Göran Greider – på tvärs med tiden

Godmodig, rastlös och på tvärs med tiden. Åsa Linderborg möter kollegan och vännen Göran Greider, som enligt honom själv skulle kunna bli en karismatisk väckelsepredikant.

April 2020. Göran Greider hostar i andra änden av luren.

– Jag har haft corona, säger han. Jag tror det i alla fall, jag låg däckad i sex veckor, blev hämtad av ­ambulans, men de tog inga prover. 

Han hostar igen: 

– Men jag lyckades ändå skriva klart min första roman. 

– Det är så jävla typiskt dig! vrålar jag. 

Vi pratar ofta om det här, att han har så lätt att skriva och jag så svårt. Göran säger att han inför varje text känner samma sak som för att duka upp inför en bättre måltid. Han väger 120 kilo. Eller något. Jag har aldrig frågat. Men han är stor – på alla sätt.  

Storvuxenheten bidrar till Görans avväpnande personlighet. Han är så vacker men också så mänsklig med alla sina kilon, som han både kan prata och skriva om. I Årsta varje vår kan man springa det nio kilometer långa Greiderloppet. »Stillasittande föder borgerliga tankar« är mottot. 

– Jag blev uppringd av en person häromdagen på Svenska Dagbladet, som var borgerlig och satt i rullstol. Han tyckte det där var roligt. »Det där stämmer bra på mig«, sa han.

Jag träffade Göran Greider första gången 2001, på ABF i Stockholm. Han pratade om klassisk musik och jag om min doktorsavhandling om socialdemokratins historieskrivning. Efteråt köpte jag hans bok Allt jag tänker på när jag hör Vivaldi. Han skrev sin signatur och ett mobilnummer. Det dröjde åtta år innan jag vågade ringa. Vi sågs på alla möjliga arrangemang och snackade gärna med varandra, men det var först när jag blev kulturchef för Aftonbladet som jag tog kontakt.

I november 2016, dagen efter Donald Trumps valseger och lite efter Brexit, skickade jag Göran ett sms privat: »Måste inte du och jag skriva en bok tillsammans om populismens orsaker, som går bortom påståendet att folk är dumma i huvudet?«.

Svar: »Jo!«.

Under skrivprocessen föll mitt liv ihop. Crescendot kom i mars 2018, när jag först blev lämnad av min kärlek sedan många år och fyra dagar senare anklagades för Benny Fredrikssons självmord.

Göran Greider har sett mig insvept i sorgmantel tung som bly. Han har låtit mig blöta ner flanell-­skjortan med förtvivlans gråt i avgångshallen på Bromma på väg till Litterturfestivalen i Umeå. Sedan dess händer det ibland att han ringer mig bara för att höra hur jag mår. Andra som känner Greider misstror mig på den punkten. De säger att Göran inte tar sig tid med sådant eftersom han är högeffektiv, att han jobbar jämt, om han inte påtar i jorden. De säger att han nog knappt ens har några vänner; han har bara intressen. 

Det är inte sant.  

September 2020. Vi ses hemma hos mig för den här intervjun, som ska handla om hans osannolikt produktiva skrivande, och om debutromanen Hon vars hjärta var mitt, om kärleken mellan Dan Andersson och Märta Larsson. 

Innan Göran sätter sig i min röda soffa hälsar han kärvänligt på Milou och en annan gammal tyghund, som alltid ligger där. Ovanligt nog kommer han utan sin Stina, en engelsk springer spaniel, stor och god­­modig som en fjällko. Jag minns när Stina var valp och deltog i sin första demonstration, vid det första Gaza­kriget 2008. Tjugotusen människor skrek paroller till stöd för Palestina, jycken höll på att bli galen, för hon hörde bara sitt namn: Palestiiiiiina. Nu börjar hon bli gammal. 

Göran har svårt att hantera soffan; dynor och kuddar far åt alla håll. Han berättar att han just tillfrisknat från en lunginflammation. 

– Men jag har jobbat på som vanligt. 

– Det förvånar mig inte ett skit, svarar jag. 

Det finns en historia om Greider som jag vill undersöka sanningshalten i: Han är gäst på skrivarskolan Biskops-Arnö. Han berättar att han går upp på morgonen och skriver 10-15 sidor om lite vad som helst, och sedan börjar han skriva på riktigt. Enligt legenden fick han hela klassrummet emot sig av unga, ångestridna författaraspiranter som inte kunde få ur sig mer än fyra meningar i veckan. Det hade blivit dålig stämning därinne. 

– Det stämmer säkert, säger Göran. 

