Ut ur mörkret

1996 våldtog Tom Stranger sin flickvän Thordis Elva. 20 år senare har de tillsammans skrivit en av de senaste årens mest uppmärksammade böcker. Går det att läka sig själv, och att förlåta, genom skrivande?

Scenen svart och strålkastupplyst. Talarna får inte ha några manus. Ett tusental personer sitter i publiken och ytterligare 25 000 följer sändningen online. Isländskan Thordis Elva och australiern Tom Stranger kliver upp och ställer sig framför tre stora kulissbokstäver: TED. De är båda mörkblonda, i 40-årsåldern och klädda i svart. För 20 år sedan hade de en romans. De är på plats för att prata om kvällen som avslutade den för gott. 

Han var förövaren, hon överlevaren.

Det var en våldtäkt men det visste ingen av dem 1996.

Hon har vigt sitt yrkesliv åt att debattera mäns våld mot kvinnor. Skrivit fackböcker, suttit i paneldiskussioner och intervjuats i tv. Han har ägnat sig åt socialt arbete och bland annat träffat människor som utsatts för det han utsatte henne för. Ingen av dem har tidigare berättat sin historia. Men i boken På andra sidan förlåtelsen gör de just det.

De lägger märke till varandra samtidigt. Hon till hans märkliga accent, han till hennes hår och röda tröja. Han är 18 år och utbytesstudent från Australien. Hon är 16 år och skolans mönsterelev. 

Första gången de visar sig som par är på en födelsedagsfest hos hans nya vänner. Hon svävar på moln och låter honom följa med hem. Den natten förlorar hon sin oskuld och han blir hennes första pojkvän.

– Det var typisk tonårskärlek. Jag minns fjärilarna i magen när jag introducerade honom för mina föräldrar, säger Thordis Elva. 

De har varit tillsammans i några veckor när det blir jul och julbal och hon dricker rom för första gången. Tom träffar Thordis utanför och tycker att hon ser berusad ut. De går in på julbalen tillsammans. En stund senare spyr hon på toaletten. Han håller undan hennes hår när hon kräks. Sedan bär han henne hem över axeln.

– Jag lade henne på sängen, och sedan gör jag ett val som orsakar omätbar smärta. Jag kände att jag förtjänade hennes kropp, det var en känsla av berättigande, nästan ägande. 

Han har försökt att ta reda på hur han kunde göra det: beröva sin flickvän på något som hon tidigare gett honom villkorslöst. 

– Jag hade starka känslor för Thordis, det var en romans med stark naturlig attraktion. Så hur var det möjligt för mig att våldta henne? Det är en tiotusenkronorsfråga. Jag kände inget hat eller vilja att skada henne. Jag kommer från en stabil bakgrund, är lyckligt lottad med en familj som älskar mig. Jag kunde inte förstå hur jag kunde göra något sådant. Skulden och skammen var förkrossande, säger Tom Stranger.

Våldtäkten pågår i två timmar i Thordis egen säng. Hon ligger paralyserad och räknar sekunderna på sin väckarklocka för att uthärda. 

– Jag var tvungen att fokusera på något utanför min kropp. Genom att räkna sekunderna tog jag mig igenom händelsen. Det var ett sätt att klara av det men det blev också ett hinder för mig senare i livet. I många år räknade jag sekunder, jag hade ingen inre stillhet, berättar hon.

Hon var 16 år och full av missuppfattningar om vad en våldtäkt är. De skedde i kriminalserier och övergivna parkeringsgarage. Hon minns den fysiska smärtan och de psykiska skadorna som inte kunde repareras. Två dagar efter våldtäkten gjorde han slut. Ur boken: 

»Två dagar senare, när jag fortfarande inte kunde gå ordentligt, kom du förbi hos mig för att göra slut. Våldtäkten band mig vid ett betongblock och avvisandet efteråt knuffade mig över kanten. Jag sjönk djupt. Skammen och förvirringen fick mig att dra mig undan från vänner och familj, som trodde att jag helt enkelt hade min första hjärtesorg.« 

Det tog nio år innan hon bröt tystnaden om våldtäkten. En eftermiddag 2005 flyr hon in på ett kafé efter ett bråk med en vän. Hon behöver lugna nerverna, halar upp ett anteckningsblock ur väskan och ber servitrisen om en penna. I blocket framträder ett brev till mannen som våldtog henne nio år tidigare.

– Jag tänkte bara kludda i det för att undvika att börja räkna sekunder. Men det som kom ut var ett brev till Tom och det innehöll en detaljerad beskrivning av vad han hade gjort mot mig den natten. Jag såg den otroliga meningen, som sa att jag ville söka förlåtelse, stirra tillbaka på mig. Det överraskade mig och skrämde mig för det kom utan förvarning och det var inget som jag hade tänkt på. Tvärtom hade jag varit väldigt fylld av ilska och hat, säger hon. 

