»Jag kände igen mig i hans osäkerhet«

TEXT: JONAS EKLÖF FOTO: MARTIN STENMARK

Om det inte varit för Saudi-krisen. Eller middagen med Ukrainas president. Då hade Stefan Löfven haft tid att äntligen läsa klart ”Din stund på jorden”.

Texten publicerades ursprungligen i Vi Läser nummer 3, 2015.

---

Om några timmar  lyfter regeringsplanet mot Kiev och Din stund på jorden, Mobergs skildring av Albert som »försöker få syn på sitt eget liv«, ligger kvar där hemma. 

– Jag har redan börjat om på boken en gång tidigare, konstaterar Stefan Löfven. 

Fem månader och en vecka som statsminister. Hur många böcker har du hunnit läsa? 

– Få se nu. Jo, jag håller som sagt på med Din stund på jorden. Jag tycker så otroligt mycket om Mobergs sätt att skriva. Och så har jag läst Vi kom över havet av Julie Otsuka. Väldigt stark. Om de japanska kvinnorna som kom till USA som postorderflickor. Dessvärre finns det paralleller till vår tid, vi ser något liknande i dag med alla människor på flykt, de fasansfulla resorna över havet.

Häromveckan, när det uppstod en lucka i schemat, smet han in på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Till slut fastnade han framför en Ferlin-samling.

– Det finns en enkel klokhet, en självklarhet, i hans dikter som inspirerar mig. 

Sedan berättar Stefan Löfven om hur det var att flytta in i Sagerska palatset. Det var en lördag. Han och hustrun Ulla hade fått det mesta på plats. Men ändå: något saknades. 

– Först när böckerna kommit upp kände vi: nu bor vi här. Den är en trygghet, ens boksamling. 

Både Svinalängorna och När barnet lagt sig har varit viktiga för dig. Båda kretsar kring utsatta barn. På vilket sätt berörde de dig? 

– I Alakoskis roman var det framför allt klassperspektivet. I Michael Nyqvists bok var det mer personligt. Jag kände igen mig i hans osäkerhet om sitt ursprung. Inte heller jag har träffat min biologiska pappa.

Stefan Löfven växte upp i en fosterfamilj i Ådalen där mamman var hemsamarit, pappan fabriksarbetare. Båda två var med i en bokklubb och måna om att sonen skulle läsa. Via Bröderna Lejonhjärta, Huckleberry Finn, Fem-böckerna (»jag läste alla«) gick han vidare till Moberg, Lundell, Seierstad och hyllmeter med politikerbiografier om bland andra Willy Brandt och förebilden Robert Kennedy. Och nu är det som att cirkeln långsamt sluts:

– I helgen fick vi besök av barnbarnen. Fyra tjejer. Den näst minsta ville att vi skulle läsa Sagan om den lilla gumman för femtioelfte gången. Jag sa: »Är det inte bättre om du läser den för mig? Du kan den ju utantill …« 

Men nu var det det här med tidsbrist. Snart lyfter planet mot Ukraina. Vi hinner varken prata om Anna, Hanna och Johanna eller Leon Uris Röd gryning. Eller om gårdagens möte med Kiribatis president Anote Tong. Sannolikt stod inte litteratur på dagordningen. Men kanske skulle presidenten för en önation som »hotas av omedelbart existentiellt försvinnande på grund av stigande havsnivåer« finna viss tröst i en bok som Din stund på jorden.