GREAT! Fåfäng jakt på den perfekta romanen

Av: Mats Gellerfelt Illustration: Malin Rosenqvist

»The Great American Novel« myntades 1867. I en vindlande spaning går litteraturnestorn Mats Gellerfelt i närkamp med detta lika mytomspunna som seglivade begrepp.

Kan man tänka sig att vi i Sverige, år ut och år in, skulle diskutera »Den stora svenska romanen«. Att läsare av alla slag skulle slänga allehanda författarnamn – Strindberg! Delblanc! Söderberg! Lagerlöf! Nej, Johnson! – i huvudet på varandra. Nej, det låter nog föga troligt.

Jag är en bokmänniska, sedan barndomen besatt av litteratur. I mitt hem fanns det inte gott om pengar, men böcker fanns det alltid. Mamma lånade på biblioteket. »Slukar du böckerna?« undrade bibliotekarien när hon kom med sin trave. »Nej«, svarade mamma, »bara innehållet.« För denna sturskhet blev hon avstängd från lån under en månad, vilket för henne var en tragedi.

Allt detta fick jag i arv. Denna besatthet av läsning och av böcker! När min fru och jag åker till Paris och dess underbara bokhandlar får hon närmast hålla mig i koppel, för att jag inte ska överskrida vare sig vikt eller budget. Nej, jag klarar mig inte utan böcker, och att få andra intresserade av litteratur har blivit något av en livsuppgift för mig. Ändå har jag aldrig deltagit i en diskussion om »Den stora svenska romanen«.

Däremot har jag under lång tid, och med stor fascination, följt den amerikanska debatten om The Great American Novel (ofta förkortad till TGAN eller GAN). Sedan jag började läsa amerikansk litteratur har jag varit besatt av begreppet, utan att någonsin komma till någon slutgiltig uppfattning om vad det innebär. Ingen diskuterar Den stora svenska romanen, eller Den stora franska, eller Den stora tyska … Men i USA är diskussionen en ständigt pågående realitet, i tidningar, tidskrifter och på nätet. USA är förvisso en nation närmast besatt av tävlingsmentalitet på snart alla områden, från sport till armé. Fast debatten handlar om så mycket mer än föregiven storhet och fullödig tolkning av det »amerikanska«, det är så mycket mer än att vara något slags inofficiell tävling i romankonst. Att begreppet är löst i kanterna hindrar således inte debatten från att blomstra för fullt.

Själva begreppet The Great American Novel myntades 1867, i en annons för Rebecca Harding Davis roman Waiting for the Verdict från bokförlaget Sheldon and Company (andra källor uppger att uttrycket härstammar från en essä av romanförfattaren John William De Forest 1867). Det må vara hur som helst med den saken, uttrycket lever och har hälsan.

Diskussionen handlar i allra högsta grad om att via romankonsten försöka fastställa en amerikansk identitet i en ung nation uppbyggd på invandring. Att via litteraturen försöka fastställa eller söka efter det där närmast mytiskt amerikanska som gör envar till amerikan, (den stora amerikanska romanen är ju i sig självt en myt av ansenliga mått), det som verkligen gör alla invånare till amerikaner. Men det resulterar i många oklarheter och frågor: Vem är amerikan, eller ska få kalla sig det? Gäller det även nyanlända invandrare eller flyktingar, författare som inte ens skriver på engelska? Och hur fastställa en identitet i en nation som i sanning är mångkulturell?

Det finns åtskilliga deltagare i maratondebatten som är skeptiska till begreppet.

Litteraturforskaren Claire Fallon skriver träffande att »den amerikanska identiteten ligger i en inneboende heterogenitet, och i våra drömmar som vi oberoende av våra skillnader delar«. Fast det är uppenbarligen inte så enkelt. Den stora amerikanska romanen handlar om »everyman«, menar hon. Emellertid frågar hon sig om en romankonst som på många sätt ska beskriva ett nationellt vara, verkligen förmår att inkludera varje »everyman«. Vem är den amerikan som ska bära upp denna genre? Kan en sådan mytisk figur vara kvinna, svart eller en invandrare från Mexiko?

Man skulle kunna tro att Den stora amerikanska romanen är någon av de där jättetjocka och nydanande och experimentella verken. Men enligt författaren Edith Wharton, som skrev en essä i ämnet 1920, är det påfallande ofta »mainstream-litteratur« som lyfts fram när frågan kommer på tal. Romaner som varken är experimentella, nyskapande eller tekniskt eller stilistiskt avancerade. Särskilt retade hon sig på att Nobelpristagaren Sinclair Lewis Storgatan så ofta var på tapeten. Wharton menade att det var mer »everyman-debatt« än litteraturdito det rörde sig om. Roman efter roman utspelade sig i ett »mainstream Amerika«, i någon liten håla mitt på landsbygden (som i Storgatan) och att de flesta av böckerna var både tråkiga och repetitiva. Så mycket till stor amerikansk romankonst rörde det sig inte om, hävdade hon. Jag kan inte avgöra hur pass rätt hon hade, fast nog går det att notera att påfallande många av huvudpersonerna i dessa romaner var rätt okarismatiska »medel-svensson«. Dock, låt gå för det, om nu den stora romanen ska skildra det (vad det nu är) genuint amerikanska, »everyman« (inte så ofta »-woman«).

