Välkommen till Gerald Murnanes unika värld

Djupt inne i Australiens inland fick vi en lektion i litterärt mod, finsk fiol och de stora stäppernas lockelse. Möt mannen som är »den bästa engelskspråkiga författare du aldrig hört talas om«, aktuell med Last Letter to a Reader – The final work by Gerald Murnane.

Mil efter mil har jag lagt bakom mig för att komma hit till Goroke, en liten by nordväst om Melbourne med 200 invånare. Den är lätt att missa, en handfull hus utslängda på slätt-landet. Baren har stängt i väntan på en renovering ingen har råd med. En skola, en mataffär och en bensinpump finns kvar utmed den öde huvudgatan.

Här bor Gerald Murnane, en av Australiens främsta författare. Och han tar emot mig i byns Men’s shed. Lokalen är en del av en australiensisk folkrörelse för pensionerade män som är tänkt att främja samvaro och motverka psykisk ohälsa.

Murnane fyllde 80 tidigare i år, men verkar piggare än sin ålder. Han är rörlig och håret är fortfarande tjockt, ansiktsuttrycket strängt men han skrattar ofta. New York Times kallar honom »den bästa engelskspråkiga författare du aldrig hört talas om«. Och de flesta av hans egna landsmän har faktiskt inte heller hört talas om honom, än mindre läst hans böcker.

Det ensliga livet spär på myten om honom som en excentrisk enstöring.

Han liknas vid Samuel Beckett, har kultförklarats av fansen och hyllats av kollegor som Teju Cole och J.M. Coetzee. Allt oftare hörs hans namn i Nobelsammanhang. När vi ses kvalar hans namn in på oddsmakarnas topp fem-lista och ger endast 15 gånger pengarna tillbaka om han skulle tilldelas priset. Men det har tagit tid, berömmelsen kom sent i livet.

– Givetvis blir jag glad av all uppmärksamhet, men… 

Han spänner ögonen i mig under de vildvuxna ögonbrynen. 

– Jag vill inte låta otacksam, men var fanns läsarna för 40 år sedan – när jag knappt hittade en förläggare, och en enda dålig recension kunde sänka hela försäljningen? Kanske har modet ändrats? Kanske har jag blivit trendig! säger han och skrattar. 

Det luktar trä när vi går in genom dörren till Gorokes Men’s shed. Den ligger i en gammal banklokal, men påminner mer om en slöjdsal. I mitten står ett stort bord med skruvstäd och utmed väggarna flera såg- och slipmaskiner. Gerald Murnane utnyttjar fikarummet för att ta emot besökare (»Men du kan få se mitt hem senare!«) eftersom hans eget hem bara består av ett enda rum i sonens hus.

Valet av bostadsort är delvis en slump. Gerald Murnanes äldsta son Giles lider av en psykisk sjukdom som gör att han har svårt att omge sig med för mycket folk. I Goroke fann han den efterlängtade ensamheten. Varje gång Gerald och hustrun Catherine besökte byn kände de sig hemma. Innan Catherine avled i cancer för tio år sedan, sa hon till Gerald: »Nu kan du flytta till Giles i Goroke«. 

– Jag har hittat hem nu. Min hustrus aska ligger här utanför och där ska jag och äldsta sonen också begravas, säger han och pekar uppåt vägen mot begravningsplatsen.

Det ensliga livet spär på myten om honom som en excentrisk enstöring. För några år sedan planerades en litterär konferens till hans ära, med forskare från hela världen. Kunde Gerald kanske tänka sig att komma till exempelvis Melbourne för konferensen?

Nej, blev svaret. Den namnkunniga skaran av akademiker, kritiker och förläggare fick snällt resa hela vägen till Goroke – och ta in på byns lilla golfklubb. Förutom sitt schemalagda tal hängde Gerald mest i baren där han serverade öl, signerade en och annan bok medan han tjuvlyssnade på akademikernas detaljerade diskussioner om hans författarskap med stigande fascination – »Oh, so that’s what it looks like to you?«. Även om han var nyfiken på deras samtal så kände han en direkt motvilja för de som försökte kategorisera honom. 

