»Jag vill förena de levande med de döda«

Av: Pontus Dahlman

Författaren till den prisade och hyllade trilogin om Thomas Cromwell avled den 22 september, vid 70 års ålder. Därför återpublicerar vi nu Pontus Dahlmans porträtt där Hilary Mantel berättade om hur hon gjorde för att få de kungliga intrigerna så spöklikt levande och vad det var för vålnad hon själv mötte som barn. 

London. Stekhet sol. Sommaren 2013. Medeltidsfortet Towern tornar upp sig som en hägring i den tunga trafiken. Snart trängs jag bland turisterna för att ta mig in i stenborgen dit fängslade en gång fördes och där kungligheter tog skydd. Men först måste våra väskor visiteras och när vakten för ner handen i min ryggsäck säger hon plötsligt »aj!«. Med ens får jag för mig att hon tror att jag försökt smuggla in en värja, för att fäkta någon fri. Men så fattar jag att det är ett skämt hon brukar dra för att driva med febriga tidsresenärer som jag.

Böckerna som slungat mig femhundra år tillbaka och fått mig att irra runt på en rad historiska platser heter Wolf Hall och Bring up the bodies. Tillsammans med ytter­ligare en roman, som författaren Hilary Mantel håller på att skriva just nu, bildar de en trilogi om epoken när den  hårdföre Henrik VIII var kung. När hennes central­figur, statsmannen Thomas Cromwell, manövrerade stora delar av makten. Och då Themsen, precis som nu, slingrade sig fram med sitt strömmande vatten tvärs igenom staden, med Towern och andra mäktiga byggnader längs sina bräddar.

– Åh, svarar Hilary Mantel på sitt typiskt brittiska vis, på frågan om vad som skulle flutit omkring i den stora floden, när hennes historiska romaner utspelar sig.

– Där skulle driva omkring alla möjliga sorters hushållsavfall, och antagligen ett eller annat djurkadaver. Men samtidigt var vattnet fortfarande så rent att där fanns massor av fisk! Vi tror alltid att medel­tiden var så skitig och att folk var så ruskigt ohygien­iska … Men du måste försöka tänka dig en värld i stort sett utan industrier, utan föroreningarna vi har numera. Det var en värld så ren att vi knappt kan drömma om den, en värld där du fortfarande kunde gå ut i staden och känna doften av blommorna.

Och på ett sätt är det exakt det hon gjort, Hilary Mantel. Med sina båda 1500-talsromaner har hon tvättat medeltiden så gnistrande ren från den där brunmurriga slöjan vi brukar se den igenom, liksom vädrat ut den förmodade skitstanken så skickligt att man faktiskt kan känna schersmindoften, och höra rödhakesången igen.

Vilket verkligen inte hindrar att det kan guppa runt ett och annat … människohuvud i det klara vattnet nedanför Towern och dess ruggiga avrättningsplatser.

Här finns kort sagt, mitt i all poetiskt skimrande detaljrikedom, en hel del action och ett blodigt maktspel som dessutom serveras i ett laddat, pågående nu. Hilary Mantel skriver alltså sin historia i presens, fast den utspelar sig för så länge sedan. 

– Det där var inte något jag planerade, utan det kom sig av sig självt när jag skrev den första raden i Wolf Hall, den som lyder: »Så upp med dig nu!«

Detta är alltså upptakten i den första romandelen, som nu kommer på svenska. Den som vrålar »upp med dig« är huvudfiguren Thomas Cromwells våldsamme far och den han skriker åt är Thomas själv, som ännu bara är en pojke och ligger fälld till marken med skadat huvud.

– Han ligger alltså på kullerstenen och det han ser, där han ligger med huvudet mot marken, är faderns stövel. Han vet verkligen inte vad som ska hända de nästa tio sekunderna, om han ska få en spark till, och det kastar oss rakt in i det pågående ögonblicket. När jag hade skrivit fram den där scenen var det som att handlingen i boken vecklade ut sig framför pojkens ögon, som i en film. 

– Det har också varit viktigt för mig att skriva berättelsen som ett pågående händelseförlopp för att jag vill att mina läsare ska föras framåt genom historien, i stället för att se händelser i backspegeln, med ett historiskt facit i hand. Jag vill utmana mina läsare genom att få dem att ställa sig frågan: hur skulle jag hantera den här situationen, vad skulle jag göra om jag hamnade här? Läsaren ska själv bli som en av karaktärerna i berättelsen. 

