Redan med debuten som 21-åring fick hon ett sensationellt genombrott. Tio år senare släpptes Maken som blev en milstolpe i svensk litteratur. Karolina Ramqvist stämde träff med en kollega och fann en bundsförvant.

I ett mejl dagen före intervjun nämner Gun-Britt Sundström det absurda i att hon, som är så kluven till författarskapets offentlighet, ska frågas ut av en som har samma problem. 

För mig är det absurt på flera sätt. 

Jag har ofta speglat mig i hur hon tyckts invända mot läsarnas projektioner, och nu ska jag själv möta henne med mina egna. När jag läser den senaste boken Skrivliv, som bygger på hennes dagböcker från åren då hon skrev sina klassiska romaner, känner jag igen mig i synen på skrivandet och avundas det jag uppfattar som en så stor lätthet inför det och inför livet som material. Men då vi väl ses berättar hon med en gång att dagboksskrivandet tog sin början i en djup depression. 

– Jag var påverkad av flickböcker jag läst, som Pellas bok och Astrid Lindgrens Kati-böcker, och upptäckte det terapeutiska värdet i att göra mig själv till kåseri-figur och förvandla mina missöden till komiska poänger.

Den 8 november 1965 skriver den 20-åriga Gun-Britt att hon ska bli författare. Hon har skaffat ett par byxor, perfekta att författa i. Därefter följer i Skrivliv anteckningarna från arbetet med böckerna – sju stycken på tolv år – och på DN:s kulturredaktion. Erfarenheter blir text och det som trycks formar livet. Språk, filosofi och politik, älskarinneliv och ungkarlsliv och att som dotter till en frikyrkopastor skriva om allt. Ambivalensen inför författar- och kvinnoidentiteten, samtalen med R som blir Gustav i hennes klassiska förhållanderoman Maken, tröttheten när alla bara vill tala om hennes böcker och veta om det är hon som är huvudpersonen. 

Mitt exemplar är fullt av understrykningar. 

På våren 1977, efter att Maken kommit ut, skriver hon: 

»Det är uppenbarligen den fråga som intresserar publiken mest; skillnaden mot mer professionella intervjuare är bara att sådana klämmer lite längre på den innan de drar fram den. Det är ändå trist. Att problemet överensstämmelse med verkligheten är intressant för folk som känner mig privat är självklart (…) men att för läsare i allmänhet den viktigaste frågan om en roman är om den är »sann« – ?«

Vi befinner oss hemma hos henne, en lägenhet med utsikt över vattnet. Hon säger att hon med Skrivliv har kapitulerat inför den där frågan, till och med
velat besvara den. 

– Jag förstår nyfikenheten. När jag läste Lena Andersson undrade jag också över förlagorna. Jag inser att det inte är dem det handlar om, men att de tillhör inspirationen. Nu anses verklighet ge ett värde, men det förstör också upplevelsen. Som att läsa i Den allvarsamma leken hur Arvid Stjärnblom står på Johannes kyrkogård och tittar mot Lydia Stilles hus. Det är ju störande att få veta att verklighetens Lydia inte alls bodde i det huset!

Gun-Britt Sundström väljer dagboksfavoriter

Pella-böckerna  (1958–1965) av kåsören Claque (Anna Lisa Wärnlöf)
Betygar jag ständigt min tacksamhetsskuld till. Skrivna som dag-böcker fast utan dateringar.

The Golden Notebook (1962) av Doris Lessing
Jag minns en mening utantill:
»I stuff my vagina with a cotton wool tampon.« Sådant hade man väl aldrig förr läst i skönlitteraturen.

Dag ut och dag in med en dag i Dublin (2012) av Erik Andersson
Om en översättares avundsvärda liv.

För Gun-Britt Sundström är Maken kontentan av allt hon vet om kärlek och relationer, men när hon själv var i samma ålder som huvudpersonen Martina var hon redan yrkesverksam som författare och journalist, inte absorberad av relationsproblem som de i romanen.

