Klassikern

Glimrande novellkonst

av Yukiko Duke

Flannery O’Connor är den annorlunda flickan i en rik sydstatsfamilj, som hellre diktar och drömmer än umgås med andra societetsbarn. Som växer upp och blir en av världshistoriens finaste novellister.

På hösten 1963 släpar sig den 36-åriga Flannery O’Connor upp på Georgetownuniversitets scen i Washington. Hon är ombedd att tala om sitt eget författarskap, men också förklara vad sydstatslitteratur är för någonting. Den unga författaren vet att hon är döende i en ärftlig bindvävssjukdom, men det här är ett tal hon har velat hålla så länge.

Hon lutar sig fram på kryckorna och börjar tala med sin lite entoniga, nasala Georgiadialekt. »De saker vi ser, hör, känner lukten av och rör vid, påverkar oss långt innan vi tror på någonting«, säger hon mjukt. »Södern inpräntar sin bild i sydstatsförfattaren från det ögonblick han eller hon kan urskilja ett ljud från ett annat.«

Hon, om någon, borde veta.

Mary Flannery O’connor  (1927–1964) föds som enda barn i en rik, katolsk familj med irländska rötter i Söderns hjärta, Savannah i Georgia. Visserligen är den tid då staden var centrum för bomullshandeln länge sedan förbi, men borgerskapet i Savannah är fortfarande rikare, mer sofistikerat och konservativare än i många andra städer.

Mentalt lever Savannahborna kvar i Söderns glansdagar, de vägrar att acceptera den nya tidens ankomst. När magnoliorna blommar, håller de förmögna debutantbaler. De burgna, vita kvinnorna umgås i den patriotiska kvinnoklubben Daughters of the Confederacy, Sydstaternas döttrar. I klubben diskuteras inbördeskriget som om det hade ägt rum i går. Rassegregationen anses fullständigt naturlig, inte ens värd att reflektera över.

Det är i denna miljö Flannery O’Connor, döpt efter hustrun till en sydstatshjälte i inbördeskriget, växer upp. Redan som barn är hon en iakttagare, ett barn som sitter i ett hörn och inte leker med de andra. Hon är paniskt blyg och drar sig undan alla sociala kontakter. Det är en ständig källa till konflikter med modern Regina, en societetsskönhet med en diger social kalender. Varför kan flickan inte anstränga sig lite mer?

Fadern Edward, som driver ett framgångsrikt mäklarföretag, är den ende som verkligen förstår sig på Flannery. Han inser tidigt att hon är skrivbegåvad och låter ge ut hennes första verk, en bitsk satir över släkten, i en begränsad upplaga. Det blir en präktig social skandal, men flickan får blodad tand.

Faderns borttynande och död i en obotlig bindvävssjukdom 1941, blir ett hårt slag för den femtonåriga Flannery. Hon söker tröst i religionen och sluter sig ännu mer inom sig själv. Samtidigt blir skrivandet allt viktigare för henne. Hon är en känslig psykologisk skildrare och har absolut gehör för hur människor talar.

Hennes lärare ser hennes uppenbara talang: Flannery får stipendium på stipendium, flyttar från det ena fina universitetet till det andra. Hon får också ett vistelsestipendium till konstnärskolonin Yaddo, där hon får lojala och betydelsefulla vänner, som poeten Robert Lowell och förläggaren Theodore Amussen. Det är många som vill hjälpa den tafatta, paniskt blyga unga kvinnan med den stora begåvningen att komma fram.

Flannery O’Connor får sin första roman, Wise blood, utgiven 1952. Den handlar om den hemvändande soldaten Haze, som har mist alla sina illusioner om mänskligheten i armén. Han syndar och förnekar Gud, men hyser samtidigt ett hemligt hopp om att Gud ska visa sig. Men hans grova hädande leder till ett mord och svåra självförebråelser. Det är då han inleder en sorts försoning med Gud. En försoning vars pris är högt. Romanen gör skandalsuccé: kritikerna är eniga om att den unga författaren kan skriva, men äcklas av det brutala våldet i boken.

Flannery O’Connors stora genombrott blir i stället den mästerliga novellsamlingen En bra karl är svårt att finna. Det är i novellerna hennes skicklighet syns allra tydligast. De slutar i en ofta brutal vändpunkt, där huvudpersonerna möter en sorts nåd.

I En konstgjord neger söker sig en fattig, vit morfar och hans dotterson till storstaden. Men de går vilse och hamnar i vad de uppfattar som hotfulla, svarta kvarter. Då sviker den gamle mannen sin dotterson och återresan blir tung.

låter det mörkt och knepigt? Det är det inte. Men för att förstå författaren, måste man läsa henne på hennes villkor. Hon berättar om en värld i upplösning, genomsyrad av ondska och befolkad av människor utan gemenskap. De är ensamma, till synes övergivna – även av Gud. Det går alltid att uppnå försoning med Honom, men det offer man tvingas göra kan bli mycket stort.

Numera håller sydstatslitteraturen på att tyna bort. Författare som Richard Ford och Cormack McCarthy har kallats sydstatsförfattare, men ogillar den benämningen och har försökt bli av med den. Flannery O’Connor och hennes generationskamrater – Harper Lee, Truman Capote och Carson McCullers, för att bara nämna några – var förmodligen de sista av de klassiska sydstatsförfattarna.

Den där höstdagen 1963 på Georgetownuniversitetet konstaterar Flannery O’Connor själv – med ett år kvar att leva – på sitt osentimentala sätt, att sydstatslitteraturen är på utdöende. De stora, tekniska framstegen – och det faktum att identiskt lika shopping-centrum, motell, bensinmackar och McDonalds sprider sig över hela USA – gör att Södern har förlorat sin särprägel.

Den gamla Södern har blivit lika utrotningshotad som de gröna påfåglar Flannery O’Connor föder upp och älskar så högt.

O’Connors litterära syskonsjälar – två andra sydstatsförfattare
Katherine Anne Porter (1890–1980) – En av de stora sydstatsförfattarna. O’Connor var imponerad av Porters subtila stilistik, som påminner om 1800-talsförfattaren Henry James. Läs gärna: Det lutande tornet och Narrskeppet.
William Faulkner (1897–1962) – En av få sydstatsförfattare O’Connor tyckte om. I likhet med henne använde han inte sin regionala värld för att skildra provinsialism, utan något större.
Läs gärna: Stormen och vreden.

Du kanske också gillar