»Jag säger bara ja oftare än andra«

This American Life har gjort David Sedaris »besinningslöst« älskad av miljontals fans. Trots det är han ganska okänd i Sverige. Det lär ändras med den hjärtskärande boken Calypso.

Varje morgon kliver David Sedaris ur sängen, väljer omsorgsfullt ut vad han ska ha på sig ur sin omfattande garderob, sedan sätter han sig och skriver dagbok. Det har han gjort varje dag sedan 1977. Inläggen är inte långa och inte heller särskilt känslosamma. Mest observationer ur vardagen. I morse skrev han om gårdagens besök på ett konstmuseum. Han såg en äldre dam i 70-årsåldern med en stilig fuskpälsmössa med matchande fuskpälskrage och gav henne en komplimang. 

– Då svarade hon »de har satt gafflarna på fel sätt i bestick-stället«. Bakom henne stod två män i 50-årsåldern som delade på ett glas vatten. Jag tänkte att de måste vara homosexuella, för straighta män dricker inte ur samma glas på det sättet. Det var det tillfället under dagen som jag kände mig som mest levande.

David Sedaris sitter i sitt och livskamraten Hugh Hamricks kök i radhuset i Notting Hill. Han bär en lång linneskjorta som han fyndat på en loppmarknad över ett par jeans, ovanligt eftersom »jag slutade med jeans när jag fyllde 40«. Men de är bekväma att skrota runt i hemma.

Ända sedan han debuterade på National Public Radio 1992 med en berättelse om ett extraknäck som motvillig och elak tomtenisse på varuhuset Macy’s har David Sedaris varit näst intill besinningslöst älskad av lyssnare och läsare. Hans observationer av det mänskliga beteendet och hur vi agerar mot varandra är knivskarpa. Och han skonar ingen, minst av allt sig själv och sin familj. Han framstår som småsint, okänslig, självisk; drag som många av oss också har, men skäms över. Framför allt är han oerhört rolig. 

Tio bästsäljande essäsamlingar har det blivit hittills, varav två är översatta till svenska. Naken från 1997 och hans senaste, Calypso från 2018. Hans uppläsning i Stockholm i mars sålde slut på några timmar. 

Planen var att vi skulle ses i parets hus på landsbygden i West Sussex och gå på långpromenad tillsammans. Men värmepannan gick sönder och därför förlades intervjun till London i stället. När jag skulle flyga över till England fick jag hög feber på Arlanda och vände hem och bäddade ner mig, tyngd av dåligt samvete och ånger. Men några timmar senare, när fotografen knackade på i radhuset i Notting Hill var ingen hemma. Fönstren var igenbommade och ingen svarade i telefon. Det var helt tyst från agenten. 

Min första tanke var att David Sedaris 95-årige pappa Lou hade dött. 

Bara några veckor tidigare hade han skrivit essän Father time i det amerikanska magasinet The New Yorker, om att Lou först överlevt ett fall på ålderdomshemmet, och några veckor senare slagits till golvet när han försökt flytta på sitt stora golvur. Precis som alltid var texten en inblick i David Sedaris och hans stora familjs liv. En yvig resa mellan pappans blödande huvud, irritationen över unga släktingars besatthet av dataspel, sköldpaddorna som lägger ägg utanför strandhuset i North Carolina, funderingar över medelålderns obarmhärtiga slitage på kropp och själ, och sköterskan på hemmet som bad honom om autografer i tron att han var den svarte komikern Dave Chappelle:

»Titta«, fantiserade jag att de skulle säga när de visade fotot. »Jag har en bild på mig och Dave Chappelle.«

»Nej, det har du inte«, skulle de få höra.

Om man har läst tillräckligt många texter av David Sedaris, så känns hans stora familj till slut som ens egen. Uppväxten som ett av sex barn i ett kaotiskt men kärleksfullt hem där humor varit ett sätt att skapa sig en egen identitet är en konstant källa till stoff. 

Men det hade inte hänt något med pappa Lou. Det visade sig helt enkelt att David Sedaris tagit fel på dag och satt i luften på väg till Europa från USA, på väg hem från en av hans många och långa bokturnéer.

– Jag tror också att det har hänt pappa något varje gång telefonen ringer. Det stör mig inte alls att du tänkte så. Mina texter ger folk illusionen att jag avslöjar allt om mig själv. Men det är givetvis bara en chimär. Jag skriver till exempel aldrig om sex eller om vad man gör på toa. Det gör jag inte ens i mina dagböcker! 