– Jag har känt en viss elak förtjusning i att med Skrivliv lyfta fram sånt som inte stämmer. För mig är det passande att många läst Maken men inte vet vad jag heter. Jag har alltid både velat väcka uppmärksamhet och vara anonym. Den dubbelheten finns i Maken och i hela mitt yrkesliv, den förbannade egenskapen att hela tiden se allt från två håll. 

Maken har tryckts i över hundratusen exemplar. Dess moralfilosofiska frågeställningar om att älska och vara fri, som inte togs helt på allvar av kritikerna då, har visat sig ständigt aktuella för nya generationer. 

– Människor använder den än i dag, inte som en bibel – feministbibel är ju ett omdöme som återkommer, som om det fanns en sensmoral i den och det gör det ju definitivt inte. Men genom att läsa den kan man bli medveten om problem, jämföra och hela tiden sätta sig in i det andra perspektivet. 

När jag själv läste den greps jag av skildringen av en ung människas livshunger; växelspelet mellan tillfredsställelse och begär, att vilja ha allt och inte kunna välja – och så plötsligt uppleva harmoni där man befinner sig, av att till exempel sitta på ett bibliotek och läsa. Det är en ton av tacksamhet som finns också i Skrivliv. Liksom jaget i dagboken konstaterar författaren att lycka är svårare att beskriva än olycka. Hon har gått in för att välja det glada:

– Det får verka idylliskt nu, även om det inte var det. Förhållandet till min uppväxtfamilj är till exempel för stort och för komplicerat för att rymmas här, det skulle vara en annan bok. 

»Det är alldeles sant att jag har ett borgerligt själsliv. Men jag har en socialistisk samhällssyn«, skrev Gun-Britt Sundström i dag­boken för femtio år sedan.

Den 20 juni 1971 skriver Gun-Britt i dagboken:

»Visst är det lite löjligt att konst så ofta handlar om sig själv, om konstskapande, att författare ideligen skriver om hur det är att skriva (och om att inte kunna skriva). Det verkar så självupptaget och av intresse bara för kolleger. Men jag inser att det är ofrånkomligt. När man en gång har börjat skriva sina upplevelser kan man aldrig återvända till oskuldens tillstånd. Skrivandet och upplevandet blir oupplösligt förenade, man upplever i skrift. Följaktligen kan man inte längre skriva om några oblandade upplevelser. Att skriva måste bli att skriva om att skriva.«

Jag undrar om det var ett problem för henne. Jag ser en chans att vältra mig i ömsesidigt samförstånd, men hon svarar att hon tycker att det där stycket verkar lite överspänt.

– Det var nog bara en kort tid av livet som jag »upplevde i skrift« i så hög grad.

Frågan skulle nog ha ställts till den som skrev det, men hon är inte här. För författaren som sitter framför mig är det just avståndet till den personen som möjliggjort Skrivliv. I förordet skriver hon att hon ser på henne med samma milda överseende som man betraktar sina barn med. Men dagboksjaget verkar också ha en viss medkänsla med sig själv.

– Jag är född med god självkänsla. Som förälder finns det väl inget man hellre vill ge, men många drag är medfödda och opåverkbara. Det blir tydligt när man har flera barn. Självkänsla är en bristvara i samtiden, men jag är nöjd med mig själv, även nu som 70-plussare nerlusad med åldersfördomar och medveten om att vara mindre värd på arbets- och relationsmarknaden.

Har livsglädjen bestått för dig? 

– Den är ganska borta nu. Men jag tycker om att läsa om den! Hur man cyklar flera mil och övernattar i stuga och äter falukorv med pennkniv direkt ur stekpannan. Luffarlivets lycka … Nu är mitt perspektiv helt annorlunda. När man blir äldre blir känslolivet svagare. Jag försöker hitta lyckan i naturen, men inte ens det fungerar längre. Det blir aldrig mer som i den tidiga ungdomen när allt var antingen förfärligt eller fantastiskt. Jag kan sakna det. 