Jag frågar hur en arbetsdag ser ut och han svarar att han ogärna går upp om morgnarna, eftersom han aldrig lägger sig före klockan ett eller två om natten. 

– Om jag har mycket att göra tvingar jag mig upp halv åtta, ungefär samtidigt med Berit. Gör frukost, går ut med Stina. Sedan sätter jag mig och skriver något för Dala-Demokraten om i princip vad som helst, det är väldigt roligt att ha den ständigt heta linjen till en massa lokala grejer. Efter det skriver jag något för någon annan tidning, som ETC. Sedan brukar jag twittra någonting, ofta en dikt, det tar kanske 20 minuter. 

Därefter sätter han sig ner med något bokprojekt. Efter det läser han. Kopiösa mängder.

Har du aldrig haft skrivkramp? 

– Nej. Jag tycker bara det är en stor lek att skriva. Om jag känner mig trött kan jag alltid sätta mig och skriva något. 

Men en gång fick han åtminstone kämpa. 

– Jag skrev ett libretto som gått runt i Sverige i några år nu, som heter Lukaspassionen. Att skriva vanliga dikter är en sak, men att anpassa sig till en melodi är något helt annat, det måste rimma och man får leta efter en sångares känsla. Plötsligt kunde kompositören byta ut en melodi, då fick jag börja om från början. 

Göran Greiders stilistik är melodisk, rytmisk; hans texter skulle kunna läsas högt av vem som helst. Han är också väldigt intresserad av musik, det började redan som tonåring. I stället för att åka till gymnasiet i Katrineholm – »som var astråkigt« – åkte han in till musikaffären i Vingåker. Där provspelade han olika gitarrer, och lyssnade på vinyler med Jimi Hendrix och Bob Dylan ihop med dem som hade affären.

– Så skulle de starta ett dansband eftersom det var högkonjunktur för dansbandskulturen. Då blev jag gitarrist. 

Stämmer det att bandet hette Göran Greiderz? 

– Ja, jo. Visst är det hemskt? Men vissa av de där låtarna är bra. 

Varför skolkade du så mycket? 

– Jag kände mig helt utanför. Hade jättelångt hår, var superfinnig och åkte jojo i min egen kropp, jag måste ha sett ut om ett ufo. Och nästan alla kom från medelklasshem, de hade en annan social position, det skapade ett avstånd som räcker livet ut. 

Göran satt och läste för sig själv i stället. Helst naturvetenskapliga ämnen, då var han helt inställd på att han skulle gå på KTH. Men han skrev poesi också, fick tre dikter publicerade i Lyrikvännen när han blott var 17 år. 

Efter gymnasiet jobbade Göran på fabrik och i hemtjänsten. Sedan började han plugga igen och ­tänkte doktorera i idéhistoria, på begreppet vardags-filosofi, när han blev värvad till Dagens Nyheter av Arne Ruth. Då var Göran 30 år och sedan dess har han försörjt sig på sin penna. 

– Jag skrev enorma mängder, först mest om litteratur, men sedan kom den stora ekonomiska krisen 1992, och det förändrade hela mitt fokus. Det var då jag hamnade på tvärs med hela kultursidesvärlden, de brydde sig inte ett dugg om ekonomiska frågor. 

– Det postmoderna opererade bort alla idéer om en engagerad intellektuell. Sven Lindqvist och P.O. Enquist hade koll på både litteraturen och pensionssystemet, men den idealtypen försvann bort. Kultur-sidorna kan ha dagliga utbrott i antirasism, men aldrig någon samhällsanalys. 

Han säger att han känner sig ensam. 

– Jag har skrivit emot tiden i 30 års tid. På 1980-talet vände sig hela litteraturen till det inre, formerna, bort från engagemang och kommunikation. Den poesi jag har skrivit har varit ganska avvikande. Och politiken, det ska vi bara inte prata om.

Göran har lätt att identifiera sig med Dan Andersson eftersom han också var kluven mitt itu. 

– I dag kan vi nog inte fatta hur stark den där kulturella hemhörigheten till en utkantskultur var. Man kan förstå det intellektuellt men inte känslomässigt. Jag har skrivit flera biografier om människor som har brottats med samma kluvenhet: Rudolf Meidner, Olof Palme, Joe Hill, och nu Dan Andersson. Jag återkommer alltid till det där, jag har till och med hittat på begreppet »gränsvarelse«.  

Den egna kluvenheten finner han i klassresan, och att rent objektivt tillhöra en kulturelit som han själv känner sig fullständigt främmande inför. Och inför den egna vänstern, som så gärna förnekar verkligheten när den blir för jobbig.

