»Innerst inne vill jag ha kvar allihop«

Hon blev filmstjärna redan på 1950-talet och ingick i Bergmans inre krets. Nästan 70 år senare arbetar Gunnel Lindblom fortfarande och läser med glupande aptit.

Ungefär fyra mil från Stockholm, mer precis än så får jag inte vara. Gunnel Lindblom vill som alltid ha sitt för sig själv. Tidigare Dramatenchefen Lars Löfgren lär ha sagt om henne att »Hon kom in på scenen och bar på en hemlighet«. Orden var en komplimang, värdig en av nationalscenens största stjärnor. Gunnel Lindblom – visserligen oerhört vänlig – är bra på att sätta gränser. Uppgifter om bostadsort går bort, likaså historier kring barn och barnbarn, och inte minst fotografier på annat än det vi har kommit för att tala om: hennes bokhylla. 

Eller bokhyllor, snarare. Jag räknar medan vi slörpar i oss det sista av kaffet: sex meter, fem hyllplan plus fyra meter mot andra väggen, lika höga. 

En väldig massa böcker, alltså. 

– Antikvariaten tar inte emot längre och elda upp böcker… nej, det kan man inte göra. 

Men om du kunde slänga?

– Nja…jag vet inte. Sanningen är väl att jag innerst inne vill ha kvar allihop.

Hon har alltid läst, glupskt slukat orden.

– Så fort jag kunde läsa bodde jag i princip på folkbiblioteket i Göteborg. Jag såg äldre ut än jag var och kunde ganska tidigt lura in mig på vuxenavdelningen. 

Hemma fanns inga böcker, ingen tid för läsning. Eller utrymme, för den delen. Hos fyra personer på ett rum och kök var bokhyllor långt ifrån en självklarhet. Pappa var lastbilschaufför, mamma bagerska på fabrik. 

– Mina föräldrar hade absolut inget emot att jag läste, tvärtom. Men bokhyllor, nej … det hade vi inte. 

Kanske är det inte så märkligt att Gunnel tidigt hittade till arbetarlitteraturen. Hos Moa Martinson, Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg kände hon igen sig. 

–  Jag läste allt av Moberg, de viktigaste böckerna för mig är Soldat med brutet gevär, Rid i natt och Utvandrarna. 

Varför just Moberg?

– Där fanns den djupa förståelsen för bönderna som slet, för arbetarna, barnen som dog, skördarna som slog fel. Han kunde verkligen beskriva armodet, hans politiska samvete gjorde honom rasande oppositionell. Jag tyckte också väldigt mycket om Eyvind Johnson och blev så olycklig när jag fick veta att Moberg beskyllde sin bästa vän för att vara borgerlig. De två fick inte bråka!

När jag frågar Gunnel om hon minns den första bok som verkligen betytt något kommer svaret blixtsnabbt:

– Willy Kyrklunds Solange! När jag långt senare skulle regissera en av hans pjäser på Dramaten ville jag förstås ha kontakt och ringde honom men hans fru svarade ilsket att han inte var hemma. »Var är han?« »I Persien!«, skrek hon och slängde på luren.  

Har vi glömt något?

– Kvinnorna! Ulla Isaksson och Agneta Pleijel tillhör mina absoluta favoriter … Vi får inte glömma kvinnorna!