Gunnar Björling bytte stil efter bombräderna

Länge var den finlandssvenske poeten Gunnar Björling sågad och missförstådd. Drygt 75 år efter att hans textsamlingar bombats till spillror, är läget ett annat.

Lördagen den 26 februari 1944 utsätts Helsingfors för en stor sovjetisk bombräd. Den 57-årige poeten Gunnar Björling, som sökt skydd i Föreningsbanken, skyndar sig hem till sin bostad i Brunnsparken. 

Han springer: en kort, kompakt man med mörkt hår på ända och den uppknäppta, duvblå paletån fladdrande. På vägen möter han vänner som beklagar förlusten, men han förmår inte att ta in vad de säger. Väl framme vid Brunnsparken ser han hur de två sekelskifteshusen som ägs av hans bror har förvandlats till rykande ruinhögar. 

Gunnar, som försöker leva på sitt författarskap och saknar fast inkomst, har en längre tid fått bo på nåder i sin brors fastigheter. Först i en ombyggd bastu i källaren till ett av husen, därefter i en lägenhet på första våningen. Nu ångrar han sig bittert, kanske hade hans tillhörigheter kunnat räddas om han hade bott kvar i källarvåningen.

Gunnar är grafoman, en närmast manisk samlare av text. Han samlar på allt han själv har skrivit, brev, men också på kvitton, tidningar – all sorts text. Nu är en stor del av hans skrivande liv borta: hans boksamling, avhandling, utkast till dikter, romaner och dramatiska verk, breven från den i förtid döde vännen Henry Parland. Gunnar rotar desperat i ruinerna i vintermörkret och hittar mirakulöst några fragment. 

Den gode vännen Cid Erik Tallqvist ordnar husrum åt poeten hemma hos sin far, den 80-årige professorn i assyriologi, Knut Tallqvist. Gunnar är glad och tacksam över att inte vara bostadslös, men känner sam-tidigt hur ångesten kryper i honom. Hur ska han någonsin kunna skriva mer när allt gammalt är borta? Han sitter i sin nya bostad med »askaspappren«, fragment av sina utkast han hittat i ruinerna vid Brunns-parken, och försöker desperat att tyda dem med förstoringsglas. Så småningom ger han upp och börjar skriva på nytt.

Paradoxalt nog blir tragedin en vändpunkt i hans författarskap, hela hans formspråk förändras och blir stramare, ordknappare. Det är också nu hanbörjar att skruva sönder språket och experimentera med »mellan-orden«: ord som »och« och »men« och »att« används på nya sätt och får nya betydelser. Enkelheten har han varit på väg mot en tid, men nu blir den radikal.

Gunnar Björling (1887–1960) föds i Helsingfors som tredje son till postförvaltare Edvard Björling och hans hustru Lydia. Uppväxten i det svenskspråkiga, övre medelklasshemmet är ljus och kärleksfull. Han börjar tidigt att skriva och hans försök uppmuntras. Våren 1895, när Gunnar fyller åtta år, flyttar familjen till Viborg där Edvard fått en ny tjänst. Några månader senare slår katastrofen till: den 42-årige Edvard drabbas av hjärnblödning. Han mister talförmågan och blir rullstolsbunden i de återstående sjutton åren av sitt liv. Edvards hjärnblödning kommer att prägla familjens liv. Inte minst innebär den en kraftigt försämrad ekonomi och ständiga bekymmer för barnens skolgång. 

Gunnar skickas till finska kadettskolan, en militärskola med förstklassig undervisning. Han har svårt för skolan med dess hårda regler och institutionaliserade pennalism och lämnar den i förtid. Han revanscherar sig genom att läsa in en årskurs på lyceet och ha bråttom in på universitetet. Där läser han till fil. kand. och auskulterar sedan 1916 som lärare vid Normallyceet i Helsingfors, som är en kombinerad pojkskola och lärarhögskola. 

Han blir populär bland eleverna – av vilka flera kom att bli viktiga för den finländska modernismen – men han har svårt att hålla disciplin i klassrummet. Emellanåt bjuder han sina elever på cigaretter, vilket rektorn tar som förevändning för att avskeda honom efter några månader. Förmodligen var det snarare poetens homosexualitet och avoga inställning till konfirmation som låg honom i fatet. Avskedet blir slutet på Gunnars försök att yrkesarbeta. Från avskedandet fram till 1950-talet – då han får statligt konstnärsbidrag – lever han på växlar och generösa bidrag från släkt och vänner. 

De unga vänner han skaffat sig bland sina elever – Olof, Rabbe och Torger Enckell, Cid Erik Tallqvist med fler – fortsätter han dock att umgås med efter avskedandet. De besöker honom i hans källarvåning, skriver och diskuterar litteratur – och utgör så småningom ett yngre garde inom modernismen.

När inbördeskriget bryter ut 1918, tar Gunnar Björling – som under sina studieår tillhört en röd aktivistgrupp – parti för den vita sidan. Han spelar en aktiv roll i de vitas underrättelsetjänst och vaktar mot slutet av kriget även röda krigsfångar. För sina insatser under kriget tilldelas han det åtråvärda Frihetskorset av fjärde klass. 

Alltmedan det finska samhället genomgår dramatiska förändringar försöker Gunnar finna ett nytt litterärt uttryck. Han är starkt influerad av den svenske poeten Vilhelm Ekelund, vill bort från sin språkliga blommighet och nå en starkare förtätning i sina dikter. När Edith Södergran slår igenom med Septemberlyran 1918, känner Gunnar ett starkt släktskap. Kanske finns det hopp om att kunna bli förstådd av likasinnade? Med hjälp av författaren Hagar Olsson, ger han 1922 ut sin debutdiktsamling Vilande dag. Kritikerna avfärdar den raskt som obegriplig.

Efter det att hans andra bok, Korset och löftet, också mördats av kritikerna, får Björling svårt att publicera sig och ger under ett antal år själv ut sina diktsamlingar. Han umgås i modernistkretsar, men känner sig alltid lite utanför, lite annorlunda.

Fram till sent 1930-tal expanderar Gunnar Björlings dikter, blir allt blommigare, uttrycket blir allt större. Men sedan förändras de och blir alltmer återhållna, reducerade i språket under 1940-talet. Gunnars medelålderskris, hans visshet att bestående kärlek är ouppnåelig för honom, stöveltrampet i Europa och krigets närmande sätter sitt tydliga avtryck. Han ser det som nödvändigt att dikten reflekterar känslan av förlust och vanmakt. Vad betyder orden egentligen? Vad står »och« för och »men«? När bomberna faller över Helsingfors och några träffar husen i Brunnsparken, är den process redan igång som ska göra Gunnar Björling till den radikalaste av modernisterna. Nystarten är allra tydligast i den underbara diktsamlingen Där jag vet att du.

»Ej jag har att säga
Ord blir färre
tystnande
vad har jag att säga?
enklare kanhända
längtar att ett stillnar.«

Läs också:
Carina Rydberg har skrivit årets Stockholm läser-bok

Läs också:
Marit Kapla: »Aleksijevitj förändrade mitt liv«

Läs också:
»Det värsta vi visste var svennar«