Varför blev det ingen mer roman efter Maken?  

– Jag har nog tänkt att jag inte varit tillräckligt kreativ. Och som ung var jag rädd för ensamheten. Det var inget som fanns i familjen, men jag som läst mycket Agnes von Krusenstjerna var rädd att bli mentalt sjuk. Då behöver man ett jobb att gå till. Men jag har ju skrivit annat. Jag har gett ut fyra böcker med den sortens texter jag är bäst på, av typ krönikor, kolumner. 

Rummet vi sitter i är fullt av böcker. Hon har berättat om fattigdomen bakåt i hennes släkt och sin tacksamhet över att vara en som skriver. Jag säger att jag alltid känt skuld över det, och särskilt över att skriva om att skriva. På min fråga om vad en författares tankar om det kan säga andra, svarar hon att hon inte vet om de kan säga någonting.

– Jag har också känt skuld, över att jag inte skrivit om viktigare saker. Sex och samlevnad är inte det viktigaste i livet, litteratur och konst som lek är inte det viktigaste. Politik är viktigare, men i dag utgår man från att politiker vill sko sig. Samhället är så skört, vi är så beroende av varandra, men en stor avkollektivisering har skett. När det gäller miljön talades det redan för trettio år sedan mer om hur var och en skulle spara energi än om hur planetens kris ska lösas politiskt. Och nu, fyra sidor Agnes Lidbeck
i DN om att åka på charterresa eller inte åka på
charterresa. Tjatet om individen gör mig tokig!

Jag har tänkt att ljuset och lättheten i dina böcker måste bero på din kristna tro.

– Jag avskyr att säga det, men jag är inte troende. Fast jag är visst religiös i min livskänsla. När jag en gång fick frågan hur jag kunde ha så gott självförtroende trots att jag inte är kille sa jag, som provokation, att det kanske har att göra med religiös uppväxt. »Själen har inget kön.« Jag har lärt mig att alla är lika inför Gud. Men det är svårt att tänka sig en identitet bortom tid och rum. Och om mänskligheten utrotat sig om några generationer försvinner all historia, all konst och litteratur. Vad händer med religionen då? Kan en Gud finnas om mänskligheten går under och tanken på Gud försvinner?

Hur hanterar du de här tankarna?

– Jag vet inte. Min generation har stor del av skulden. Jag läste inte Tyst vår när den kom 1962, men jag hade uppsnappat att ett samhälle byggt på ständig tillväxt inte kan hålla i längden. I hela mitt vuxna
liv har vi vetat vad som skulle hända men inte
stoppat det. 

Engagemanget känns igen från hennes alteregon, men nu lägger sig ett mer mänskligt mörker över det. Intill hennes böcker och översättningar i bokhyllan står ett dockskåp. Det slår mig att hon kanske har förvandlat sitt liv till idyll genom skrivandet, att hon gjort flickböcker av sitt material. 

– Men det är ju inte så idylliskt? invänder hon.

Nej, det dova finns där, men det som verkligen gestaltas är livsglädjen.

– Ja, kanske det. Det har jag inte tänkt på. Det är ändå ganska mycket tristess och leda också. Och livsaptiten kan ju även beskrivas som ångest för att välja. 

Du skriver också om själviakttagelsen. Att sitta på KB och läsa och inte kunna koncentrera sig på grund av tacksamhet över att vara en som sitter på KB och läser. 

– Det blir ju dubbla liv: det som händer och med-vetandet om hur det händer. Jag ser det faktiskt som en gåva. Och kanske även nätet erbjuder ett fördubblande: Att hitta vårens första blåsippa och fota den och visa för Facebookvännerna. Det dubbla kanske förstärker mer än det försvagar?

