Historiens värsta litteraturstöld

I april är det premiär för en ljuddokumentärserie baserad på Anders Rydells Bokplundrarna. Men redan 2015 grävde han i historiens värsta litteraturstöld för vår räkning. Det utmynnade i ett reportage om en olycklig judisk boksamlare, ett vanvettigt nazistiskt vetenskapsprojekt och en heroisk räddningsaktion.

Bibliotekarien Wout Visser lägger varsamt fram en liten brun kartong på bordet – och öppnar locket. Framför mig placerar han ett lädersnittsband inbundet i ljusbrunt skinn, med ett rektangulärt bladmönstertryck i guld. Det ser ut som en inte helt ovanlig bok från 1800-talet, sådana man kan hitta på ett antikvariat för en hundring. Om det inte vore för ett centimeterstort hål i bokens vänstra hörn. Försiktigt öppnar jag boken och ser att hålet går rakt igenom försättsbladet och namnet på bokens författare – Samuel Usque.
    När jag lyfter boken mot det stora fönstret ser jag även att hålet skär ända till bokens sista sida – trycket har fått boksidorna att bukta och spricka. Plötsligt ser jag glansen från koppar och den förvrängda gevärskulan som sitter inkilad på tvären – där den vilat i snart 70 år.  

– Boken stals av nazisterna med resten av biblioteket, säger Wout Visser, bibliotekarie och forskare vid Bibliotheca Rosenthaliana i Amsterdam. 

Bokens titel är Consolação ás Tribulações de Israel och den ruvar på berättelsen om den största litterära stölden i historien.

Bara några timmar tidigare anlände jag till Amsterdam, efter en sju timmar lång tågresa från södra Tyskland där jag i ett par veckors tid har kammat igenom arkiv för att skapa mig en bild av en av Nazitysklands mindre kända organisationer – Hohe Schule der NSDAP och dess gren Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg (ERR). ERR hade under andra världskriget varit nazisternas centrala plundringsorganisation, som sänt insatsstyrkor av historiker, forskare, kulturvetare, konstvetare, bibliotekarier över hela Europa. Organisationen har för eftervärlden mest blivit känd för de tusentals konstverk som de stal. Betydligt mindre känt är att organisationen grundades i syfte att plundra någonting helt annat: böcker. Och det är därför jag rest till Amsterdam. Det var här, i den gamla handelsstaden, som ERR skulle finna några av Europas äldsta och mest värdefulla bibliotek – ett av dem var just Bibliotheca Rosenthaliana.

Biblioteket, namngivet efter grundaren Leeser Rosenthal, är inhyst i ett tegelhus vid den vackra kanalen Singel. Samlingarna består av tusentals böcker och manuskript, varav de äldsta är från 1200-talet. Bland rariteterna finns den första boken som trycktes i Istanbul, år 1493, och en illustrerad judisk bönbok från år 1190. 

– Leeser Rosenthal var en polskfödd rabbin som arbetade i Hamburg åt stadens rika familjer i mitten av 1800-talet, berättar Wout Visser. Det gav honom möjlighet att bygga upp sin samling av religiösa skrifter och böcker om de tyska judarnas historia och den judiska upplysningen. 

Biblioteket hamnade i universitetets ägo efter Rosenthals död 1868. Där skulle böckerna bli kvar i över 70 år, till 27 juni 1944. Då packade medarbetare från nazisternas plundringsorganisation ERR ner samlingen i 153 stora spjällådor och förde bort den. Rosenthaliana var inget vanligt krigsbyte, det var inte avsett för att fylla ut bokhyllorna hos någon av Tredje rikets ledare, utan ingick i ett till stora delar hemligt nazistiskt forskningsprojekt vars syfte var att skriva om historien. 

Ett par hundra meter från Bibliotheca Rosenthaliana, vid kanalen Keizersgracht, står ett vitt stenhus. Till det yttre är detta hus på Keizersgracht nummer 264 en ganska trist historia. Det är varken det äldsta eller det vackraste längst kanalen. Men stenhuset döljer en högst anmärkningsvärd berättelse. 

I slutet av 1930-talet var Keizersgracht 264 centrum för en av arkiv- och historieforskningens viktigaste räddningsoperationer någonsin. Paradoxalt nog var samma hus, bara ett par år senare, en del av historiens mest omfattande arkiv- och bokplundringar. 