Se där, en nyckel till varför närvaron känns så stark i hennes berättelse!

Men vad handlar då alltsammans om, och vad är det för märkligt levande människoöden och intriger som gett henne det stora Man Booker-priset två gånger, och får bbc att raskt sätta i gång med en stor dramaproduktion baserad på dessa båda böcker?

I det stora perspektivet handlar det om hur kunga­riket England, vid denna tid, sakta men säkert börjar genomgå mycket stora förändringar. Bland annat genom om att bryta med makten som Rom, och påven där, har över det brittiska riket. Kungen, Henrik viii, vill dessutom komma åt de stora egendomar som de engelska klostren förfogar över. Det gamla och – som det ses på kontinenten – barbariska landet, ska helt enkelt brösta upp sig. Samtidigt som kungadömet ska befästa sin makt inom rikets gränser.

Men hur ska successionen, alltså tronföljden, kunna befästas? Kort sagt, hur ska den stora Tudor-släkten kunna hålla sig vid makten, när den lynnige Henrik inte tycks kunna få en son? För att inte gå händelserna i förväg – minns vad Hilary Mantel tycker om det! – kan det ändå sägas att huvuden bokstavligen kommer att rulla för att han ska kunna säkra sin efterföljare. Och att hela Europa dras in i ett maktspel som egent­ligen har de kungliga sovgemaken som sin spelplats. Mitt i detta myller av »vanligt folk« och fjäskiga hangarounds kring hovet, finns alltså smedsonen Thomas Cromwell, som en sorts buttert framhärdande och slugt beräknande spindel, som lyckas arbeta sig närmare och närmare kungen, och genomdriva sina, som det tycks, rätt moderna idéer.

Men det som gör Hilary Mantels båda historiska romaner så gripande och spännande är att de inte bara skildrar maktspelet utan också fångar vardagen: sysslorna som beskrivs, familjemedlemmarna i klanen Cromwell som lever sina liv, klär ut sig i änglavingar till julspelen, försöker lära sig det trendiga språket franska, blir sjuka, dör. Och precis som i alla stora romaner eller genomarbetade tv-serier, får man sina favoriter, hejar lite extra på dem. Som till exempel den stackars spanske ambassadören Eustace Chapuys, en kompis till Cromwell, som förtvivlat försöker hålla sin krävande kejsare och den lynnige engelske kungen från att hugga tänderna i varandra, och vars lustiga hatt blir en av böckernas humoristiska ingredienser.

–  Jag har gjort en ofantlig research, som du förstår. Inte bara för att få grepp om biografierna över personerna i romanerna och de politiska händelserna, utan också den kulturella bakgrunden, sättet att tänka, 1500-talssynen på världen.

– Och jag gillar verkligen att använda verkliga människor i mina böcker, eftersom man som förfat­tare skapar en särskild sorts kontakt med dem, och också känner ett ansvar för dem. Ja, en respekt, även för karaktärer man inte gillar, för att försöka göra dem rättvisa.

Du menar en respekt som du inte skulle känt för en alltigenom »påhittad« karaktär?

–  Ja … Det som attraherar mig i skrivandet är idén att överbrygga klyftan mellan de levande och de döda.

Låter det spöklikt? Dags att göra en avstickare i vårt tidsresande, till Brosscroft i landskapet Derbyshire, runt 1960, för att få veta mer om författaren själv.

I sin självbiografi Giving up the ghost, berättar Hilary Mantel om sin uppväxt, i ett sådant där gaturadhus som man brukar se i brittiska social­realistiska filmer. Det är en osentimental men gripande berättelse om en flicka som har det bra på många sätt, men far illa på många andra vis. Om den förvirrande familjesituationen, där både hennes egen far och mammans nye man lever i samma hus, ett faktum som naturligtvis får den socialt genomkontrollerande omgivningen att gå i spinn. Om skoltiden, där den fasansfulla lärarinnan en dag smäller till Hilarys huvud så hårt att hon slungas genom luften. En händelse som, även om hon själv säger att hon inte funderat över parallellen, får en att tänka på hur pojken Cromwell sparkas av sin far.