– Vissa kritiker kallar mig postmodern; jag vet inte ens vad det betyder! Och det får det att låta som något jag planerat. Det skulle aldrig falla mig in, säger han.

Gerald Murnane umgås ytterst sällan med andra författare. Han tycker helt enkelt inte att det är särskilt trevligt. Han säger sig inte bry sig om recensioner. Samtidigt kan han återge långa stycken i flera år gamla sågningar. 

– Jag struntar i dåliga recensioner, men jag har noterat vartenda namn på varenda elak recensent, säger han och väger på stolen som en skolpojke. 

När Nobelpristagaren J.M. Coetzee, som numera bor i Australien, prisade honom i New York Review of Books, läste han inte ens klart artikeln.

– Han sa att jag var del av en irländsk-australiensisk författartradition. Då blev jag irriterad. Karikatyren av irländare i Australien är snackiga suputer … men mina förfäder var oerhört puritanska; pappa drack aldrig och de flesta av mina förfäder är engelsmän. Coetzee använde det som vinkel, utan att ta reda på någonting om mig.

Gerald Murnane avskyr att resa (det var delvis därför konferensen hölls i Goroke). Han har aldrig lämnat Australien, åker inte båt och har aldrig suttit i ett flygplan.

– Jag skulle aldrig kunna lämna det land jag är född i, bara tanken gör mig alldeles överväldigad. Jag har varit i Sydney några gånger, det räcker. 

Hans enda regelbundna resor går till kapp-löpningsbanorna i delstaten Victoria.

Du tillhör en liten skara författare som återkommer i Nobelspekulationerna år efter år. Om du fick priset, skulle du resa då?

– Nej, det skulle jag inte. 

Inte?

– Nej. Och jag är ju inte den första. Bob Dylan kom ju inte heller. Däremot skulle jag skriva ett vackert tal. Ett kort sådant. 

Det finns en vik utmed kusten som heter Murnanes Bay, uppkallad efter Geralds anfader. Det är »bara« 27 mil bort, men Gerald åker ogärna dit. Han är rädd för vatten och har aldrig lärt sig simma. Han föredrar badkar framför dusch av det enkla skälet att han inte gillar att få vatten i ögonen. I sina memoarer skriver han att han inte heller känner sig bekväm i närheten av stora berg. Allt som återstår, rent geografiskt, är de öppna slätterna som han återkommer till gång på gång i sina böcker. 

Gerald Murnane är uppvuxen i Melbourne, i en strängt katolsk släkt, vilket präglat både honom och hans författarskap. Nu för tiden har han lämnat religionen bakom sig, även om han är fast bestämd att det finns ett liv efter detta. Familjen flyttade ett tjugotal gånger under hans uppväxt, ofta för att hans pappa spelade bort familjens pengar på hästar. 

– Jag hade inget stöd från mina föräldrar. Inte så att de var dåliga föräldrar, bara inte tillgängliga. 

Hans pappa dog tidigt. Gerald Murnane säger att det blev hans räddning.

– Det var bra för mig att han dog. Jag kunde skriva på ett mycket friare sätt efter hans död. När jag slapp hans repressiva sätt. 

Farbror Louis blev så upprörd att han tog boken raka vägen till huggkubben.

I stället kom farbrodern Louis att spela en avgörande roll för Gerald under uppväxten. En djupt troende katolsk ungkarl som älskade hästkapp-löpning. Flera karaktärer i Murnanes böcker är influerade av den färgstarke farbrorn och hästkapp-löpning finns som ett genomgående tema.

Redan som mycket ung visste Gerald att han ville skriva, helst dikter. Han ville leva i den värld som böckerna skänkt honom. 

– Jag har nog alltid haft annorlunda idéer om böcker.

Hur då, menar du? 

– Att böckerna är mer verkliga än verkligheten själv. Att de skulle visa oss andra världar än den vi lever i. 