Här låg före kriget Internationella institutet för social historia, bildat i början av 1930-talet av historikern Nicolaas Wilhelmus Posthumus. Syftet var att rädda de arkiv och bibliotek som skingrats över Europa – över Stalins Sovjet-unionen, Hitlers Tyskland och Francos Spanien. Genom räddningsaktionen lyckades man på bara några år bygga upp en av världens främsta samlingar om socialdemokratiska partier, arbetarrörelser och historiskt viktiga personer som Trotskij och Bakunin. Det mest värdefulla var Karl Marx och Friedrich Engels-arkivet, med utkastet till Det kommunistiska manifestet. 

Efter Nazitysklands invasion 1940 hamnade arkivet i händerna på nazisternas bokplundrare, som även upprättade sitt högkvarter i huset på Keizersgracht. 

Ett av ERR:s viktigaste syften var att samla material till Hohe Schule der NSDAP, vars syfte bland annat var att bygga upp ett nazistiskt elituniversitet vid sjön Chiemsee i Bayern. En rad filialer, forskningsinstitut med olika inriktningar, skulle etableras i elva tyska städer. Bakom planen låg partiets officiella ideolog, Alfred Rosenberg. Med elituniversitet ville han dels utbilda Tredje rikets framtida elit, dels bygga upp en ny – ideologiskt färgad – vetenskap. De planerade instituten skulle inrikta sig på ämnen som intresserade nazisterna: germansk, keltisk och indoeuropeisk historia, fornnordiska myter – och judar.

Bara ett stenkast  från Rembrandt-museet i Amsterdam ligger den portugisiska synagogan, en stor tegelbyggnad som uppfördes under den nederländska guldåldern under 1600-talet. Jag måste ta mig igenom en sluss med säkerhetsvakter för att få tillträde. Mönstret är inte längre obekant. Många av de judiska center, synagogor, bibliotek och museum jag besökt under resan, har präglats av hårda säkerhetsrutiner. Inte sällan övervakningskameror, slussar, röntgenmaskiner, kroppsvisiteringar, misstänkta blickar och frågor. Judiska institutioner i Europa liknar fästningar. Jag får en obehaglig känsla av historisk kontinuitet. 70 år efter kriget har åter igen rädslan spridit sig i de judiska samhällena i Europa. Det finns också ett särskilt obehag över att det är de institutioner som bevarar det kulturella arvet efter tvåtusen år av judisk närvaro i Europa som nu hotas och attackeras.

Utanför synagogan möter jag Dr. Frits J Hoogewoud, en man i 70-årsåldern som tidigare var bibliotekarie på Bibliotheca Rosenthaliana. Han har gjort kartläggningen av stadens judiska bibliotek och dess öden till sin livsmission. 

Hoogewoud visar in mig i ett av husen utanför synagogan som hyser det bibliotek jag kommit hit för att se – Ets Haim.  

– Det är nästan 400 år gammalt. Det startade som en del av en skola för judar som flytt från Spanien och Portugal.

Ets Haim är världens äldsta, fortfarande verksamma, judiska bibliotek. Ett bibliotek som varit det kulturella och in-tellektuella hjärtat för stadens sefardiska samhälle i närmare 400 år. Berättelsen om dess historia och grundande är lika fascinerande som dess öde under kriget. 

– Ets Haim grundades av sefardiska judar som tvingades fly från den Iberiska halvön efter den kristna erövringen i slutet av 1400-talet och inkvisitionens förföljelser, säger Hoogewoud och leder in mig till de rum som hyst biblioteket sedan 1600-talet. 

Ljuset är dunkelt. Rummen på bottenplanet är täckta av guldbruna, vinröda och koboltblå böcker från golv till tak. I taket av de två större rummen finns en öppning formad som en okton, med nedsänkta kandelabrar. En skruvformad trätrappa leder upp till ovanvåningen som hyser den andra delen av biblioteket – en exakt kopia av nedervåningen. 

– Biblioteket är unikt, det här huset byggdes för att bara inhysa Ets Haim. 

– Det byggdes också för att släppa in tillräckligt med naturligt ljus.

Amsterdams olika judiska församlingar, och deras bibliotek, skolor och förlagshus, lade grunden för en blomstrande bildningskultur, och bidrog till att förvandla Nederländerna till en ekonomisk, militär och kulturell stormakt under 1600-talet. Både de offentliga och de privata biblioteken blev nav för intellektuell bildning. 

Men utvecklingen fick ett abrupt slut i augusti 1941 när SS säkrade Amsterdams judiska bibliotek genom att spärra av dem. 