Och så, den där fullkomligt gastkramande upplevelsen i husets trädgård, en annars helt vanlig dag år 1959, när hon är sju.

–  Jag kan fortfarande inte förklara vad det var, men jag var alltså och lekte på gården bakom vårt hus, och där fanns en avlång trädgård som löpte ända ut till traktens stora fält, trädgården var ganska igenvuxen när detta hände, säger Hilary Mantel.

– Och vid ett särskilt ställe i trädgården så såg jag … Mitt öga drogs till någonting, som såg ut som en rörelse i luften, jag kunde se exakt hur brett och högt det var, men inte mer än så, det var något som just höll på att ta form, och jag kände att det var min olycka att jag hade stått där, i den stunden, och bevittnat detta ting, som ingen skulle sett. Som framstod för mig som den absoluta essensen av ondskan.

Hilary Mantel fortsätter lite dröjande:

– Jag har fortfarande ingen aning om vad som hände, men jag vet att det förmörkade min bild av världen. Jag tror det var uttryck för en sorts psyko­logisk kris. Vi var en mycket olycklig familj.

Jag tänker på de här karaktärerna i dina historiska romaner, att de känns så påtagliga. Har du sett dem i en sorts vision på samma sätt, som ett slags spöken?

– Nej! De framstår visserligen som väldigt verkliga för mig, men jag vet att de tar form i min föreställningsvärld, jag är inte hemsökt av dem! Men jag tror att jag under hela mitt liv, ända sedan jag var en liten flicka, har haft ett en väldigt stark känsla för historien.

Hur såg din egen läsning ut, när du växte upp?

– Min lycka var att jag var omgiven av människor som gärna berättade historier, och var villiga att läsa för mig. Det fanns ingen bokhandel på flera kilo­meters avstånd, men där fanns ett bibliotek och när jag var gammal nog tog pappa med mig dit. Det var nog då jag fick vanan att läsa två böcker i veckan, för det var vad lånekortet tillät! Och detta betydde att jag fick ett eget inre liv, förstår du, något som löpte bredvid de dåliga sakerna som pågick i mitt verkliga liv.

– Men jag såg inte böcker som någon flykt, jag läste dem egentligen av två orsaker: för att böcker får dig att känna dig säkrare i tillvaron, och också i förhoppningen att få veta hur man ska klara av att leva. På ett sätt såg jag dem som ett sorts vapen. Och redan från början läste jag för att få veta mer om det förflutna.

Hon berättar att hon tidigt kastade sig över böcker om fossiler och evolutionen, hur hon snart började vittja titlar från avdelningen arkeologi. Hur hennes intresse för det som hänt förr sträckte sig från tiden »innan det ens fanns människor på jorden« till historien kring hennes egen familj.

– Du vet hur det är i en familj, det talas om döda människor som om de fortfarande levde, och för mig verkade inte vara någon skillnad på om de fanns i livet eller inte. Jag kände en sorts frustration över att jag inte faktiskt kunde se de här släktingarna som jag aldrig mött medan de var i livet, men som min mormor och hennes syster talade om som om de just gått ut för att handla.

– Och jag tror, fortsätter Hilary Mantel, att jag redan de här åren, när jag var väldigt liten, fick en känsla av att det förflutna låg väldigt nära oss, som något som alltid väntar i rummet bredvid. Så det handlar egentligen bara om att öppna den där dörren och gå över tröskeln.

En frihet, kan man tänka, som inte bara är en guda­gåva till en författare, utan också varit extra viktig i Hilary Mantels fall. Sedan länge lider hon av en svår form av sjukdomen endometrios, som påverkar cellbildningen, orsakar inre blödningar och tycks lämna den drabbade utan makt över sin egen kropp. (Att vi med kort varsel fått ställa in vårt möte i London och i stället tala över telefon, beror dock på att en vanlig, fast ovanligt besvärlig, förkylning har hållit kvar henne i hemmet i kuststaden Budleigh Salterton.) 

– Min dåliga hälsa har nog varit en viktig orsak till beslutet att bli författare, berättar hon.

– Jag kände att jag ville göra något i världen, som jag själv fick ha kontroll över. Jag har genomgått många operationer, och det tog mig ett par år att återhämta mig från de senaste, men jag känner mig starkare nu.

