Av: Fredrik Sjöberg Illustration: Sanna Mander

Det har varit en turbulent relation och 15 år tar ut sin rätt. Men trägen vinner – det vet varje hängiven Lundell-läsare.

Min pappa, som gick till sjöss efter kriget, hävdar än i dag att han på den amerikanska östkusten blev bekant med både Ernest Hemingway och Jack Kerouac. Detta kan möjligen betvivlas och hör i alla händelser inte hit – mer än kanske som ett bidrag till förståelsen av varför han en vacker vårdag 1976 dängde en bok i mitt bord och sa att det här, det är nog något för dig. Boken var nyutkommen, dess titel Jack. Författaren hette Ulf Lundell och jag var 17 år.

Hur han tänkte är höljt i dunkel. Jag tror inte han hade läst boken själv, men uppståndelsen kring den hade knappast undgått honom, och kanske tyckte han helt enkelt att pojken kan väl för fan inte samla skalbaggar hela livet. Vyerna måste vidgas. Och i så fall träffade han sannerligen rätt. Häpen och fängslad plöjde jag boken från pärm till pärm och har väl varken förr eller senare druckit så mycket öl som den sommaren.

Denna min romantiska lojalitet med fenomenet Lundell höll sedan i sig under många år. Först efter En varg söker sin flock (1989) började intresset mattas en smula för att sedan reduceras till ett muntert minne av den kraft med vilken hans romaner och sångtexter inverkade på hela min organism, trots att mina litterära intressen under samma period sökte sig helt andra vägar. Antagligen handlade alltsammans om frihetslängtan, oformlig och jagande.

En gång mötte jag faktiskt Ulf Lundell. Det var 1984, i baren på Akademiska Föreningen i Lund, och eftersom jag då nyligen hört berättas om hans ornitologiska intresse försökte jag inleda ett samtal om ugglor. Hökugglor, närmare bestämt. Det gick inget vidare. Han var ohyggligt berusad, ja rent sagolikt full, och dessutom tätt omgiven av ett antal vackra kvinnor, vilka i sin tur sög till sig ett helt regemente framfusiga män med skinnpaj och ringar i öronen. Jag gick hem.

Pripps.

Men också ett misslyckat samtal är ett samtal, slår det mig nu, när jag påminns om händelsen av Håkan Lahgers föredömligt koncentrerade och rakt igenom givande bok Den vassa eggen: Ulf Lundells kreativa kaos. Särskilt minns jag en tanke: Den mannen lever inte länge till. En sorgsen reflektion på hemväg genom Lundagård. Han var bara 35 år då. Som tur var hade jag fel. Men det var nog bra nära. Och det är där Lahger börjar, inte från begynnelsen, utan från botten: dubbelalbumet Den vassa eggen, inspelat i Köpenhamn på vårkanten 1985, när allt höll på att svepas bort i en störtflod av alkohol och tårar över den skilsmässa som var oundviklig. 

August Strindberg brukar alltid komma på tal i
fallet Lundell. Ibland med halvt ironisk underton, men den här gången är jämförelsen grundligare och tagen på fullaste allvar. Ärligt talat, ingen liknar den dåren mer än Lundell. Till och med äktenskapskrisen och nära döden-fyllan i Köpenhamn har de gemensamt, fastän jämnt ett sekel skiljer dem åt.

Håkan Lahger går även till botten med Ulf Lundells komplicerade förhållande till sina producenter, en ­annan klassiker. Framför allt relationen med Kjell Andersson har något av äktenskap över sig, vilket framgår av de brev till honom från Lundell (totalt omkring 35 sidor) som här publiceras för första gången. Hårda ord ibland, och djup förtvivlan, men också lyckan som bor vägg i vägg. Ett maniskt ordflöde, fascinerande. I ett av dessa dramatiska brev, daterat 7 mars 1985, hänvisas inte bara till Harold Pinter, Lars Norén, Sam Shepard, D.H. Lawrence och Hemingway, utan också till fåglar, såklart. Det är väl sådant man har producenter till, tänker jag, och läser med viss förvåning om vad Lundell fått betala för en uppstoppad slaguggla. Det var då jag kom ihåg den där baren i Lund. Mitt enda misstag var tydligen att jag valde fel uggla. Små marginaler här i livet.