Både Bibliotheca Rosenthaliana  och Ets Haims ansågs så värdefulla att de skulle »beslagtas« i sin helhet. Men också många privata judiska bibliotek föll i nazisternas händer. Det viktigaste tillhörde en forskare och lärare i judisk historia vid namn Leo Seeligmann. Samlingen, som han ärvt av sin far, var ett av de främsta privata biblioteken i Nederländerna. 

I maj 1943 packade ERR samman den första stora försändelsen av 20 000 böcker tillhörande Amsterdams judar, däribland ovärderliga manuskript och tidiga boktryck. Böckerna packades i 170 spjällådor och lastades på ett tåg mot Tyskland. Flera försändelser skulle följa.

När biblioteken plundrades hade redan majoriteten av Amsterdams 75 000 judar deporterats till koncentrationsläger. Tiotusentals hade redan mördats i läger i Östeuropa – de flesta hade förts direkt via det nederländska interneringslägret till Auschwitz och Soribor. Böckernas destination skulle dock bli en annan. 

Från amsterdam centraal tar jag tåget sydväst, på samma spår som samlingarna från Bibliotheca Rosenthaliana och
Ets Haims färdades under kriget sista år. Några timmar senare kliver jag av i Frankfurt. Anledningen till mitt besök stavas »Institutet för studier av den judiska frågan«. Det var här i Frankfurt som nazisterna förlade den viktigaste, och mest omfattande av filialerna i Hohe Schule. Institutet för studier av den judiska frågan skulle ta hand om samlingarna från biblioteken från Amsterdam, men även böcker som plundrats i Kiev, Minsk, Vilnius, Thessaloniki, Oslo … Målet var att bygga världens största bibliotek på områden för att studera »judisk kultur, religion och ras«. Plundringen tjänade flera syften. Det var ett sätt att utradera det långa judiska inflytandet på den västerländska kulturen, både i fysisk och intellektuell mening. Samtidigt skulle denna kultur vändas mot judarna och utnyttjas i den nazistiska propagandan för att berättiga Förintelsen. 

När institutet öppnade i mars 1941 skrev Alfred Rosenberg i sin dagbok att institutet gick till aktion med »ett tydligt program för att utrota denna ras från Europa. Och nu också har makten att förverkliga denna historiska nödvändighet«. 

Varför var Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg så angelägna att komma över Ets Haim och Rosenthaliana? 

En veckorapport från ERR:s högkvarter i Amsterdam ger svaret. Jag läser:

»Det är möjligt att tidigare okända källor upptäcks från Cromwell-eran, såväl som från den så kallade ärorika revolutionen 1668 och unionen mellan England och Nederländerna. I synnerhet kan kanske nya slutsatser dras om
Cromwells relation med judarna – och kanske till och med det judiska inflytandet på skapandet av den brittiska underrättelsetjänsten.«

Var det alltså nazisternas förhoppning, att Ets Haim och Rosenthaliana skulle innehålla information som kunde belägga den judiska världskonspirationen?

Från Frankfurt reser jag vidare till förstaden Hungen. På grund av de allierade styrkornas bombningar omlokaliserades Institutet för studier av den judiska frågan till stadens medeltida slott år 1943. 

I dag ger slottet ett närmast pittoreskt intryck. På ett programblad vid ingången läser jag att här arrangeras nu för tiden bröllop, klassiska konserter och föreläsningar om hållbart skogsbruk. Men ett av nazismens mörkaste och mest cyniska projekt tog sin form i slottets vitkalkade salar. Institutet för studier av den judiska frågan hade en central uppgift: att ge nazismens antisemitiska politik ett intellektuellt fundament. Genom att äga de europeiska judarnas kulturella, kunskapsmässiga och historiska arv gavs nazisterna också möjligheten att skriva deras historia – berättelsen om ett utdött folk. Institutets forskare skulle för efterkommande generationer med andra ord rättfärdiga Förintelsen. 

I Hungen undersökte ERR:s forskare biblioteken från Amsterdam på jakt efter  »tidigare okända bevis« för att stadens judar format Storbritanniens politiska utveckling. Man hoppades inte bara finna bevis på att judarna låg bakom den Ärorika revolutionen 1688, då den katolska kungen Jakob II störtades till förmån för den nederländske ståthållaren Vilhelm III av Oranien, utan även att judarna kontrollerade den brittiska underrättelsetjänsen. Det senare skulle förklara Storbritanniens oresonliga inställning till Nazityskland. 

I april 1945 anlände de allierade soldaterna till Hungen. Slottet var övergivet. Men till brädden fyllt av böcker. Snart upptäckte de att fler byggnader i staden hyste stora mängder böcker. Institutets samling hade i slutet av kriget vuxit till närmare 1,3 miljoner böcker, vilket tvingat dem att ta ytterligare åtta byggnader i besittning. 

