågor om identitet, och om miljön som hotas av utbyggnaden av gruvor och vattenkraftverk.

Ett exempel är Ann-Helén Laestadius ungdomsböcker om Agnes som söker sina samiska rötter i byn Soppero, och tvingas förhålla sig till frågan: vem är en riktig same? De senaste åren har artister som systrarna Märak, Kitok, och konstnären Anders Sunna klivit in i offentligheten med sin villkorslösa kritik av hur samer behandlas i Sverige.

Flera jag pratat med förklarar denna förändring med att kunskapen i dag inte är lika styrd. Den som inte får kunskap i skolan eller via de etablerade nyhetskanalerna kan hitta den på nätet. Det går att få kontakt med urfolk i världen och därigenom få sina rättigheter bekräftade. Till exempel avslutade Maxida Märak sitt sommarprogram från 2015 med orden: »Våra förfäder hade inte något ord för krig på samiska. Min generation har det.«

När vi kör genom det smala finska landområdet som ligger inkilat mellan Norge och Sveriges nordligaste gräns, tänker jag att jag vill fråga Inghilda Tapio, vars kropp fortfarande minns de övergrepp som staten begått på samer genom exempelvis nomadskolor, om hon tänker på sitt skrivande som ett vittnesmål. 

I Karesuando har Inghilda dukat upp lax, kokta ägg, kaffe, bröd och torkat renkött. Vi sitter i soffan på övervåningen i den röda tvåplansvillan i slutet av en väg. Utifrån gården hörs barnskratt och efter en stund kyrkklockor från en begravning. 

Liksom Marja Skums pappa har Inghilda Tapio tvingats lära sig svenska. Många traumatiska år på nomadskola har påverkat även henne djupt. Eftersom föräldrarna följde renflocken under hela året kunde det ta tre månader innan hon fick träffa dem. Själv har hon samlat familjen under samma tak. Sonen bor på undervåningen med sin familj och ena dottern med familj i ett hus längre ner på gården. Inghilda Tapio har konsekvent alltid talat samiska med sina barn och barnbarn, och är fortfarande aktiv inom rennäringen. I somras skar ett av barnbarnen, nio år gammal, sitt första renmärke i en kalvs öra. 

I hennes texter finns en stark realism, och också en uppmaning till unga samer att tänka efter innan det är för sent. De som i dag slits mellan det nya och det gamla, där inte bara modernitet står mot tradition utan en hel kulturs liv mot död. 

– Svenska språket har en rak ordföljd, samiska ungdomar i dag använder samiskan på samma sätt, och uttalar man fel blir det en enda röra.

Läs också:
Bokbussen i Soppero – Sveriges nordligaste mobila bibliotek

Dikterna i antologin Viidát, divttat Sámis /Vidd, dikter från Sápmi, skrev Inghilda på fjället under en sommar. Förlaget bad henne skriva 25 dikter till en antologi. Hon skrev under kalvmärkningen. Ofta när det var dåligt väder. 

– Det är ju fjäll runt om där man är, och så blir det sådana där virvelvindar som man hör när de är på väg, de tar tag i kåtaduken där borta – Inghilda pekar ut i rummet – och så kommer den närmare, shrrrrrrr, och rör om allting och så regnar det och man sitter där och håller i kåtastängerna och man tänker, flyg inte i väg! 

I det glappet skriver hon, mellan den samiska kulturen där årstidernas alla väder är centrala, och det svenska samhället som lockar med modernitet, bekvämlighet och överflöd. 

– Det skulle vara mycket enklare att leva som svensk, ha ett jobb och slippa tänka på markerna som vi förlorar, men när jag är i fjällen vill jag inte vara någon annan. 

Inghilda Tapio säger att hon lärt sig att kliva in och ut ur identiteter, det är enkelt men inte okomplicerat. Hon kan de svenska koderna. Har inga problem med att följa med i det samspel som avslöjar om en människa befinner sig på insidan av en kulturell gräns eller inte, hon utelämnar vissa skämt, ironiska kommentarer och vissa tankar, allt som gör henne till same. Genom att iaktta, lyssna och läsa av kroppsspråk lärde hon sig redan som barn: »Om jag är följsam så syns jag mindre och behöver inte skämmas för den jag är.«

– Skrivandet blir ett sätt att göra något av allt det här. När det finns i boken kan jag gå vidare.

Det är sen eftermiddag när vi återigen kör på bron över Torne älv. Skogen på finska sidan speglas i den stilla vattenytan när vi passerar de ödsliga tullbyggnaderna för att påbörja resan tillbaka till Alta flygplats. Utanför bilfönstren syns snart ett mer tätbevuxet landskap. Ett litet trähus vid sidan om vägen säljer kebab med renkött, rökt lax inslagen i papper och hjortronsylt på burk. För två extra euro serveras pannkaka med jordgubbssylt och sprutgrädde till kaffet.

Även gränsen mellan Finland och Norge tycks övergiven när vi passerar under den gröna skylten nothing to declare, men de senaste åren har införda identitetskontroller gjort det tydligt att nationsgränserna inom Norden är och förblir villkorade.