Hittills har Greider i stort sett bara skrivit om män, men Hon vars hjärta var som mitt handlar mer om Märta Larsson än om Dan Andersson. Det finns inte så mycket bevarat av Märta, blott sju brev till Dan från 1914 och ett par år framåt. Greider fick använda sin fantasi. 

– Jag blev lite Märta när jag skrev, det var väldigt roligt. 

Vad vann du på att skriva roman i stället för fackbok? 

– Jag har hållit på med Dan Andersson i många år, till slut stod jag med ett cementblock av fakta och då blir man rädd för att skriva fel. Men så fort man går ett litet steg ut i fiktionen så uppstår en enorm frihet. Dan och Märta befriades ur cementen. 

Hon vars hjärta var som mitt handlar om en klass-överskridande kärlek som aldrig får sin förlösning. Har du själv upplevt det? 

– Jag har ju haft såna relationer, men det vill jag inte prata om. Men jag var ihop ganska länge med en tjej och det blev bara värre och värre … I den miljön blev mina föräldrar två främlingar i en främmande värld. 

Greider vill aldrig prata om sitt privatliv i offentligheten. Han ser det som en motståndshandling. 

– Jag är expert på att undvika det. Jag vill vara en intellektuell utan privatliv.

Och det säger du till mig! 

– Ha ha, ja…

Jag blir alltid lika överraskad när Greiders privatare jag ändå oväntat spricker fram. Som när vi signerade Populistiska manifestet på bokmässan 2018. »Vad heter du?« frågar Göran när han ska till att signera en bok. Kvinnan tittar stint på honom och han utbrister: »Men det är ju du!«. Hon kastade ut mig, berättar han för mig när vi gör oss redo att signera nästa bok. Några minuter senare händer samma sak igen; en till kvinna står där, som han varit ihop med i ett tidigare liv. »Det där var ju hon!«, säger han överraskat. 

Det händer att dottern, Ellen, dyker upp i poesin, namnlös. Som i den lite vemodiga dikten om hennes sista dag på dagis, när en ensam leksakstraktor i full fart plötsligt får en ny, dramatisk innebörd. Och dikten till Görans avlidna svärmor har blivit en minor classic.

Dan Andersson plågades av en rastlöshet som du fångar fint i den här boken. Känner du igen dig i den? 

– Även där är jag lik Dan, och min far var också det. Ena dagen jobbade farsan som vaktmästare, andra dagen öppnade han en fiskaffär. Vi var jämt ute och sålde grejer på marknader, för att han ville ha något att göra. Han var bra på att tas med folk. Coronan har gjort mig särskilt rastlös, jag är van att åka runt och snacka med folk i obygden. 

Vad vet du om vanligt folk som kultureliten inte vet? 

– Att vanligt folk är väldigt öppna, tillåtande och fördomsfria. Kultureliten vaktar sin tunga i varje sekund, livrädda för allting. Den fattar inte vilken omtumlande frihet det finns där ute. Och brist på självupptagenhet. 

Man kan inte gå tio meter med dig utan att folk ska snacka, och du är alltid hygglig nog att stanna. 

– Jag tycker för det mesta att det är väldigt roligt. 

Göran har skrivit en dikt om sitt kändisskap, Staden i ansiktet, som jag ofta tänker på eftersom den både fångar hans folklighet och hans förmåga att alltid se det komiska i alla situationer med ömsint blick. I dikten passerar han de obemedlade i Björns trädgård på Södermalm:

Kvinnan som vinglande reser sig upp bakom containern – en våt fläck rinner ut över asfalten – drar upp byxorna och ropar åt mig:

»Hej Göran Greider!«

– Jag har en magneteffekt på pundare. Jag snackar ofta med dem på Gullmarsplan. Ibland är det de som tröstar mig, som vid valnederlaget 2006. »Det fixar sig, ­Greider«, sa de, pulveriserade och halvdöda alltihop. »Ge inte upp hoppet, Greider!«

jag tänker på Göran Greider som Sveriges nu enda levande folk-tribun. Alla tycker om Greider, alla lyssnar när han talar. Sara Stenholm Pihl på Sveriges Radio säger till mig att Greider utstrålar vänlighet, godmodighet, värme. Det märks i kontrollrummet inför panelen i God morgon, världen!
att de andra blir på gott humör före sändning när Greider är med. Tomas Ramberg på P1 menar att Greider alltid tycks trivas, även med den mest reaktionäre mot-debattör.