Ulf lundells konfirmationspräst kan inte ha haft det lätt. Antagligen önskade han sig ett annat arbete, någonstans långt borta. Pojkarna var visserligen välklädda, i vit skjorta och slips. Men det bestående minnet av evenemanget, så som detta framskymtar i dikten Konfirmanderna, kom ändå till sist att reduceras till hur de tog flickorna på brösten och busringde i kyrkklockorna. Präststackaren var, som det heter, »mycket trött«. Armbandsuret som unge Lundell fick i välment gåva hamnade på pantbanken några år senare, när han var »en ung ströjobbare utan framtid men därför / med hur mycket framtid som helst«. Än var det barndom vid Baggensfjärden; tjuvfiskenätter och expeditioner till rävgryt under Himlaberget.

Lundell & Co: Sju lästips

📕  Vardagar I–V av Ulf Lundell 

📕  Visenterna av Ulf Lundell

📕  En öppen vinter av Ulf Lundell

📕  En varg söker sin flock av Ulf  Lundell

📕  Jack av Ulf Lundell

📕  Den vassa eggen: Ulf Lundells kreativa kaos av Håkan Lahger

📕  Vill du ha din frihet får du ta den av Måns Ivarsson

Så var vi där igen, i Lundells barnaår och tonårstid på Värmdö. En äventyrsvärld där hjälten lika gärna kunde hetat Huckleberry Finn. Det är inte många som så på kornet lyckas fånga essensen i denna lycksaliga folkhemsepok. »Starar i holken, rockwool på vinden / min barndom.« Mammorna ringde in sina söner till middagen med koskällor. Och de sprang, hela vägen från fotbollsplanen.

Stig Claesson, skriver han i en annan dikt, är en av Sveriges genom tiderna största författare. »Ingen har som du / burit oket / från det agrara till det metro­politiska.« Lundell bär själv med sig samma dubbla
erfarenhet av utkantsidyll och storstad, av hemkänsla och främlingskap, och i likhet med Claesson skriver han samma bok, om och om igen, utan att läsaren tröttnar.

Formen varierar. Efter ett par tjocka romaner är det nu åter dags för en diktsamling – En öppen vinter – och som vanligt ryms i det bloggliknande flödet både högt och lågt. För egen del fångas jag mest av minnesfragmenten från förr. Där är den poetiska udden som vassast, när pojkarna blandade raketbränsle av Klorex och socker. Eller när han som skulle erövra allt var »Kejsaren av Vita Bergen«. Ulf Lundells obrutet stora popularitet beror nog delvis på att han alltid har lyckats gestalta sitt liv som vore han en äldre version av de barn som i Astrid Lindgrens tappning stod emot alla uppfostringsförsök med friskt humör. Han är sin egen, och trots att han är tungt beroende av idoler som Bob, Ernest, Bruce och andra är han märkligt fri i sinnet. Att han befinner sig i sextioårsåldern gör inte saken sämre. Försoning har han väl aldrig varit främmande för, men draget är starkare nu.

Många av de dikter i En öppen vinter som bygger på intryck och erfarenheter från de senaste åren genomsyras av saknad efter en kvinna, 33 år yngre än han, som lämnat honom ensam i det stora huset på Österlen. Det är en sorglig historia, banalt sentimental, men också mycket vacker tack vare den uppriktighet som håller Ulf Lundell flytande genom alla kriser. Andra också.

Det slår mig att också Lundell är något av en konfirmationspräst, en som försöker lära ut ett och annat om konsten att leva. Om vad som är viktigt. Ensamma män läser honom som en guru, han vet om det, och han blir säkerligen mycket trött när han inser att många av dem snarast möjligt bara vill ta flickorna på brösten. Och han önskar sig bort, långt bort. 

Boken är stilfullt formgiven av Nina Ulmaja, och i hennes fiffigt vikta skyddsomslag hittar man en cd-skiva på vilken författaren framför ett tiotal texter till piano eller akustisk gitarr. Det är inte en av hans bästa. Men när jag läser igenom dikterna en andra gång märker jag att somliga rader har fastnat för gott. Inte minst flyktmotivet är starkt i all sin enkelhet.

