Han är älskad av läsare med smak för det svåra. Något mindre uppskattad av den stora massan. Men Nobelpriskandidaten Mircea Cartarescus nya roman är en oväntad försäljningssuccé.

Bukarest har en bedagad kosmopolitisk charm, staden är både pampig och sliten. Under mellankrigstiden var smeknamnet »Balkans Paris« men i dag går associationerna snarare till 1990-talets Östberlin.

Staden är både fallfärdig och lyxrenoverad – en ny medelklass lever sida vid sida med dem vars skyddsnät försvann i och med kommunistregimens fall. Här bor författaren Mircea Cartarescu, Rumäniens stora litterära stjärna, med sin fru Ioana Nicolaie, deras son och två katter. Det lugna bostadsområdet i diplomatkvarteren utgör en skarp kontrast till det mer slitna Bukarest som Cartarescu flera gånger skildrat i sina böcker. 

– Jag växte upp i ett slumområde som liknar de som finns i Latinamerika. Grannarna var en del av trasproletariatet: fattiga romer, arbetare med slitjobb, tiggare, tjuvar. Huset där jag bodde hade kunnat varit hämtat ur en roman av Dostojevskij. Jag var minstingen i huset, alla behandlade mig som en liten prins.

Mircea Cartarescu

Vem: Ständigt Nobelpristippad rumänsk författare. Prosaist, essäist och poet, som även har publicerat sina dagböcker.
Född: 1956 
Familj: Hustrun Ioana Nicolaie, också författare, och barnen Ioana och Gabriel. Dottern (som bär samma namn som hans nya fru) är från ett tidigare äktenskap.
Aktuell med: Romanen Solenoid  (översättning Inger Johansson).

Mircea Cartarescu har skrivit romaner, essäer, politiska kommentarer och poesi samt gjort flertalet litterära översättningar. Debuten skedde 1980, med diktsamlingen Faruri, vitrine, fotografii (»Strålkastare, vitrinskåp, fotografier«). På svenska introducerades han 1997 i antologin Lyrisk brevväxling: nutida rumänsk och svensk poesi och med Nostalgia, som utkom 2002 i Sverige, fick han en hängiven svensk publik. Nostalgia består av fem suggestiva, löst sammanhängande berättelser. Flera av dem kretsar kring barndom och skildringar av förtryck. När den kom ut i Rumänien 1989 var den kraftigt censurerad och hade en annan titel.

I sina romaner mixar Mircea Cartarescu allt han kommer åt till en medryckade hallucinatorisk prosa. Associationerna går till sydamerikansk magisk realism, till surrealism och Franz Kafka.

Det verkliga internationella genombrottet kom med trilogin Orbitór (Orbitór I–III), en lång litterär berättelse där verklighet, drömmar och visioner blandas i ett universum som rymmer »allt«. Scenen utgörs av Bukarest och genom huvud-personen Mircea speglas Rumäniens historia: det feodala förflutna, andra världskrigets fasor och vardagen i det kommunistiska Rumänien. Läsaren kan inte annat än att hänga med tills de 1 400 sidorna tagit slut. 

Mircea Cartarescu
Carlos Fuentes, Thomas Pynchon och landsmannen Tudor Arghezi (»omöjlig att översätta, omöjlig att glömma«) tillhör Cartarescus favoriter.

– Jag har alltid varit intresserad av det mystiska. Jag använder mitt skrivande som ett sätt att befria mig själv. Som man kan använda sex, droger eller religion. Jag är en stor beundrare av Kafka. Han skrev för att ta reda på vem han var. Det är samma sak för mig.

Han håller även håller Leonard Cohen högt, och tillägger att den kända Cohenstrofen There is a crack in everything, that’s how the light gets in kanske fanns i bakhuvudet när han döpte sin trilogi till Orbitór – som betyder ett mycket starkt, mystiskt ljus. 

Cartarescus senaste bok Solenoid, som även den är en mastodontroman, blev en omedelbar succé när den kom ut i Rumänien 2015. Den hyllades av en enig kritikerkår och på två månader hade boken blivit Rumäniens bäst säljande litterära roman. Efter det har Solenoid översatts till flertalet språk och har fått Mircea Cartarescu att åka på turnéer världen över. Nu är det äntligen dags för en svensk utgåva, i den ständigt lika fenomenala Inger Johanssons översättning. Vad är det då för en roman som skapat all denna uppmärksamhet?

– Solenoid är ett slags testamente, min sista vilja. Det är mer eller mindre en självbiografi som innehåller allt jag skulle kunna säga om existensen. Allt mitt hopp och alla mina drömmar är inkapslade i den romanen. Det är inte bara en roman utan ett enormt och komplext litterärt arbete. 

I den 815 sidor långa romanen skildras en enkel lärare, författarens alter ego – sådant hans liv kanske hade tett sig om han inte hade blivit just författare. Dessa två liv liknar i mångt och mycket varandras, ända till den punkt när deras vägar skiljs åt. Den ena hänvisas till ett liv som medelmåttig lärare, och den andra blir en framgångsrik författare. Det är en roman om livsval och öde – och att boken har ett allvarligt ärende går inte att ta miste på. Tio sidor efter varandra fylls enbart av ordet »Ajutor!« upprepade efter varandra, sammanlagt är de 2 200 stycken. 2 200 »Hjälp!«.

– Hela boken är ett rop på hjälp. Det är min allvarligaste roman hittills, men den har samtidigt många humoristiska, satiriska och surrealistiska inslag. Det är den bästa bok jag har skrivit.

Trots succén med Solenoid ger Mircea Cartarescu ett lika anspråkslöst intryck som vanligt. Jag som har mött honom flertalet gånger genom åren har alltid förundrats över hur han förblir densamma: en närvarande medmänniska. Länge var han verksam som universitetslärare, och hans seminarier med unga författaraspiranter har blivit legendariska. Många av hans tidigare elever har blivit författare, och ständigt nämns hans engagemang i den enskilde individen.

Under Cartarescus barndom gjorde familjen en klassresa uppåt – i den mån det gick i dåtidens Rumänien.

Ett annat sammanhang där Mircea Cartarescus namn brukar nämnas är Nobelpriset. Vad tycker han om det? Svaret blir kort och koncist: 

– Det är ingenting som jag tänker på. Jag försöker skriva god litteratur, ödmjukt och utan att kompromissa.

Mircea Cartarescu växte upp i Rumänien under kommunisttiden, där Nicolae Ceausescu var en egocentrisk diktator. Det fanns mycket få dissidenter – priset att ifrågasätta systemet var alltför högt. Landet var fattigt. Man hade ett stort krigsskadestånd att betala till Sovjet, och diktatorn utarmade landet med sitt privata lyxliv. Konstnärligt var Rumänien på många sätt ett slutet land. Alla litterära verk som gavs ut hade genomgått censur.

 – När jag växte upp hade jag ingen uppfattning om Bibeln eller något som hade med religion att göra, eftersom min pappa var motståndare till religion. 

»Vi hade varken radio eller tv hemma, så jag fick ingen information om någonting annat än det som fanns runt omkring mig. «

Vi hade varken radio eller tv hemma, så jag fick ingen information om någonting annat än det som fanns runt omkring mig. Jag tänkte att det liv som vi levde var det enda möjliga, att det inte fanns någon annan verklighet. 

Litteraturen blev en tillflyktsort. Mircea Cartarescu och hans vänner läste mängder av utländsk litteratur, främst amerikansk. De drömde om att förändra världen med sin poesi och i sin hemliga värld betedde de sig som om de vore fria människor. 

– Våra litteraturgrupper var infiltrerade av angivare, men vi kände en inre frihet och ignorerade allt annat. 

Även rockmusik har haft stor betydelse för Mircea Cartarescu. Som ung hyste han en stor beundran för The Beatles, Pink Floyd, Janis Joplin och Frank Zappa, men lyssnade även på rumänska band. 

– Rocken har bjudit motstånd mot såväl kapitalism som kommunism, eftersom den kämpar för människors frihet och för det fria tänkandet.

Till familjen hör två katter. Den ena av dem, Cindy, är en före detta gatukatt som hittades av Mircea Cartarescu nära några järnvägsspår. »Jag bar henne de tre kilometerna hem till oss. Vi skötte om henne i tre månader, tills hon var frisk igen. Vi älskar henne mycket – hon är en del av vår familj.«

Mircea Cartarescu har översatt flera av sina musikaliska influenser – som två diktsamlingar av Leonard Cohen och ett stort antal av Bob Dylans sånger. 

– De är stora poeter – punkt slut. Jag översatte Dylan två år innan han fick Nobelpriset. I mitt förord nämnde jag att han skulle kunna få priset snart, och att han förtjänade det. 

Mircea Cartarescu är även en stark röst i den rumänska samhällsdebatten och under tio års tid hade han en krönika varje vecka i en av de viktigaste dagstidningarna.

I dag har han blivit något av en symbol – en sanningssägare – vilket inte alltid är en bekväm position i ett land som brottas med interna problem. Rumänien är ett av EU:s mest korrupta länder och regeringen har på sistone drivit igenom en rad lagändringar som försvårar arbetet mot korruption.

Detta är en ständig källa till konflikt mellan EU och Rumänien, inte minst sedan landet blev EU:s ordförandeland i januari 2019.

– Rättsväsendet och medier rapporterar ständigt om hur hundratals miljoner euro stulits eller använts som mutor. Under sådana förhållanden är det inte konstigt att det finns så mycket fattigdom och underutveckling, säger Mircea Cartarescu. 

Det senaste är att domaren Laura Kövesi, som tidigare var chef för Rumäniens antikorruptionsenhet, nu själv anklagas för att ha använt sig av olagliga metoder. Hon avskedades förra året efter att ha fått hundratals politiker och företagsledare fällda.

Men många menar att Kövesi fick sparken för att hon lyckats för bra med sin uppgift. Nu hoppas hon på att få leda EU:s nya åklagarmyndighet, som ska samordna kampen mot förskingring av EU-medel. Detta trots att den rumänska regeringen försöker stoppa hennes fortsatta karriär.

Vreden över regeringens hantering av korruptionen har resulterat i ständiga och massiva demonstrationer på gatorna i Rumänien. Här har även Mircea Cartarescu ofta deltagit. Men när jag frågar honom hur han ser på utvecklingen i landet blir svaret lakoniskt och sakligt:

– Den rumänska staten är i händerna på en liten grupp som verkar i Rysslands tjänst. Det handlar inte bara om korruption längre.

Fyra verk av Mircea Cartarescu

Orbitór 
Ett verk i tre delar (Orbitór I–III, på svenska 2004–2008) som är en litterär skapelseberättelse. Den yttre scenen utgörs av Bukarest och genom huvudpersonen Mircea speglas Rumäniens historia.

Levanten. Österlandet
Denna roman (på svenska 2015) har formen av ett epos i tolv sånger. En underfundigt humoristisk bok, fylld av blinkningar till den rumänska och klassiska epikens stora texter, som Homeros, Vergilius och Dante.

Travesti
En kortroman som slungar sig mellan två olika plan, ett realistiskt och ett surrealistiskt. De realistiska skildringarna av gymnasietiden blandas med diverse förvandlingar, drömmar och neuroser samt med verkliga och falska minnen. 

Dagbok 1994–2003
En skrivdagbok (på svenska 2011) som rymmer vedermödor och glädjeämnen från arbetet med Orbitór. Men här finns även allmängiltiga teman som rör kärlek, en skilsmässa, barn och ekonomi.

(Samtliga romaner har översatts till svenska av Inger Johansson)


Annons

Cecilia Hansson

Författare, vars senaste bok är den hyllade romanen Au pair. Efter att ha gjort intervjun med Mircea Cartarescu har hon inte kunnat sluta lyssna på Bob Dylans Slow Train Coming.