Men i övrigt är det få ämnen han skyr. I Calypso berättar han om en godartad fettknöl som vuxit sig stor på hans bröstkorg och hur han fick idén att mata den till en särskild snappsköldpadda som bor vid parets strandhus på Emerald Isle, en ö på North Carolinas kust nära David Sedaris uppväxt i staden Raleigh. Men ingen läkare gick med på att skära loss och sedan låta honom behålla knölen. Han läste upp ett dagboksinlägg om problemet på en reading, varpå en kvinnlig läkare i publiken erbjöd sig att hjälpa till. När han signerat klart vid ettiden på natten åkte de till hennes klinik och hon opererade ut den äggstora knölen. Han hamnar ofta i liknande situationer. 

– Jag säger bara ja oftare än andra. Det har jag alltid gjort. 

Det är ett karaktärsdrag han delar med sin yngre syster, skådespelaren och komikern Amy Sedaris, som är lika skarp och rolig i sina observationer av livet. Men David Sedaris tycker inte att han medvetet försätter sig i situationer som kan relatera i stoff till en rolig text. Snarare beror det på att han inte har lika mycket kontroll över sitt liv som andra vuxna, eftersom han aldrig lärt sig att köra bil och därför alltid är beroende av andra för att ta sig någonstans.

– Det ger mig kontakt med en massa saker som jag aldrig annars skulle se. Varje dag blir ett äventyr. Varje bussresa och promenad har potential. Plus att jag verkligen är nyfiken på människor. 

David Sedaris upptäckte skrivandet först när han började föra dagbok som 20-åring. Nyligen köptes hela hans dagboksarkiv av Yale-universitetet.
2017 kom första utgåvan Theft by finding, som innehåller dagboksinlägg från 1977 till 2002.

Utöver dagboken finns det en sak till som David Sedaris gör varje dag. Han tar minst en lång promenad. Relationen till sin Fitbit, en avancerad stegräknare som bärs på armen, har han skrivit om i flera texter och den kan milt sagt beskrivas som tvångsmässig. 

Den dagliga rekommendationen för att upprätthålla god hälsa är att gå 10 000 steg om dagen, vilket motsvarar cirka 7 kilometer. Fitbiten är inställd på att surra på din arm och skicka uppmaningar tills målet är nått. Det började så även för David Sedaris, men eskalerade snabbt, som det lätt gör om man är tvångsbenägen.

Sedan tio år går han flera mil om dagen, och är han i huset på landet passar han på att samtidigt plocka upp skräp. Han har städat så många landsvägar i West Sussex att han blivit bjuden till drottningen och till och med fått en sopbil uppkallad efter sig av kommunen. Sedan fem år rullar »Pig Pen Sedaris« omkring i området med en stor tecknad gris på sidan. 

– Mitt rekord är 90 000 steg på en dag. Jag och min kompis Dawn började vid midnatt. Jag hade provgått rutten och rensat den på skräp dagarna innan så vi inte skulle förlora onödig tid på det. Planen var att gå 80 000, men när vi väl var i gång kunde vi inte sluta.

Tvångsbeteendena började tidigt. I en särskilt rå text i Naken från 1997 beskriver han en uppväxt färgad av svåra tics; han slickade på lampknappar, slog skor i pannan, räknade steg, kysste trappsteg, tryckte nästippen mot allt möjligt – hela tiden. Lärare efter lärare besökte hemmet för krismöten med mamman, som i stället för att söka hjälp för sin son blev expert på att härma honom och avleda skolans uppmärksamhet genom att bjuda på vin.

Först när han började röka på college släppte ticsen. Han fortsatte att självmedicinera med alkohol och droger, vilket snabbt eskalerade.

– När jag var ung var tvånget en förbannelse, något destruktivt. Jag var tvungen att bli hög vid samma tidpunkt varje kväll, långt efter att jag ens ville knarka. Jag var tvungen att dricka exakt samma mängd varje dag, tvätta på precis samma tid, inte 17.55, inte 18.05, utan exakt klockan 18. Det var tortyr. Nu har jag hittat ett sätt att kontrollera det.

Eller ja, det beror nog på hur man definierar kontrollera. Under en middag på Hawaii förra veckan böjde han sig ner under bordet och drog av sin vänstra stortånagel. Det händer allt som oftast. Först blir den svart, sedan lossnar den. Det bryr han sig inte så mycket om, det är förluster man får räkna med när man går så mycket. 

Ett annat, långt större problem, är när han av olika skäl inte kan promenera. Som när han legat i influensa eller brutit ben. Snart ska han till Paris för att göra ett mindre medicinskt ingrepp och måste sövas. Så just nu funderar han på att anställa någon för att gå runt med hans Fitbit för att upprätthålla statistiken. Hugh går inte att lita på, säger han. Jag invänder att det väl är fusk att någon annan rastar Fitbiten, men det viftar han bort. 

– Jag ser på det såhär. Jag överskrider 10 000 steg varje dag och tro mig, jag har perfekt statistik. Jag KAN inte bryta det. Det går inte. 

Hur mår du om du inte får skriva eller promenera?