»Bilen är servad och världen är stor.«

Romanen Allt är i rörelse är en förfärlig bok. De första två tredjedelarna är nog det sämsta Lundell någonsin låtit ge ut. Grinigt och grälsjukt och illa gestaltat, eller inte gestaltat över huvud taget, utan bara en slarvig, planlös litania om allt vad han retar sig på. Helt utan humor. Eller som Truman Capote lär ha sagt om Kerouac: »It’s not writing, just typing.« Därmed också sagt att Ulf Lundell trots allt verkar i en litterär tradition där man endera super ihjäl sig eller faktiskt överlever och kan berätta om dryckenskapens inferno. Han super nämligen, huvudpersonen Red, och om jag inte misstar mig har emellanåt även bokens författare varit berusad. Bitvis är läsningen direkt plågsam. Ändå räddas berättelsen hjälpligt, mot slutet.

Men först något om handlingen, som snart för tankarna till Strindbergs En dåres försvarstal. Den litterära halten går inte att jämföra, men familje­problemen är av samma sort, fastän skilsmässorna redan är fullbordade. Kvinnorna finns likafullt kvar i kulisserna, liksom de vuxna barnen, och Red, vars paranoida drag ingalunda lindras av alkohol, känner sig trängd som ett jagat djur. Den arme mannen vantrivs i Jimmie Åkessons Sverige där idol-tv, fågeldöd och nedladdning råder; Schlingmann, Sahlin och schlagerfestival, Solsidan, Facebook, snöoväder, dåliga hotellsängar och fan vet allt. Inte ens Winnerbäck duger, eller de bilmekaniker som försöker laga vänster strålkastarspolningslucka på hans dyra BMW X5 35d.

Det är ingen ände på gnället. Som tur är finns där också en yngre kvinna som sover över ibland och lugnar hans hysteri, bland annat med förslag om att han borde skaffa sig diagnosen adhd. Utan henne hade boken så långt liknat en av de ensilagebalar Red också hatar: en stor, blek, formlös klump, vars under total syrebrist jästa innehåll inte precis är någon delikatess.

Till sist är det sommar på Österlen och som så ofta hos Lundell skymtar ljus i bedrövelsens mörker. Hans kvinna har visserligen träffat en annan (kvinna), men »Husvagns-Elvis« har efterträtt Mona Sahlin och supandet verkar vara över för den här gången. Nya dammsugarpåsar, hopp. Nästa bok är säkerligen bättre.

 Visenterna är en roman som liknar den förra, men som är bättre. Något. Den grälsjuka monologen utslungas den här gången av Frank Kornfeldt, en drygt sextioårig författare som, för att inte krångla till det, är bosatt vid havet i östra Skåne. Stor bil, ingen kvinna, dyr gräsklippare. Han är kroniskt förbannad och ofta berusad, om än inte längre på kräldjursnivå. En fågelintresserad onanist, vars förnamn är valt med omsorg. Själva handlingen kan vi glömma. Det börjar visserligen lovande, men strax löses allt upp i en för Lundell typisk ordström utan större anspråk på intrig. Kornfeldt, som just har misslyckats med en självbiografi, sysslar i stället med att kommentera tillståndet i Sverige och världen. Det och sin egen ensamhet. I socialdemokraten Kornfeldts ögon är det inte många som duger: P.O. Enquist, Göran Greider, Birgitta Stenberg och några till. Resten är »arschlen«, en återkommande glosa vars stavning kan diskuteras. Grinigt är det, men han gör sig till tolk för många män som likt visenten (stor buffel) räds total utrotning.

 Ett luder! lundell har gillrat en fälla med luder! Minns vad Nordisk Familjebok (Uggleupplagan) skriver om detta missbrukade ord: »Dödt djur eller del af djurkropp som utlades för att locka rofdjur till viss plats, eller användes, förgiftadt, för rofdjurs dödande.« Funkar även på kråkor och trut. Samt idiotjournalister.

Ja, journalister är ett oförbätterligt pack. Undantag finns, visst, men faktum är att inget kan göra mig så förbannad som när någon kallar mig journalist. Som vore också litteraturkritik bara billigt skvaller. Kalla mig vad som helst, men inte det. Särskilt inte nu, när asätarna kretsar över Lundells lockbete. Detta består av några ord i hans nya bok Vardagar, en kort passage om hur han i krogvimlet på 70-talet brukade stöta på en sedermera illa beryktad, så kallad kulturprofil. Ni vet vem. Alltså en upplysning med samma dragningskraft på slaskmurvlar som, säg, rykten om att Zlatan har en affär med Camilla Läckberg.