Ja, låt gå för det, hävdar litteraturforskaren Kevin Hayes. Visst ska den stora romanen beskriva det där nebulöst amerikanska som utgör nationen. Emellertid, betonar han, bör inte »mainstream« – det vardagliga – skildras på ett lika alldagligt sätt. Här handlar det i grund och botten om estetik. »En verkligt stor roman kräver mod.« Alltså experimentlusta, ett nyskapande sätt att berätta, nya infallsvinklar, något som andra författare inte åstadkommit tidigare. Ungefär som latinmerikanerna gjorde under ett par decennier, med Mario Vargas Llosa, Gabriel García Márquez och Carlos Fuentes i spetsen.

En intressant detalj i sammanhanget är att ett vanligt kriterium för GAN är att den ska utspela sig i USA. Det utesluter då några av de verkligt nyskapande experimentromanerna, Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge och Norman Mailers De nakna och de döda. Men Pynchon kan kandidera med andra nyskapande storverk, som Mason & Dixon. Bland de stora experimentverken bör inte heller JR av William Gaddis glömmas bort.

Den amerikanska litteraturen var tidigt upptagen med att försöka formulera en ung nations självbild och erfarenheter, inte minst i kontrast mot den engelska litteraturens skugga, den skugga som länge föll över de nya, inhemska försöken att skapa någonting nytt och för USA unikt. Märkligt nog, delvis av upphovsrättsliga skäl (det är en komplicerad fråga), var det inte romanen utan novellen som fyllde denna funktion, inte minst i den blomstrande tidskriftsfloran (förläggarna gav inte ut amerikanska romaner eftersom man kunde sno engelska utan att betala). Ändå kunde författare som James Fenimore Cooper och Herman Melville tidigt romangestalta amerikanska erfarenheter (indianernas respektive fiskarnas) på ett sätt som kom att bli epokgörande och stilbildande.

Fast när vi nu talar om den gemensamma amerikanska erfarenheten går det inte att komma förbi rasismen. Onkel Toms stuga (som enligt myten bidrog till inbördeskriget), Borta med vinden (en underhållningsroman som ibland nämns som en av de stora) och Huckleberry Finns äventyr är alla fyllda av rasism. Även när man sympatiserar med de svarta är sympatierna rätt jolmiga och fördomsfulla. Först med Ralph Ellison och Nobelpristagaren Toni Morrison (två ständigt återkommande kandidatnamn till GAN) fick de svarta erfarenheterna genuin gestaltning. Intressant
nog var den redan nämnda Rebecca Harding tidigt ute med att gestalta slaveriets trauma, utan att kanske lyckas så väl. Hon ansåg att alla – vita som svarta och röda, stads- som landsbygdsbor, fattiga som rika – skulle vara med i de stora berättelserna om det amerikanska. Men rasismen ur ett vitt perspektiv är ingenting nytt, den är intensivt närvarande i bland annat Nobelpristagaren William Faulkners romaner, kanske främst i mästerverket Absalom, Absalom!, en annan kandidat i klassen.

För ett århundrade sedan skrev den tämligen skandalomsusade författaren Frank Norris att Den stora amerikanska romanen inte var »utdöd som dronten, utan mytisk som hippogriffen / ett mytiskt djur kombinerat av gåsgam och häst«. Philip Roth tog sig rent av för att skriva en fantastiskt rolig roman som heter just The Great American Novel – och som parodiskt nog handlar om något arketypiskt amerikanskt, nämligen ett baseballag och inte vilket som helst, utan tidernas sämsta, där en av spelarna bär träben.

I en omröstning – here we go again – i New York Times häromåret skulle de bästa romanerna under de senaste tjugofem åren utses. I topp fanns Cormac McCarthys Blodets meridian, John Updikes fyra »Rabbit Angstrom«-romaner, Toni Morrisons Älskade och Don DeLillos Under jord. Inte mycket att säga därom. Men en kritiker påpekade litet ironiskt att Morrison som nu levande svart kvinna fått ansluta sig till döda vita män som Faulkner, Melville och Twain. Kvinnorna är med andra ord kraftigt underrepresenterade, även om man ibland nämner Anne Tyler, Joan Didion, Cynthia Ozick, Ann Beattie och några till, men kanske framför allt Joyce Carol Oates.