Gerald Murnane utbildade sig till lågstadielärare. Men under flera år var han hemma och tog hand om de tre sönerna medan han fortsatte att skriva. Dikterna refuserades och han började skriva romaner. Den första som gavs ut, barndomsskildringen Tamarisk Row, tog tio år att färdigställa och ställde till stort rabalder i släkten. Farbror Louis blev så upprörd av läsningen att han tog boken raka vägen till huggkubben. Sedan lät han yxan säga sitt. 

– Han stod varken ut med bilden av sig själv eller barnets sexfantasier i boken. Men värst var ändå hur jag gestaltade min far, säger Gerald Murnane.

Gerald Murnane är full av kontraster. Precis som hans författarskap. Det är rakt och hypnotiskt, djupsinnigt och samtidigt humoristiskt. Ett återkommande tema är läsande och skrivande – varför vi gör det och vad det betyder – vilket inte hindrar honom från att avsky allt vad litterära institutioner heter.

Å ena sidan kan han ingenting om datorer (alla böcker är skrivna med endast ett finger på en gammal skrivmaskin), å andra sidan tipsar han mig entusiastiskt om att googla hans arkiv. Innan vi ska träffas messar han och säger att han inte känner sig bekväm med att prata med främlingar. När vi väl ses pratar han oavbrutet. 

Hur går det ihop? 

Får man tro Gerald Murnane är det för att den pratglada person som låter sig intervjuas, som sitter  framför mig i detta nu, inte är samma man som skriver verk som Slätterna och Sammetsvatten. 

– När jag skriver är jag ensam och isolerad. Kanske inte rent fysiskt, när barnen var små skrev jag vid köksbordet med dem lekande omkring mig eller vid strykbrädan om jag var tvungen, men ensam i mig själv. Då kom jag i kontakt med le moi profond; det som Marcel Proust kallade »det djupa jaget«. Det är därifrån allt mitt skrivande kommer, säger Gerald Murnane och tillägger att allt uppriktigt skönlitterärt skrivande egentligen handlar om människans mysterium och hur man ska förstå det.

Marcel Proust har varit en stor inspirationskälla. En annan (betydligt mindre känd) är den ungerska författaren Gyula Illyés och hans Pustans folk. Gerald Murnane blev så tagen av den, eller rättare sagt av en passage om en ung kvinna som dränker sig i en brunn, att han lärde sig ungerska helt på egen hand vid 56 års ålder. Berättelsen inspirerade också Murnane att skriva romanen Inlandet. Nu för tiden läser han sällan romaner annat än på just ungerska för att hålla språket levande. 

– Jag ser inte film eller läser vanliga böcker, jag är inte intresserad av den sortens berättande. Och popmusik lyssnar jag aldrig på. Jag stängde av radion 1963 och har inte satt på den sedan dess.

Gerald Murnane säger att han är oförmögen att skriva konventionella romaner drivna av handling med dialoger och tydliga romanfigurer.  

– Allt jag kan lova läsaren är att de kommer läsa om och erfara det jag har i mitt huvud.

Flera gånger under karriären har han sagt att han inte har något mer att skriva. Men så kommer det en bok till. 

Vad är det som plötsligt gör dig tvungen att skriva? Hur går det till?

– En gåta presenterar sig för mig. En bild inombords stör mig, och då måste jag skriva. Till exempel började smaragden i min hustrus förlovningsring att »glöda« framför mig. 

Gerald Murnane är född utan luktsinne och har mycket begränsat smaksinne, därför, det är i alla fall hans teori, har han ett så välutvecklat färgsinne. Att i skrivandet upptäcka en koppling mellan bilderna är en närmast himmelsk upplevelse.

– Jag strävar inte efter att förstå hela universum, jag vill bara förstå kopplingar som är relevanta för mig.

Gerald Murnane har i hela sitt vuxna liv fått finna sig i att bli kallad annorlunda. Eljest. Hans underligheter har blivit så vedertagna att han ett par gånger blivit kallad autistisk i offentliga sammanhang. Första gången var under en livesänd radiointervju. Han blev arg, men eftersom intervjuaren log visste han inte om hon menade allvar.

– Jag blev väldigt paff och tyst och ville mest gå därifrån. Men jag har tänkt på det sedan dess. Har man avslöjat så mycket om sig själv i sitt skrivande som jag gjort, är det möjligt att människor ser konstigheter hos en som man inte ser själv, medger han. 

Hans hustru Catherine led av psykisk ohälsa under en stor del av sitt yrkesliv och det påverkade honom och sönerna djupt. Det fanns en tid då de höll det hemligt i familjen, numera pratar Gerald öppet om både hennes och sonens sjukdom.

Det är inte helt enkelt att förstå hur han ser på sig själv. Han pratar ofta om sig själv som strange – så pass att jag kan få en känsla av att han koketterar med det, att han betonar det egendomliga hos sig själv, snarare än tonar ner det, som man kanske skulle göra om man skämdes över att vara annorlunda. 

– Nä, vet du vad. Nu vill jag visa dig mitt arkiv.

Vi kör in på en smal grusväg och parkerar på gården invid en lada i korrugerad plåt. Det är lätt övervuxet, gräset är oklippt och en sned tvättvinda står framför det låga huset som är byggt i oputsad vit sandsten. Huset har små fönster och ser ut som det skriker efter att någon ska bry sig om det. Vi kliver in genom dörren till den lilla utbyggnaden där Gerald bor.

Rummet är inte mer än tolv kvadratmeter stort och runt väggarna är hans liv samlat i grå, ljusgula och vita dokumentarkiv i plåt, proppfulla med brev, papper, dagböcker, fotografier, bandinspelningar och anteckningar. Om 50 år är han övertygad om att arkivet kommer vara mycket mer känt än hans böcker. Mitt i rummet står två blågröna garderober som innehåller hans favoritböcker och de första utgåvorna av hans egna romaner. Ovanpå garderoberna ligger madrass och sängkläder som han rullar ut när det är dags att sova.

Gerald Murnane har tre arkiv: det största är hans livsarkiv. De flesta händelser ur hans liv från tonåren och framåt är dokumenterade i det. Han tar upp några av de senaste tilläggen och visar.

– Titta här är ett brev från Författarförbundet. »Oöppnat« har jag skrivit på det för jag läser inte deras pretentiösa skit – och då är jag ändå medlem! säger han och skrattar. 

Det andra arkivet är hans litterära arkiv där varje låda är tillägnat en av hans romaner. 

Två lådor utgör det tredje arkivet: det påhittade arkivet för hästkapplöpning. Sedan barndomen har han varit besatt av sporten.

Under lång tid var han arg på skrivandet för att det tog tid från hästarna – inte tvärtom. För många år sedan drömde han upp en komplicerad fantasivärld där det ständigt pågår hästkapplöpningar. 

– Det här är vad jag sysslar med när jag inte längre skriver, säger han och visar ritningar och tabeller över de tusentalet hästar, jockeys och tränare som bara existerar i hans fantasi.

På väggen ovanför arkivet sitter en lapp till sönerna om vad de ska göra med allt material »vid min död«.

– Jag har sorterat mitt liv nu. Innehållet i mitt sinne är i ordning i form av mina böcker. Mitt arkiv är städat och det finns tydliga instruktioner. Det ger mig en oerhörd tillfredsställelse. Det är en av anledningarna att jag vaknar nöjd om morgnarna. Jag vet att allt är klart.

På ett av dokumentskåpen ligger hans fiol som han lärde sig spela på när barnen var små. Han kan inte läsa noter men tar ut melodier efter att ha lyssnat på dem på nätet.

– Jag letade efter den svenska nationalsången, men hittade bara en körversion. Så det får bli den finska. 

När han spelat klart knäpper han sina händer och mitt i det dunkla lilla rummet sjunger han för mig på ungerska med stark och mörk stämma.

Läs också:
»Jag är den ensligaste människan jag känner«