– Jag blir helt förkrossad. Det hände en fruktansvärd sak nyligen när jag skulle till Sydney från Los Angeles. Vanligtvis reser jag till Australien från England, men den här gången flög jag västerut och passerade den internationella datumlinjen utan att jag förstod det. Jag förlorade en hel dag! Jag hade ett perfekt resultat både på min Apple Watch och min Fitbit, och plötsligt var jag nere på noll igen. Och det var inte ens mitt fel!

Han suckar djupt.

– Det var som om jorden spann ur led. Jag tappade greppet om verkligheten. Allt kändes så oerhört orättvist. 

Alltså, förlåt att jag skrattar, det måste ha känts hemskt. 

– Jag kan också skratta åt det, för det är ju löjligt. Men jag blir förkrossad ändå. Jag ringde givetvis till både Apple och Fitbit och de lovade att lösa det, men ingen har hört av sig.

I Calypso har David Sedaris skrivit sina mest självreflekterande och nakna texter hittills. Här avslöjar han att mamman, som framstått som en förvisso kärv och syrlig humorist men som samtidigt varit familjens idol, länge varit alkoholiserad och att ingen i familjen låtsats om det. Hon dog av cancer 1991, när David Sedaris var 35. 

Alla syskon trivdes inte heller lika bra i den tajt sammanbundna familjen. Redan från ung ålder började Davids sex år yngre syster Tiffany att distansera sig. Som tonåring sändes hon till en privat uppfostringsskola och relationen till familjen fortsatte att vara svår.

I texten Now we are five berättar han om hennes självmord, i Spirit world avslöjar han att sista gången de sågs kom hon oannonserat till ett av hans uppträdanden – och han bad en vakt att stänga dörren mitt framför henne. Båda texterna är bland hans mest kritiserade.

– Folk säger att de inte kan förstå hur man kan behandla sin syster på det sättet. Samtidigt har jag aldrig fått så många mejl från människor med exakt samma upplevelser. Det tar en enorm kraft att ha psykisk sjukdom i familjen, men pratar man om det framstår man som ett rövhål. Varje telefonsamtal med Tiffany, varje möte … jag var helt knäckt i flera veckor efteråt.

Tiffany var också den familjemedlem som högljutt motsatt sig att inkluderas i hans böcker, även om David Sedaris hävdar att hon sagt annorlunda till honom. Övriga i familjen är luttrade och kräver inte ens att få kolla texterna före tryck. 

Sedaris-klanen umgås fortfarande mycket och ofta, och en av sakerna som förvånade David mest var att Tiffany valde bort den sammanhållning som han själv värderar så högt. Att växa upp i en stor familj har sina för- och nackdelar. Man kan gömma sig i den, man kan också bli bortglömd.

– När Tiffany dog sökte jag på hennes namn i mitt dagboksarkiv och fick en massa träffar; Tiffany kom hem till jul med en blåtira, Tiffany fick missfall i New York, Tiffany låg med en marinsoldat, Tiffany rymde hemifrån. Vi har alltid tänkt att, jaja det är typiskt Tiffany. Men nu blev jag chockad av att vi inte insett vidden av hur hon mådde. 

Varje år åker David Sedaris ut på två längre uppläsningsturnéer. Han är känd för att signera böcker i timtal, och han njuter av att träffa sina läsare. 

– Jag lever för det. Men jag tror inte att man står inför en publik eller framför en tv-kamera om man inte har ett hål inom sig. Om man inte känner ett desperat behov av att älskas av människor man inte känner. Några i min familj har det hålet, andra inte. Hade jag varit endabarn som avgudats av mina föräldrar, hade jag verkligen stått på scen varje kväll? Jag vet inte.

Fick ni olika mycket uppmärksamhet?

– Jag vet inte. Både Amy och jag har alltid velat bli kända. Så länge som jag kan minnas har jag känt att jag inte överlever om folk inte stannar mig på gatan för att de känner igen mig. Sjävklart inser jag hur stört det låter, men det är sant. Det här livet räcker inte – det får inte räcka.

I hans tidiga texter har viljan att förstora livet lett till överdrifter och skarvande med sanningen. Men det funkar inte längre, eftersom han främst skriver för magasinet The New Yorker nu för tiden och deras faktagranskare är nitiska. Påstår han i en text att det är soligt i Tokyo så kollar de den lokala väderleksrapporten. Säger han sig ha bytt några ord med en granne, så ringer The New Yorker grannen. 

– Folk säger ofta, det där kan inte vara sant. Men varför skulle jag hitta på? Som att mata en sköldpadda med en fettknöl. Det är klart att jag skulle göra det, vem tror du att jag är?

Här kan du lyssna på samtalet mellan David Sedaris och Ika Johannesson på Årsta Folkets hus.

Läs också:
David Sedaris favoritböcker