Ett nu där Hilary Mantel, skulle man kunna säga, med sina två senaste böcker fått ett så stort publikt genombrott att hon inte bara säljer stort. Utan också, på grund av ett föredrag hon höll härommånaden om dagens brittiska kungahus, lyckats reta upp en halv nation när hon kallade Catherine Middleton (efter giftermålet med prins William betitlad hertiginna av Cambridge) för »plastig och machine made«.

– Det var ett rätt så komplext anförande jag höll om »vår syn på den kungliga kroppen genom tiderna«, och det jag menade, och som helt lyftes ur sitt sammanhang i tidningarna, var att Katys image var en helt konstgjord image som stod i vägen för hennes personlighet.

– Jag sa att det fanns en risk att den prinsessa som liksom konstruerats av media och den verkliga kvinnan bakom den bilden, inte skulle klara av att hänga ihop, och jag avslutade med att vädja till medierna: Snälla, gör inte mot denna unga kvinna det ni gjorde mot Diana, lämna henne ifred och låt henne gå igenom sin graviditet i ostördhet.

Man får en känsla av att Hilary Mantel nog rätt ofta ryser åt tidens brus och i stället tar sikte på den där dörren till det förflutna. Precis som hennes läsare. 

Jag berättar att jag under mitt Londonbesök också tagit tåget ut till det stora palatset Hampton Court, som ligger i den lilla orten med samma namn, och rört mig genom salongerna där hennes romankaraktärer då och då håller hov. Sett den överdådigt pyntade salen där de storslagna festerna hölls, rummen ut mot trädgården där de mörka träpanelerna enligt guiderna är i »riktigt 1500-talsoriginal«.

– Jag kom dit första gången när jag var tolv, säger Hilary Mantel, rummen där gjorde ett enormt intryck på mig och alltid när jag kommer dit så känner jag atmosfären, så tät och så mäktig, och en del av mig vill bara stanna kvar.

Hon beskriver hur hon hela tiden, i takt med att researchberget växer, tränar upp sitt historiska öga, för att likt en arkeolog kunna urskilja det som skapats förr, i det bländande blanka som smäcks upp i våra städer just nu. Som om alla tider låg lagrade, tätt över varandra. Medan samma sol och samma floder oavbrutet strömmar fram.   

– När jag till exempel skrev om franska revolutionen, som jag gjorde under lång tid, så kunde jag till sist dra runt i en stad och bara se 1700-talet där. Sedan, när jag vill byta till en annan epok, som nu med 1500-talet, så är det till en början svårt att upptäcka den tiden, för jag vet ännu inte riktigt vad jag letar efter.

– Men till sist kommer den där förmågan, och jag ser medeltiden, jag ser 1500-talet, och allt annat försvinner. Det är som om din tid, alltså tiden du som författare letar efter, skiner i starka färger, medan allting annat, säger Hilary Mantel, fades to grey, bleknar bort.

Solnedgång. London. Sommaren 2013. På utepubarna längs Themsens kanter skrattar fredagslediga kontorister med plastglasen skummande av bronsgul ale.

Jag har sett insidan av Towerns stenväggar, dröjt vid den minnesmärkta avrättningskullen Tower Hill, där bilan till sist, så mycket kan sägas, kommer att falla över en mycket viktig person i Hilary Mantels sista trilogidel. Och där är det! Det urgamla huskomplexet Lambeth Palace, vars äldsta delar uppfördes på 1300-talet, och där sotet i de gotiska fönstersmygarna ser ut som mörka flammor från förr.

Det var här som den engelska kyrkans allra mäktigaste män höll till, som ödet för en av Henrik viii:s fruar avgjordes, och det var hit som romanernas Thomas Cromwell, när han var pojke, flydde från sin far för att få en stunds lugn och ett mål mat, i det gigantiska köket där hans morbror var kock.

Men jag kommer för sent. Den väldiga träporten till det förflutna har precis stängts, nattlyktorna tänts.

Tänk bort de bullrande lastbilarna, och tänk fram de frustande 1500-talshästarna. Radera ut övervakningskamerorna, och rita in de ruffa medeltidsvakterna, läs några rader i boken så kommer den att öppna sig igen.