I oktober 1972 arbetar dagbokens Gun-Britt på romanen För Lydia där hon gör Lydia i Den allvarsamma leken till huvudperson. Samtidigt har hon själv ett långt förhållande med en gift man, L: 

»Jag vet inte hur kär jag kan bli i honom, bara att ju kärare jag blir desto mer kommer det att ge och desto svårare kommer det att bli eftersom han har en familj som står emellan oss. Att han aldrig tänker lämna sin fru som han älskar sa han redan den första morgonen, det förargade mig lite eftersom något sådant verk-ligen inte hade föresvävat mig, men han ville väl ha det sagt ju förr dess bättre. Den klassiska älskarinne-situationen alltså. Lydias, det är faktiskt en hel del som stämmer med hennes. Kanske är det ›under-medvetet‹ därför jag har sökt den, för att pröva? (…) Trams.«

Hon säger att det fanns en större acceptans då för tanken att andra kan ha lika stor rätt till den man älskar, att den egocentriska svartsjukan tycks ha blivit mer norm igen sedan dess:

– Varje relation bygger på en maktbalans. Den som älskar mest och bryr sig mest om förhållandet är i underläge, oavsett kön och oavsett andra relationer. För oss två var det en nåd att få älska varandra samtidigt, i så många år, om än i skamliga former. Men brytningen blev svår.

Söker vi situationer för att skriva om dem?  

– Kanske. Jag tror många gör det i sociala medier
i dag. Att man gör något för att kunna skriva om det där, eller lägga ut en bild. 

Dagböckerna slutar med att du träffar en ny man och får barn. Tog skrivlivet slut då?

– Att få barn var en befrielse och en ny bundenhet
i ett. Man var som allra lyckligast när de hade somnat och låg och andades i varsin takt. Att man kunde vara så lycklig av ljudet av barn som sover! De var roliga när de var vakna också, men jag hade aldrig skaffat barn om det inte fanns dagis. Den bästa tiden var när vi var föräldra-lediga varannan dag. 

Var det alltså barnen som gjorde att det inte blev nån mer roman? 

– Nej. Jag har skyllt på dem när jag fått frågan, men romangenren – att skapa en historia – har aldrig varit självklar för mig. Och mitt liv har inte räckt till mer autofiktion, jag har kramat ut allt som går ur det. Författare i den meningen var inget jag föreställde mig som huvudsakligt jobb, möjligen något man kunde göra bredvid. 

Ständigt aktuell. Gun-Britt Sundströms För Lydia är, till hennes förvåning, utvald till bibliotekssatsningen »Stockholm läser« i år.

Det får mig att tänka att det kanske inte går att ha barn och skriva romaner. 

– Ja, det där är mycket på tapeten nu. Med risk för att låta präktig måste jag säga att man ska prioritera barnen när de är små. Det är nästan ofattbart för mig att perioden efter att barnen blivit vuxna nu är lika lång i mitt liv som den intensiva perioden med barn. 

Var det lätt för dig att vända dig bort från den
sortens skrivande? 

– Ja. Jag hade hållit på i så många år redan då. Jag tror att jag var färdig. 

Jag hörde nyligen en förläggare säga att det skulle bli fler bra böcker om de som skriver inte var så fixerade vid romanformen. 

– Det är ju förlag och medier som är fixerade vid romanformen! Den är så hajpad att allt möjligt lanseras som romaner, så att termen har blivit meningslös. »Autofiktion« är inte bättre. Genrernas tyranni,
det klagade vi över redan för länge sedan. Mycket skrivande skulle kanske befrias om vi slapp tänka
i genrer alls. 

Under de senaste tjugo åren har Gun-Britt Sundström översatt klassiska romaner av författare som Cora Sandel, Sigrid Undset, Charlotte Brontë och Jane Austen. När hon ser tillbaka på sitt yrkesliv tycker hon att det var det hon borde ägnat sig åt från början; arbetet med det språkliga, utan uppmärksamheten på författarpersonan.  