Fredrik Sjöberg

Debuterade 1998. Genombrott med den August­pris­nominerade Flugfällan 2004. Efter det har han fortsatt sitt författarskap som kännetecknas av vindlande, humoristiska och lärda berättelser – som en underbar essä i Vi Läser om »bokbranschens skitpapper«.

Aktuell med: Sjöelefanten i Bukarest som släpps den 5 april, i vilken det finns en längre version av denna text.

Jag är inte säker på att Lundell skrev sådär för att locka alla journalister till ett ställe, som en lättskjuten trutflock över en soptipp, men min gissning är att resultatet blir ungefär så. Vilket lämnar fältet fritt för oss andra som inte går igång på lättköpta luder, utan är mer intresserade av böcker. Och den här är verkligen intressant. Jag har inte varit nådig på senare år; jag har bedömt hans senaste romaner som griniga och litterärt undermåliga. Vardagar är något annat. Enstöringen som alltid kommer tillbaka har skrivit en av sina bästa böcker. En dagbok. Ingen fiktion den här gången, han försöker inte ens. Ändå griper boken tag i mig ungefär på samma sätt som Strindbergs vackra och vemodiga roman Ensam, skriven i Stockholm 1903, efter kriserna, dårskaperna och skilsmässorna. Vardagar går att läsa som en meditation över den begynnande ålderdomens vedermödor och glädjeämnen. Lundell gestaltar känslan av att befinna sig utanför, bokstavligen, och se in i de allt obegripligare människornas liv, de som är sin samtid. Svenska folket befinns vara »ena djävla bananrepublikshusvagnsrunkare», så visst är det fortfarande grinigt, men jag retar mig inte längre på den saken, dels för att alla dessa koleriska utfall kan få Lundell att framstå som gubben Garbo i filmen Att angöra en brygga, dels för att svadan aldrig helt och fullt kan dölja en stark underström av äkta förtvivlan.

Kanske är det läsaren som har förändrats. Nästan hela livet har gått sedan pappa dängde Jack i mitt bord och sa: Läs! Jag var inte gammal då. Författaren var nära tio år äldre och bodde som på en annan planet. Nu är vi snart jämnåriga och delar flera erfarenheter. Det har säkert betydelse, men jag vidhåller att Vardagar också på mer objektiva grunder är bättre än det mesta som har kommit från det där stora huset vid havet i Skåne.

Vemodet och självreflektionen är i sig ingenting nytt. Inte rastlösheten heller, inte fåglarna, prylarna, trädgårdsbestyren eller hälsodieten. Minnena från livets glada dagar är också de bekanta för alla som kan sin Lundell, liksom de dagliga irritationsmomenten, alltifrån gudsmän och galna presidenter till Håkan Hellström och Annie »Jejejingen« Lööf. Ändå är det annorlunda nu. Jag tror det beror på att boken är som ett brev, helt utan intrig. Dagarna bara går. Ser han en stenknäck, eller hör en härmsångare, skriver han det. Häller han »vin i monstret som älskar att hällas vin i« skriver han det och redovisar sedan ruelsen. Till och med bilarna tål jag bättre nu. Hans kära BMW X5 har gått 25 000 mil, vilket kan förklara varför han sällan reser längre än till bilverkstan. Ny sedan förra boken är en liten sportbil av märket Aston Martin, en ball men känslig sak som lätt går sönder, alltså ungefär som författaren själv. Han tröstar sig med att ge en femhundring till tiggerskan utanför Ica i Simrishamn. Talgbollar köper han ända in på försommaren. Mamma är gammal, 97. Mot slutet känner Lundell igen sig i Françoise Sagan, hon som på sin tid sades fånga tidsandan – Bonjour tristesse – just som han själv sägs ha gjort med Jack ett par decennier senare, men till syvende och sist är det ändå välbekanta husgudar som gäller. 

På sista sidan klingar ackordet bekant. Det är 1977.

De är nygifta. Äger världen. Är dessa rader en hälsning till en gammal vän? Minns den sista meningen i ­Hemingways förljugna men därför så underbara bok En fest för livet: »Men det var sådant Paris var förr i tiden när vi var mycket fattiga och mycket lyckliga.«

 Alldeles i början av Ulf Lundells Vardagar 4, ett par hundra sidor in bara, finns en både rolig och dubbelbottnad historia, nedskriven på Österlen en söndag i november 2019. Författaren, som försöker undvika tanken på sin stundande sjuttioårsdag, har cyklat ner till Stenshuvud för att som vanligt gå en morgonrunda i parken. Väl där möter han ett äldre par, varvid gubben säger något om en fågel som tydligen finns i faggorna. Därefter säger han:

»– Är det Uggla?