Kvinna eller man, Joyce Carol Oates är nog den nu levande amerikanska författare som mest av alla förkroppsligar sökandet, för att inte säga jagandet, efter Den stora amerikanska romanen. I roman efter roman skär hon snitt genom USA, dess historia, myter och mentaliteter. Produktiviteten är som bekant helt förbluffande och mycket ojämn. Men när hon lyckas, så uppfyller hon de kriterier som här har diskuterats – den totala bilden av en nation, om nu en sådan går att åstadkomma. Alla trauman, allt våld, allt det tillspillogivna. Samtidigt finns en sorts megalomani som både jag och andra inte sällan förknippar med Den stora amerikanska romanen, en sorts svulstighet. Oates har kanske inte skrivit den definitiva GAN än, men i en rad romaner och noveller försöker hon med sitt totalgrepp sammanfatta det som så vagt kallas det »amerikanska«. Hon blandar suveränt myt och verklighet, våld och kärlek, det fiktiva och det dokumentära. Som i Blonde (om Marilyn Monroe), Älskade syster (om en mördad sexårig skridskoprinsessa) och hennes tidiga roman Morgonstjärnan (om en fanatisk predikant, säkert inspirerad av Sinclair Lewis bluffpredikant i Elmer Gantry). Joyce Carol Oates för samman alla dessa element för att skapa en gåtfull bild av USA, där etik och estetik samspelar, där dikt och verklighet stämmer möte. Det rent ut sagt kusliga möter vi i till exempel The Assassins, om ett av alla dessa politikermord (läs: Kennedy) eller i Mörkt vatten, som baserar sig på Ted Kennedys fatala nedkörning i vattnet, då hans sekreterare omkom. Allt detta våld, både mytiskt och realistiskt. Älskade syster är som så ofta hos Oates en nervpirrande grym läsning. Fast här tangerar vi åter begreppet »everyman«. Berättelserna om vanliga medelamerikaner som dras in i våldsspiraler, ondska, omständigheter som de inte kan kontrollera, ett slags fatalism om man så vill, fjärran från till exempel Gore Vidals romaner om »de stora männen« i den amerikanska historien. Hos Oates och andra är det snarare en hyggligt välbeställd medelklass (om än ibland de verkligt fattiga) som står i centrum.

Norman Mailer – en av de tuffa grabbarna som ofta nämns i dessa sammanhang – tog sig tidigt an uppgiften att skriva den där Stora romanen. Det gick lite si och så med den saken. Fjärran nätter samt den stora CIA-romanen Patrioten förtjänar ändå att lyftas fram här. Med den sistnämnda är vi inne på den historiebesatthet och det tydliga konspirationstänkandet, där inte minst mordet på J.F. Kennedy ständigt figurerar, som hänger ihop med The Great American Novel. Kennedy-mordet har blivit en genre i sig självt, med verk som Don DeLillos Under jord, Stephen Kings 22/11/63 och James Ellroys En amerikansk myt.

James Ellroy är som hårdkokt deckarförfattare en udda fågel i dessa sammanhang. Hans hårdkokta kollegor (Dashiell Hammett, Raymond Chandler med flera) figurerar nästan aldrig, såvitt jag kan se, i debatten. Är det ett slags snobberi? Nog är Dennis Lehanes Ett land i gryningen, som handlar om våld och korruption i Boston efter första världskriget och som kulminerar i polisstrejken 1919, en stark kandidat? Andra män som ofta förekommer i diskussionen är John Updike, Philip Roth, Saul Bellow (alla förknippade med rätt snälla medelålders vita medelklassmän), Jonathan Franzen, som skildrar samma medelklass i upplösning, och F. Scott Fitzgerald, som tar sig an de nyrikas trauman i till exempel Den store Gatsby. Och William Faulkner igen, med Stormen och vreden.

Ja, ni hör. Kandidaterna är många. Och någon enkel formel för att ringa in begreppet är omöjlig att hitta. Skulle jag själv utse Den stora amerikanska romanen får det bli John Dos Passos trilogi U.S.A. som med en intrikat tvärsnittsteknik ur olika perspektiv och med stilistiska och formella element skildrar en rad människoöden i det tidiga 1900-talets Amerika. Rent tekniskt kom den att få stor betydelse för många författare (inte minst för Carlos Fuentes debutroman Där luften är klarast). Här ges verkligen en helhetsbild av USA där allt fångas, från politik till tankemönster. Den läses sällan numera, men är sannerligen värd att läsas på nytt. Läs den, den finns på svenska.

Nu kom jag att tänka på Eudora Weltys magnifika berättelser från Södern. Jag åt en gång en oförglömlig lunch hemma hos henne i Jackson, där hembiträdet på sydstatsvis kallade henne för »miss Eudora«. En ridå av grönska, Bröllop i Mississippi och debutnovellen Death of a Travelling Salesman är lysande berättelser om en svunnen tid. Och till sist måste jag nämna en roman som trots att den är en memoar från Paris-åren på 1920-talet, är det jag alltid kommer att förknippa med The Great American Novel: En fest för livet av Ernest Hemingway. Om de fattiga och lyckliga, innan spriten och ångesten krävt sin tribut. Den är kort, men med en specifik vikt utan like. Jag läste den första gången när jag var femton, och har sedan dess läst den minst femtio gånger till. Jag läser den högt för min fru före varje avresa till Städernas stad, Ljusets stad, Paris. Men det är en annan historia.