– Och sett i efterperspektiv så var hela grejen med kulturjournalistik ett stickspår. Mitt ideal för en polemik är att man ska komma till gemensam slutsats och säga »Jaha, det är så det är, jamen då var det du som hade rätt!«. Om det är ens ideal passar man inte för kulturdebatt. Och jag trivdes inte med recenserande heller egentligen. 

Vad arbetar du med nu? 

– Jag översätter Vigdis Hjorths Henrik och läser Nobelpriskandidater. Jag slogs just av hur det stämmer med mitt mönster av halv- eller dubbelhet. Att jag avslutar min ambivalenta karriär med att både vara med och inte vara med i Svenska Akademien. I Nobelkommittén deltar vi ju i vad som normalt är ett arbete för akademiledamöter men konstruktionen bygger på just det att vi inte är med i akademien.

Dina dåtida DN-kollegers inställning till akademien finns också med i Skrivliv

– Det är mänskligt, men det blev lite komiskt hur man ville vara med och samtidigt hånade andra för att de ville det. Jag har tyckt att institutionen är löjlig i sin högtidlighet och att kopplingen till hovet är pinsam. Jag tackade ja när det visade sig att de bara ville ha hjälp med att utse pristagare, men frågan är om en republikan bör delta.

»Att jag inte gjorde mer av den omtjatade begåvningen lastar jag ingen annan för«, skriver du i ditt efterord. Borde du ha gjort mer? 

– Hela mitt liv har jag fått höra att jag varit så begåvad. Det betyder ju att man fått mycket och då ska man väl ge nånting också – men det som drivit mig har oftast inte varit samhällsnytta utan the sheer joy av att formulera sig och jag har nog alltid haft skuldkänslor för det. Men det jag ville poängtera var att jag aldrig hållits tillbaka av mitt kön. Tvärtom. Det talas mycket om mothållet men jag tror att det är lättare att vara tjej och att många faktiskt känner det. Att kvinnors frihet, i just det här samhället, i just den här tiden, är större.


Nobelpriset på ett hörn

Namn: Gun-Britt Sundström.
Född: 1945.
Bor: I Gröndal, Stockholm.
Familj: Två barn, tre barnbarn.
Aktuell med: Skrivliv från första boken till första barnet. Ljudboks-inläsning av MakenFör Lydia är årets »Stockholm läser«-bok. Ingår i Nobelkommittén, som i år utser två pris-tagare i litteratur.

Gun-Britt om…

… att översätta Bibeln: 
»De texterna tillhör resonansbotten i mig. Bibelkommissionens uppgift var att ge dem en ny språkdräkt och ta fram deras olika karaktärer. Som översättare är man ensam, men där diskuterades varje ord och skiljetecken. Enda gången jag upplevt riktigt fungerande grupparbete.« 

… »Stockholm läser« 2019: 
»Böcker är författarens så länge man skriver dem, sedan blir de läsarnas, får sina egna liv. Att För Lydia blev utvald är hedrande men känns inte som om det har med mig att göra. Varje gång jag kommer in på en bibbla nu och ser affischerna blir jag lika förvånad: Det är ju mitt namn?«

… personerna i Skrivliv:
»Jag har inte velat skriva illa om någon. Den som råkar mest illa ut är Olof Lagercrantz men han är så hyllad att hans rykte tål det. Han var en lynnig och opålitlig chef.«


Annons

Karolina Ramqvist

Författare och skribent, som tidigare bland annat intervjuat Sofi Oksanen för oss. Hennes senaste bok "Det är natten" är en essä om dubbelheten i att vara en som skriver och att vara författare. Hennes nya roman Björnkvinnan släpps 29 augusti.

ititimage001-2

Erbjudande

Prenumera på Vi Läser!

För bokälskare, av bokälskare