Alla uppfattar dig som just godmodig. Deppar du aldrig?

– Jo, jag deppar ganska mycket. Det ser man i min poesi. Det är ett naturligt grundtillstånd och jag har inget emot att vara lätt deprimerad, för det öppnar saker så man ser lite mer. 

Göran berättar att han en gång var så deprimerad att marken försvann under fötterna. Dels av privata omständigheter han knappt minns, dels av alla krig som höll på i Irak och Afghanistan, »det var så mycket på en gång«. 

– Då fick jag en religiös uppenbarelse. I efterhand tänker jag nästan att jag hade en psykos. Om man tycker sig nästan se en Jesus-gestalt i vardagsrummet, då han man nog haft en psykos eller något. Men det var en fantastisk upplevelse! Det ledde också till att jag började läsa saker som jag aldrig läst förut. 

Han började läsa Bibeln. Favoritberättelsen handlar om vandrarna från Emmaus, där en man slår följe. De är på väg hemåt efter korsfästelsen, och de inser att denne man var Jesus. I samma stund de inser det upplöses gestalten och försvinner. 

– Ungefär som jag själv upplevde det; återupp-­ståndelsen är inom människan och inte fysiskt.

Han läste även Koranen. Och en massa annat. Greiders läskapacitet är osannolikt stor.

När Greider berättar att han sett Jesus i vardagsrummet börjar jag mer fundera över lägenheten i Årsta än över den märkliga situationen han just beskrivit. Hur ser det ut hemma hos Göran och Berit? Jag har aldrig varit där, men det kom sig en gång att jag smög runt deras hus i Dala-Floda. Jag var på genomresa och chansade på att de var hemma, men dörren var stängd och den prunkande trädgården tyst och stilla. På baksidan av huset stod två tavlor lutade mot väggen. Den ena föreställde Che Guevara och den andra Marilyn Monroe. Det var som att kliva in i mitt gamla tonårsrum. Jag fotade den lite lustiga konstellationen och hade bilden som skärmsläckare i många år. I diktsamlingen En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande från 2019 dyker Marilyn och Che upp igen: 

De kom emot mig på loppmarknaden, två affischer, i glas och ram, femtio spänn för båda, lite slitna efter att ha passerat döden och nittonhundratalet, på sätt och vis hand i hand

När jag var ledsen en gång mejlade du mig ett långt inkännande brev, där du skriver att du i dina mörkaste stunder har en gudstro att luta dig emot. Kan du säga något om den?

– Jag tycker det är svårt att prata om sånt där, ord som andlighet till exempel, då smäller jag av. Men jag skulle kunna bli en karismatisk väckelsepredikant. Tänk dig Jesus, en man som är i totalt underläge men ändå vinner. 

Som symbol?

– För mig är det en levande realitet. Jag kan tänka på det där, kliva ett steg åt sidan och finna en lugn punkt som är bortom detta nu. Det har jag känt sedan 20 år tillbaka. Det är en flyktväg som är viktig för mig men som alltid leder tillbaka. Att skriva dikt är ett slags bön. Man skriver dikt utan att veta vad man vänder sig till, men något är det. Man får inget svar, men i psyket uppstår en resonanseffekt. Det ger mig tillit. Gud är för mig en synonym till ordet gemenskap.

Du har skrivit en miljon tidnings-­artiklar och minst 25 böcker. Om du skulle välja ut fem titlar? 

– Biografierna om Rudolf Meidner, Joe Hill, Dan Andersson, essän om Olof Palme och reportageboken Fucking Sverige. 

Inte din Pasolini-inspirerade poesi? Det är den
jag själv håller högst.

– Nej, det ser jag som en lite annan sak, min poesi är inte böcker, det är ett enda flöde, något jag håller på med hela tiden. 

Nästa projekt för Göran Greider är att skriva om Cornelis Vreeswijk som vispoesi. Men boken som står näst på tur ska förmodligen handla om reformismen. Göran säger att reformismen har varit en praktik som aldrig fått sin teori. Hur omvälver man ett segt samhälle när man inser att det inte räcker med en stor revolution i vars spår hierarkier återföds? 

– Vissa ord måste man hålla vid liv, säger han och lägger in en snus. &

---

Åsa Linderborg är författare och journalist på Aftonbladet. Hon är aktuell med Året med 13 månader. I jul ser hon fram emot att läsa Anna-Karin Palms Selma Lagerlöf-biografi samt fjärde delen av Lars Noréns dagböcker. »Det finns ingenting jag längtar efter så mycket!«