Hon bestämmer sig för att skicka det och väntar sig förnekelse eller inget svar alls. Men Tom erkänner direkt sin skuld och mejlet blir början på en åtta år lång brevväxling där de skriver om hur våldtäkten påverkat deras liv. Syftet är strikt terapeutiskt.

– Vi var aldrig brevvänner. Vi utbytte aldrig information om vår vardag, säger Thordis Elva.

På andra sidan förlåtelsen är en speciell bok eftersom gärningsmannen och offret har skrivit den tillsammans. Men skrivande med mer eller mindre uttalat terapeutiskt syfte är en inte alls ovanlig företeelse.

För den brittiske författaren Edward St Aubyn till exempel, vars Romanerna om Patrick Melrose volym 2 nyligen utkom på svenska. 

Romanserien bygger på författarens upplevelser av faderns sexuella övergrepp under barndomen. Skrivandet blev St Aubyns väg tillbaka till livet. Bort från det heroinmissbruk som barndomstraumat ledde in honom i.

Det tog St Aubyn tre år att skriva den första boken Glöm det, den som främst beskriver faderns övergrepp. Och han gjorde det med stor vånda, efter att ha misslyckats med tre–fyra romaner om mer lättviktiga ämnen längre bort från honom själv.

Halvliggande i en divan på hotell Lydmar i Stockholm berättar adelsmannen och författaren att han upplevde det som om han var tvungen att skriva om händelserna. Och han var tvungen att skriva uppriktigt och frigörande:

– Jag ville skapa något vackert av något avskyvärt. Jag hade hunnit bli 30 år och allt jag såg tillbaka på i livet var skam, äckel och självdestruktivitet. Jag tänkte: ›Antingen gör jag något vackert av det här, eller så tar jag livet av mig‹, säger han.

Samtidigt är han noga med att poängtera att det finns en skillnad mellan rent terapeutiskt skrivande och att skriva för en tänkt läsare:

– Som författare har du ett ansvar att roa din läsare. Men så fort du försöker skriva fyndiga, roande formuleringar har du skapat en distans som egentligen inte fungerar terapeutiskt.

Inte tu tal om att St Aubyn, vars böcker vinner priser, säljer i miljonupplagor och ges ut i land efter land, roar sina läsare med sin berömt torra brittiska humor. Men författaren har också berättat om hur relationen till hans avlidne far förändrades i och med skrivandet. Innan han skrev Romanerna om Patrick Melrose var han i faderns våld. Nu är relationen den omvända.

Även teaterchefen och filmregissören Manal Masri har använt brevskrivandet för att försöka förstå det ofattbara. 2006 överlevde hennes lillebror mirakulöst ett mordförsök. Han sköts med fem skott, varav ett gick rakt in i hjärnan. Flera år senare griper polisen i Skåne en man på sannolika skäl misstänkt för mordförsök. Det var Peter Mangs, mannen som 2013 dömdes för två mord och åtta mordförsök på personer med annan hudfärg än han själv.

Mangs erkände aldrig mordförsöket på hennes bror, åtalades inte heller för det. Men Manal Masri skriver ett brev till honom. Ett brev som blir fler. Och så småningom svarar Peter Mangs. I en intervju med Tidningen Vi våren 2017 berättar hon hur det kändes att få hans svar:

– När jag fick det första brevsvaret från honom skakade jag i två timmar innan jag tog mig mod att läsa det. Sedan brevväxlade vi både länge och mycket. Det kändes lika fruktansvärt varje gång, men alternativet var att inte göra något alls och må ännu sämre.

De brevväxlar i två år. Hon försöker förstå honom för att bemöta hans åsikter, visa att det handlar om politisk ideologi.

– Personligen tror jag att det är farligt att inte lyssna på människor som honom. Om de inte blir bemötta i sin ideologi blir de ännu farligare. 

Tidigt på våren 2017 hade hennes film Brev till en seriemördare biopremiär.

»När man sätter ord på det som hänt, till exempel genom skrivande, sorterar man tankarna i huvudet.«

Författaren och psykologen Jenny Jägerfeld har använt sig av terapeutiskt skrivande i sin klientbehandling. Ett sätt att förmå personer som till exempel känner skam att våga berätta om sina upplevelser. Generellt rekommenderar hon skrivande i bearbetande syfte.

– När man sätter ord på det som hänt, till exempel genom skrivande, sorterar man tankarna i huvudet. Om man till exempel är med om en våldtäkt; alla är överens om att det är vidrigt men vad är det man känner? Är det sorg, ilska, vanmakt, äckel eller är det att man känner att man aldrig kan lita på någon igen?

Hon berättar om psykologiprofessorn James Pennebaker, vars studier visat att skrivande kan vara effektivt som självterapi: Framför allt om man har varit med om något traumatiskt och har skamfyllda känslor, så visar hans studier att människor som bearbetar upplevelserna genom att skriva mår bättre.