Det var troligen här och då, i krigets slutskede, som den där kulan avlossades.  En amerikansk soldat, vars uppgift var att utforska alla dessa övergivna och spöklika magasin, riktade sin kulspruta in i mörkret och sköt.  

Och nu är vi tillbaka där vi började. För soldatens kula fann sin väg in i en av de tusentals böckerna – Samuel Usques
Consolação ás Tribulações de Israel . Därmed var Bibliotheca Rosenthaliana återfunnet.

Efter kriget återbördades både Rosenthaliana och Ets Haim till Amsterdam. Men många privata bibliotek var för evigt skingrade. Efter kriget lyckades några amerikanska arkivister (genom att identifiera familjens exlibris) spåra 109 av Leo Seeligmanns böcker. Men resten av den 20 000 volymer stora samlingen är borta.

Från bron kan jag se fiskarnas ljusbruna ryggar mot sandbottnen. De kämpar i strömmen. Då och då vrider någon av fiskarna upp sin fjälliga sida mot solen och kastar en silvrig reflektion. På andra sidan bron har barnfamiljerna slagit ser ner på en torrlagd tunga som sträcker ut sig mitt i Ohre, en biflod till Elbe. Barnen leker i strömmen, kastar sig ut och låter sig dras med på flytmadrasser till en lugnare bakström. Längre ner skymtar platsen där askan efter 22 000 koncentrationslägerfångar dumpades. 

För att följa Seeligmann-samlingens öde har jag tagit tåget ytterligare 50 mil österut, via Nürnberg till Prag – och därifrån en buss en timme norrut. Några mil söder om bergskedjan Zittauer Gebirge, som utmärker gränsen mellan Tyskland och Tjeckien, ligger Theresienstadt, eller Terezín på tjeckiska. En hel stad inhyst bakom en stjärnformad försvarsmur. Innanför muren lever i dag ett par tusen människor. Förutom ett par lägenhetskomplex som sticker ut i sin sovjetiska dysterhet, är det här en stad som inte förändrats nämnvärt sedan 1945. 

Men under andra världskriget skulle murarna inte skydda sin befolkning – utan stänga in den. I Theresienstadt upprättade SS sitt mönsterghetto, ett propaganda-läger som för omvärlden skulle visa hur väl de deporterade judarna behandlades. För detta syfte sändes speciellt utvalda judar hit – konstnärer, skådespelare, författare – allt för att visa att ghettot var en plats för kultur och skapande. 

En av dem var Leo Seeligmann. 

Med hjälp av en karta från kriget försöker jag orientera mig fram genom Terezíns gator. Spåren efter ghettot är fortfarande synliga. Strax utanför vallgraven bredvid lägrets krematorium hittar jag huset jag letar efter. Putsen har lossnat, men huset står fortfarande kvar. 

Här arbetade Leo Seeligmann med ett projekt som hölls hemligt för lägrets andra fångar. Tillsammans med ett antal judiska akademiker och lärda, tvingades han sortera och katalogisera värdefulla judiska boksamlingar som SS beslagtagit. Gruppen kallade sig ironiskt för »Talmud-kommando« och skulle fram till krigslutet katalogisera närmare 30 000 plundrade böcker. Det var också här i koncentrationslägret som Seeligmann för sista gången återsåg delar av familjens boksamling. 

Den 9 maj 1945 nådde Röda armén lägret och snart skingrades Seeligmanns bibliotek, i likhet med många andra judiska boksamlingar, över hela östblocket.  

Några dagar senare befinner jag mig på Judiska museet i Prag. I museets bibliotek finns en bok som väcker min nyfikenhet – en biografi över den sefardiska religionsfilosofen Uriel da Costa, som 1617 flydde förföljelserna i Portugal för att slå sig ner i Nederländerna. I boken finns ett märke som jag känner igen. Det föreställer en hjort och ett lejon som stegrar på var sin sida av en Davidsstjärna. Seeligmanns fars exlibris. Och märkningen som »Talmud-kommandot« gjorde i koncentrationslägret sitter fortfarande kvar: bokstäverna Jc skrivet med svart bläck.

Artikeln publicerades i 3/2015, inför utgivningen av Anders Rydells Bokplundrarna – jakten på de försvunna biblioteken, där han fortsätter att gräva i historiens värsta litteraturstöld. Den 4 april 2022 är det premiär för dokumentärserien Plundrarna på Naudio.

erbjudande

Prenumera på Nordens största bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare