»Kärleken är aldrig jämställd«

Hon är nyskild. Han är nybliven småbarnspappa. Nordens främsta relationsskildrare är två femtioplussare med krångligt privatliv med absolut gehör för äktenskapets nyanser.

En tidig höstmorgon reser jag till Oslo i sällskap med Helena von Zweigbergk. Det är ett kärt återseende, vi var kollegor på tv en gång i tiden. Sedan dess har Helena haft stora framgångar utanför journalistiken och är numera en av våra mest lästa och älskade författare. Hennes stora genombrott kom med Ur vulkanens mun, romanen om paret Anna och Mats och deras sönderfallande äktenskap. Sedan dess har hon lika skarpsynt som känsligt undersökt mor-dotter-relationen, syskonband och bonusfamiljer i flera hyllade relationsromaner. Nu är hon aktuell med Totalskada, en roman som handlar om en kvinna som lever i slagskuggan av sin mans första fru.

Helena och jag ska möta författaren och förlagsmannen Geir Gulliksen på anrika Aschehougs förlag. Han gjorde succé med relationsromanen Berättelse om ett äktenskap och är nu aktuell med en ny roman på svenska, Se på oss nu. Geir håller på att skola in barn på dagis och har antytt att det kan ta lite tid, men på utsatt tid slås ytterdörren upp och han kommer in. Vi småpratar om småbarnsårens lycka och hårda arbete medan vi orienterar oss i förlagets vindlande korridorer.

– För mig är det – och har alltid varit – oerhört viktigt att ta hand om barn och hem. Om jag skulle leva med en kvinna som inte skulle låta mig vara närvarande hemma, skulle det inte gå, säger Geir.

De manliga huvudpersoner han skriver om i sina romaner är också samtida, jämlika män. De lever i utifrån sett goda relationer där slentrianen och en växande känsla av tomhet infunnit sig. I Berättelse om ett äktenskap upplever Jon hur hans hustru förälskar sig i en annan man, en förälskelse Jon uppmuntrar.

I den roman Geir just nu är aktuell med på svenska, Se på oss nu, är det mannen som upplever att han inte är sedd av sin fru och därför inleder en kärleksaffär med en annan kvinna: en kvinna som gör att han känner sig behövd.

– Jag blev så oerhört provocerad av huvudpersonen i Berättelse om ett äktenskap, som har så starkt voyeuristiska drag. Hans i Se på oss nu söker sig också till förnedring – om än på ett annat sätt. Jag tycker att jag anar ett kontrollbehov och en sorts kvinnoavund hos båda männen, säger Helena och fortsätter: Ofta tänker jag att just den här typen av mjukismän är allra värst, att de är kontrollerande personer under en tillåtande yta.

– Jag är inte så förtjust i ordet »mjukisman«, eftersom jag tycker att det har förstört så mycket, protesterar Geir. Under en lång period kom ordet »mjukisman« att betyda vekhet. Av den orsaken är det ju närmast omöjligt att använda, och i dag tar betydligt fler män aktiv del i hemmet och sina barns uppväxt. Samhället har gått framåt, men språket har inte hängt med.

Vi hyllar friheten, men samtidigt är det skamligt att skilja sig, att ge upp.

Helena håller inte med, hon skakar bestämt på huvudet.

– Jag tycker att ojämlikheten i hemmet fortfarande är uppenbar, också hos de par som anser sig vara jämlika. Jag tycker ofta att män lättare tar sig en maktposition. Eller ska vi kanske säga intar en högstatusroll? Den som har en högstatusroll får makt, men å andra sidan är den som har lågstatusrollen inte lika ensam. Maktförhållandet i relationer är inte helt lätt att ringa in.

Geir funderar en stund och säger sedan: 

– Jag håller med dig, men vill göra ett tillägg: Kärleken är aldrig jämställd. Om den ena parten i ett förhållande är den som alltid bryter ihop, så ligger det en enorm makt i detta. Men å andra sidan kan det vara den som styr upp utbrotten som har den verkliga makten. Det är det dolda språket i kärleken.

I Helenas relationsromaner försöker kvinnorna påkalla männens uppmärksamhet när förhållandet börjar skava. När männen inte ser deras utropstecken och understrykningar brister det ofta för dem. I den roman Helena är aktuell med nu, Totalskada, heter huvudpersonen Agneta. Hon är gift med den just pensionerade Xavier, som flytt från militärdiktaturens Argentina med en liten dotter sedan hans hustru, en undersökande journalist, mördats. Xavier lever alltmer i det förgångna, med allt mer idealiserande minnen av hemlandet och den första hustrun. Agneta känner sig exkluderad, försöker få honom att se henne, deras relation. Det brister allt oftare för henne.

– Ända sedan jag var liten har jag kämpat med en sorts vanmaktsspråk. Att göra bra och fint och hoppas bli sedd. Göra uppoffringar och vänta på belöning. Och att gråta. Jag kan tänka mig att det upplevs som ett sorts maktutövande, att män känner sig pressade. Men i stunden jag gråter har jag bara känt mig dum och förtvivlad, säger Helena eftertänksamt.

– Som man har man bara två sätt att hantera den kvinnliga gråten. Det ena är att ta hand om den som gråter, det andra är att bli arg. Gråt som sätt att utöva makt på är så spännande. Det är något jag skulle vilja skriva mer om, inflikar Geir.

Helena säger att hon hatar gråten och alltid har önskat att hon kunde hålla huvudet kallt och ha kontroll. 

– Det sorgliga är att kvinnor ofta gråter när de är arga, medan män blir arga när de egentligen är ledsna. Ingen blir förstådd. Gråt och sammanbrott kan säkert uppfattas som manipulerande. Men »the silent treatment« är inte att leka med heller. Kyla och tystnad kan bryta ner vem som helst, suckar hon.

Kyla och tystnad kan bryta ner vem som helst.

Geir reagerar ögonblickligt.

– Märker du att så fort vi talar om kön och försöker ringa in vad som är könsspecifikt, då går jag emot dig och blir motvalls. Det är ofta jag reagerar så! När jag läser det Simone de Beauvoir skriver om kvinnor, tänker jag: »Men det där är ju jag!«, säger han och knackar eftertryckligt i bordet.

– Precis som jag känner igen mig i det Knausgård skriver! Det är klart att det inte går att generalisera helt och hållet! utbrister Helena och fortsätter: När jag läste dig var det en annan sak som jag reagerade på också. Det är det faktum att människor bara byts ut i dina romaner. När det skorrar i en relation – då byter man bara partner. Jag tycker att det är oerhört frustrerande.

– Fast det är aldrig utan vånda. Jag känner en äldre man vars hustru gick bort. Han sa: »Ska jag börja om en gång till med en vilt främmande människa? Jag orkar inte!«. Sedan blev han tillsammans med en gammal kärlek, berättar Geir.

I år är det 130 år sedan August Strindberg skrev den kompromisslösa, autofiktiva relationsromanen En dåres försvarstal, mitt under en svår kris i äktenskapet med Siri von Essen. Han gav ut romanen i Tyskland 1893 – och reaktionerna lät inte vänta på sig. Författaren åtalades för sedeslöshet, men frikändes. Relationsromanen har stått sig stark som genre i Norden sedan dess. Att den fortfarande kan beröra och uppröra visar inte minst reaktionerna på Karl Ove Knausgårds Min kamp och Vigdis Hjorths Arv och miljö, som nyligen kom ut på svenska.

Vad kan relationsromaner lära oss om vår tid? Vad skiljer parrelationerna nu från parrelationer på Strindbergs tid? Helena tar upp det faktum att vi i vår sekulära kultur nästan ser förälskelsen som något religiöst.

– Vi är inte religiösa i så hög utsträckning längre, förälskelsen är kanske så nära vi kan komma en religiös upplevelse. Och att den kan vara stark, det vet man när man har varit tillsammans med någon. Men jag är intresserad av förvaltandet av den där känslan, säger hon.

– … och jag är intresserad av den kärlek som har blivit desarmerad. Det tycker jag är intressant! fyller Geir i och fortsätter: Den stora gåtan för mig är varför det aldrig finns en fin övergång från kärlek till livet efter kärleken. De flesta som är på väg att bryta upp ur sina relationer sårar varandra så djupt. Och när de gör det, blir de vuxna helt plötsligt till individer med egna önskningar för barnen – och sig själva. Plötsligt kommer Agneta i Totalskada på att hon har hemligheter för sina närmaste.

– Jo tack, jag tänker ofta på det när barnen vanemässigt läser på min mobil. Som mamma är det inte mycket man kan behålla för sig själv, påpekar Helena.

– Fast jag har alltid haft öppenhet som princip. Jag vill att allt ska vara öppet i mina relationer, säger Geir.

Helena konstaterar att öppenheten kan användas på olika sätt. Den 50-årige huvudpersonen Hans i Geirs senaste roman berättar visserligen för sin hustru Ingunn att han har träffat Harriet, en yngre kvinna som intresserar honom, och att de blivit nära vänner. Men han berättar inte hur nära vänner.