Efter åtta års brevväxling föreslår Thordis Elva att hon och Tom Stranger ska mötas ansikte mot ansikte. Det blir i Kapstaden, geografiskt mitt emellan Australien och Island, i mars 2013. Hon vill ha ett avslut. Lämnar sin fästman och son hemma och flyger över jordklotet för att träffa mannen som våldtog henne.

I dag, fyra år senare, tycker hon fortfarande att resan var en riskfylld idé.

– Jag frågade mig vad det var för fel på mig när jag satt på flygplanet mot Kapstaden. Jag hade gjort mycket terapeutiskt arbete med mig själv, så att bara kasta sig i väg till Kapstaden var inte utan risk.

Det fanns stunder när allt kändes som ett dumdristigt experiment. Hon pratade med sin fästman Vidir under resan, undrade ibland vad hon gjorde där.

– Det var aldrig enkelt. Det var väldigt svåra saker att höra och svåra saker att säga. I ett sådant skört tillstånd är hjärtat ett minfält och illa valda ord gör väldigt ont, säger hon.

För Tom Stranger har inget varit sig likt sedan veckan i Kapstaden.

– Jag hade en annan känsla i bröstet när jag kom hem till Australien. Jag kunde fokusera på framtiden. Efter bara en månad träffade jag min blivande fru, och kort därefter berättade jag allt för henne. Jag pratade väldigt ärligt om mina handlingar, använde ordet våldtäkt och hon tog det väldigt bra. 

För Thordis Rlva däremot blev inte resan det avslut hon hade tänkt sig. Tom Stranger föreslog att de skulle skriva en bok, och en ny resa tog sin början. Om han vågade dela med sig av sin historia så ville hon matcha hans mod.

De började skriva boken på distans, skickade utkast och korr mellan sig. Deras privata korrespondens skulle bli tillgänglig för vem som helst. Boken ges ut i åtta länder samtidigt. Plötsligt marknadsför de något som tillhört det mest privata. Framträdandet på TED-konferensen i San Francisco var en del av PR-arbetet.

– Det har krävt flera år av tänkande och planerande. Jag har tagit mig igenom mycket rädsla och analyserande för det här får självklart konsekvenser för oss, våra partners och vår framtid. Men jag kan inte bara sitta på mina händer och vara tyst, säger Tom Stranger. 

Thordis Elva är säker på att det hade varit annorlunda om boken hade funnits när de var unga. 

Hon tycker att boken fyller ett tomrum: skildringar som innehåller förövarens berättelse. 

– Vi har hört så mycket från överlevare men inte från förövare. Om man bara hör en sida av storyn drar man bara en typ av slutsats. Vi hör bara »offrets« story och jag tror att det är därför vi skuldbelägger offret så ofta. Det är dem vi detaljgranskar. Hade hon kort kjol? Sa hon att han var full? Förövarna berättar inte sina historier och lever inte upp till sitt ansvar.

Sexuellt våld behandlas ofta som ett kvinnoproblem. På de konferenser Thordis Elva deltagit i har en överväldigande majoritet varit kvinnor, ibland har knappt någon man synts till. I debatten är förövarna oftast osynliga. Det finns en stark polarisering och ihållande stereotyper. 

– Vi måste slåss mot stereotyperna. Det är inte monster eller helgon som våldtar, det är folk du känner, säger Thordis Elva.

Tom Stranger ser samma polariserade och förenklade debatt.  

– Jag vill inte bli en representant för män överlag, jag tycker bara att debatten i dag är för återhållsam, inte tillräckligt komplex och involverande. Folk pratar inte om det från egen erfarenhet. Jag vill vara en del av lösningen.

Han säger sig vara redo att tala om vad han gjorde, säger att han tror att det är värt det – för honom själv. 

– Jag känner mig väldigt tacksam över att jag fått en andra chans, och manad att ta mitt ansvar och prata om det. För jag vet att skulden och skammen kan överkommas, och att man kan äga sina handlingar och leva med dem.

Thordis Elva förlät Tom Stranger. Men hon har svårt för synen på förlåtelse som ett slags gåva som den som utsatts ger till den som utsatt.

– Jag ser det som en gåva till mig själv. Om du lever länge med bitterhet och ilska kan det skada dig själv mer än personen det riktas mot. För mig handlade det om egenintresse. Det var inte för Toms skull. Jag förtjänade inre frid, som jag inte hade haft på väldigt länge. Genom att säga att du förlåter någon säger du också att personen orsakat dig skada. Det är en styrkeakt.

Av: Malin Ekman & Anna Gidgård (intervju Edward St Aubyn).
Foto: Noah Berger. Ursprungligen publicerat i Vi Läser 4, 2017.

Läs också:
»Kärleken är aldrig jämställd«

Läs också:
Ing-Marie dömdes för hyllade debutromanen Märit