– Nej, sa jag, jag är Lundell.

 – Nej, sa han, det är en uggla tror jag.«

Mycket riktigt hittar Lundell strax en död jorduggla vid sidan av stigen. Han upplyser gamlingarna om ­saken och tar sedan med sig fågeln hem, för man vet aldrig när en död uggla kan komma till användning. Han lägger den i frysen. Kollar så i fågelboken och inser sitt misstag – det är en hornuggla – varefter han läser tidningarna och börjar svära över gängvåldet i Malmö. »Riv bron, stoppa färjetrafiken, stäng flygplatserna!«

Men händelsen kommer tillbaka; tio dagar och hundra sidor senare återvänder han till förvecklingen Uggla och ugglan. Det visar sig nu att han har dragit anekdoten för fem personer, vilket är förvånansvärt många som hans vardag ser ut. Ingen har skrattat. Han förstår inte varför. Inte jag heller. Först när jag har läst hela boken, plus den samtidigt utkomna ­Vardagar 5, anar jag orsaken.

Låt mig först säga att Lundells Vardagar är som den årliga bilbesiktningen, dock med skillnaden att här är det inte bara bilar som kontrolleras, utan hela Sverige och många av dess inneboende kretiner; politiker och andra. Befriande är ordet. Det är en fest att läsa dessa böcker, framför allt för att uppriktighet utan dold agenda och hänsyn till vad som passar sig är så sällsynt. Besiktningsprotokollet är en osentimental genre. Ända dit når inte Lundell, tack och lov, men den brutala sanningslidelsen är av samma slag.

Lundell är ett enmansdrev som ledigt kallar en übergod Gardell »din jävla ståuppare« och andra ännu värre saker samt gör sig till tolk för dem som önskar alla naiva miljöpartister dit pepparn växer
och som aldrig skulle rösta på en religiös politiker,
i alla fall ingen som tror på livet efter detta. Hjalmar ­Söderberg duger, och Yahya Hassan. Kajsa Ekis Ekman och Claes Britton. Till och med Linda Skugge tycks ligga bra till nu för tiden. Som sagt, mönster finns, och längst ner all reklam. 

Och så: pang! Något i hjärtat. Ringa vårdcentralen, åka ambulans. 

Teorin är egentligen inte min; han anar själv rätt snart att både diagnosen och lyckopillren kanske skadar mer än de hjälper. Oregelbunden puls är inte allt, också annat, vi kan kalla det kåthet, liksom dämpas, trubbas av, och eftersom berättare av hans kaliber är i någon mening förförare går det ut över stilen. Ungefär som försöket med Gud, när det nu var. 1988? Friskt vågat, men nej. Att fasa ut Sertralin tar ett halvår, och jag kan ta miste, men jag tycker att det märks mot slutet. Något obestämbart vasst kommer tillbaka – möjligen det där lilla extra som gör att man kan få folk att garva åt en inställd förväxling med Magnus Uggla.

Detta är bara så typiskt Lundell. Redan på den tiden KFML var akronymen för dagen höll han emot, och även om han lyssnade på KSMB och respekterar HBTQ så tycks det som om ADHD blev en flock för mycket. Benen på ryggen, bort. Det är därför jag läser hans böcker; den som är på väg bort ser saker andra missar. Dessutom kan han bättre än de flesta återge detta. Eget är det. Och till råga på allt avslutar han med en cliffhanger. Det var otippat. Lite privat kanske, men ändå.

Hur ska det gå?

Fortsättning följer. Om Ulf Lundells BMW X5 går igenom besiktningen trots 30 000 mil vore det väl konstigt om inte också Sverige kunde stå pall en vända till. Lätt blir det inte, men det måste gå. En ljusning kan skönjas, kommande katastrofer likaså. Böckerna han skriver är som stora, tunga talgbollar. Inget avancerat recept, men innehållet är näringsrikt. Läsaren känner sig slutligen som en däst grönfink. Mätt. Överlever.

Annons