– Öppenheten fredar ju Hans, det tar ett tag innan Ingunn vill förstå vad det är som händer, säger hon.

– Jo, så är det. Fast den förmenta öppenheten var kanske ännu tydligare i min förra roman. 

Helena menar att vi lever i en sådan märklig, schizofren tid, där människor nästan tävlar om att visa vem som älskar mest i en relation. 

– Samtidigt ska man vara fri och oberoende. Det är nästan fult att säga: »Jag behöver dig! Jag vill inte att du ska sitta på kvällarna och sms:a till någon annan!«.

– Personligen förstår jag faktiskt inte vitsen med förhållanden där man inte är varandras bästa vänner, säger Geir. Men jag skäms inte heller över att säga: »Jag behöver dig.«. Men många män spelar dubbelt. De är kärleksfulla hemma och talar illa om sina fruar på jobbet.

– Ett annat schizofrent drag i vår kultur är profileringen av det egna jaget, suckar Helena. Vi lyfter fram det som ett livsmål, man ska »finna sig själv«, »förverkliga sig«.

– … och då blir uppbrottet, skilsmässan, ett möjligt sätt att åstadkomma det på. Det är ett drastiskt sätt att förändra sitt liv på, fyller Geir i och fortsätter: Fast det är så dubbelt, det där. Vi hyllar friheten, men sam-tidigt är det skamligt att skilja sig, att ge upp.

Jag ser Helena och Geir, två av våra bästa nordiska relationsskildrare, sitta i ivrigt och nyfiket samspråk. Två femtioplussare, båda med erfarenhet av jobbiga skilsmässor bakom sig. Tidigare har Geir fått finna sig i att hans separationer avhandlas i landets kvällspress. I somras var det Helenas tur, när det blev känt att hon och Bengt Ohlsson ska gå skilda vägar (I en intervju i Tidningen Vi konstaterar hon att det är »fruktansvärt att skiljas. Särskilt om det tagit så lång tid som i vårt fall. Men det finns en frihet i att inte veta vad som händer, att börja om på nytt.«). Den suveräna skicklighet båda uppvisar vad det gäller skildringen av familjelivets mörkare sidor, får ofrånkomligt läsaren att fundera på hur mycket som är självupplevt. Det faktum att Geirs exfru har gått ut i medierna och ifrågasatt författares rätt att kränka människors privatliv i litterära verk eldar på nyfikenheten ytterligare. Utan att nämna Geirs namn eller romanens titel, säger hon sig vara uthängd i ett känt litterärt verk.

– Faktum är att det är svårt att skriva skönlitteratur i Norge just nu, därför att läsare envisas med att läsa ens romaner biografiskt. Det är lite av ett problem, säger Geir.

Han berättar om den inflammerade debatten i Norge kring Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp, som till stor del handlade om huruvida en författare har rätt att hänga ut människor i sina verk eller inte. Som Knausgårds förläggare i Norge följde Geir debatten på nära håll och ställde sig helt bakom sin författare. Själv säger han sig emellertid inte skriva autofiktion.

– Jag skriver skönlitterärt, inte biografiskt – även om känslorna är autentiska.

Läs också:
Fredrik Backman: »Jag är helt och hållet känslostyrd«

Helena kommer blixtsnabbt med ett inpass.

– Vet du, jag skriver skönlitteratur för att få vara sann. Om jag skulle skriva biografiskt om mig själv, skulle jag ta en massa konstiga hänsyn och bli falsk i det jag skrev.

Det får Geir att undra vad det var som fick Helena att börja skriva om familjerelationer, hon som redan var väletablerad som deckarförfattare. 

– Jag började skriva om relationer eftersom jag tyckte att de inte skildrades som de borde. Det är svårt med relationer i vår tid. Jag tror att de flesta har svårt att hitta balansen i att vara fria och självständiga, men samtidigt väldigt nära och beroende.

Jag funderar en stund och säger sedan att jag inte riktigt håller med. Jag tycker att praktiskt taget all samtidslitteratur handlar om relationer som oftast inte fungerar.

– Jo, men inte på djupet! Tänk på en sådan sak som surandet. Hur ofta ser du surandet skildrat? »Varför är du sur?«, »Vadå, jag är väl inte sur, heller? Vad menar du?«. Det är ju så futtigt, så genant. Men just det – surandet och tonfall som repliker levereras med – kan nöta ner ett förhållande i längden. Jag tror att jag är ganska känslig för sådant, för hur människor säger saker till varandra, säger Helena.

– Ja, surandet är genant och ynkligt. Svartsjuka också. Jag blir så förbannad på dina romangestalter Mats och Anna i Ur vulkanens mun och Anna och Mats bor inte här längre. Just för deras småaktighet mot varandra, deras gnatande och deras svartsjuka. Och Agneta i Totalskada som är svartsjuk på sin man Xaviers döda, första fru, säger Geir med eftertryck och fortsätter: Men du för fram berättelsen om Agneta och Xavier till en punkt där det finns en möjlighet att börja om. Det tycker jag är modigt, det är mycket lättare att sluta i en katastrof!

– Jo, jag vill alltid att mina romangestalter ska se varandra, att det ska bli ett riktigt möte. Sedan vet man inte hur det går för det. I nära relationer kan det ibland vara svårt att se varandra, eftersom man liksom glider in i varandra. Ofta har jag en känsla att man gör varandra till schabloner. »Typiskt honom!«. »Han gör alltid si eller så«, säger Helena.

– Jo, och det är väl där litteraturen börjar.

– Vet du, jag känner igen mig i ditt sätt att reta dig på mina gestalter, säger Helena. Jag retar mig nämligen på dina! Ingunn, frun i din senaste roman! När hon har insett att hennes man Hans är otrogen, så försvarar hon honom ändå mot dottern som vill få henne att förstå vad som händer. Hur kan hon? Jag blir så arg på henne! Samtidigt tänker jag att det är precis så där det kan vara. I litteraturen sker det ofta en sorts märklig fiktionalisering av människor. De blir gärna lite bättre, lite klokare än vad människor vanligtvis är.

Geir menar att författaren oftast placerar människor i predikament i litteraturen, och att det ligger i sakens natur. Han önskar att man skulle tala mer om motståndet inom läsaren som författaren ofta skapar. Om varför det är viktigt för oss att läsa om Xavier och Mats, fast det är jobbigt. Helena och Geir talar om litteraturen som ett sätt att förstå oss själva och omvärlden. Om vikten av att skapa friktion – det nödvändiga läsmotstånd Geir talar om – för att skriva angelägen litteratur.

– En intressant skillnad mellan dig och mig är att vi befinner oss i helt olika stadier i livet, fast vi nästan är jämnåriga. Jag är nyskild och du har precis börjat om, fått ett litet barn, säger Helena.

– Du är på väg att bli det som brukar kallas »den kompetenta singeln«, skjuter Geir in.

– Det som är spännande med mitt liv är att det inte finns någon färdig manual. Men du, du börjar om igen med småbarnslivet, hakar Helena på.

– Det är lite obehagligt när folk använder det uttrycket. Jag börjar inte om igen, jag går vidare, och jag har mina barn med mig i livet. När jag skilde mig för andra gången tänkte jag att jag skulle leva ensam, men så mötte jag min nuvarande fru som är koreograf. Hon ville inte ha barn och det ville inte jag heller. Men så infann sig en tidpunkt när vi båda ville ha barn. Och nu har vi två. Jag inser att jag utifrån sett är en av dem som »börjar om«. Men inuti är det en helt annan femma, förklarar Geir stillsamt.

Det börjar dra ihop sig till avsked. Geir måste snart rusa till dagis och Helena och jag ska återvända till Stockholm. Helena sätter sig en bit bort och bättrar på sminket före fotograferingen. Så vänder hon sig plötsligt mot Geir och frågar: 

– Får du höra att du är en mörk författare? Det får jag.

– Nej, men att mina romaner är plågsamma att läsa för att man skäms å huvudpersonens vägnar.

Helena skrattar.

– När jag började skriva, kände jag att jag ville skriva i oavbruten genans. Som om jag lade fram smutstvätt på bordet ungefär, säger hon.

– Jomen, säger Geir, en av orsakerna till att man vill bli författare är att man vill undersöka och ta i det som är skamfyllt och genant. Jag – och säkert du också – skulle nog kunna skriva något som var mindre jobbigt, men det vore inte alls lika intressant och givande att göra.

Vi tar en taxi till Operan och går upp på taket, med en svindlande vy över Oslo. 

Jag står i snålblåsten på operataket, ser de båda författarna kämpa i vinden och tänker att August Strindberg måste le i sin himmel.

Relationsromanen har en fortsatt stark ställning i Norden med många känsliga samtidsuttolkare som Geir och Helena – 130 år efter Strindbergs slutrader i En dåres försvarstal: »Jag har hämnats: vi är kvitt …«

Läs också:
»Vem har sagt att de kaxiga har ett övertag?«

Läs också:
Ing-Marie dömdes för hyllade debutromanen Märit