»Jag, som är alldeles för otålig, vandrar vidare i förväg.«

Den 23 februari 1942 begick Stefan Zweig och hustrun Lotte självmord. Dagen innan hade han postat en avskedshälsning till vännerna och ett sista mästerverk till förläggaren.

Petrópolis, den 23 februari 1942. Andra världskriget rasar i Europa och Stilla havsregionen, men i den lilla brasilianska bergsstaden är allt lugnt. Klockan är halv fem på eftermiddagen och det har sakta börjat skymma. Hembiträdet Maria skjuter försiktigt upp dörren till herrskapet Zweigs sovrum i den spartanskt möblerade, hyrda villan på Rua Gonçalves Dias 34. Herrn och frun har inte synts till på hela dagen, kan de vara sjuka? 

När dörren går upp hittar Maria den 60-årige, österrikiske författaren Stefan Zweig och hans hustru Lotte livlösa på sängen. Stefan ligger raklång på rygg, nyrakad och iförd en struken skjorta och omsorgsfullt knuten slips. Lotte har krupit ihop bredvid sin man och smugit in sin hand i hans. Hennes ljusa, vackert mönstrade bomulls-kimono har skrynklat sig lite grann. Paret har tagit en dödlig dos sömnmedel och är bortom all räddning.

Nyheten om makarnas självmord kablas snabbt ut i världen och väcker sorg och bestörtning. New York Times har nyheten stort uppslagen på förstasidan, bredvid en återgivning av president Roosevelts radiotal. Under 1920- och 30-talet är Stefan Zweig en av världens mest översatta och lästa författare: en litterär superstjärna som hyllas lika mycket för sin poesi som för sin prosa, dramatik och essäistik. 

Han föds 1881 som andre son i en förmögen judisk företagarfamilj, är ekonomiskt oberoende och kan därför – efter att ha doktorerat i filosofi – utan bekymmer ägna sig på heltid åt sina två favoritsysselsättningar: resande och skrivande. 

Stefan debuterar som poet redan under universitetsåren och börjar snart skriva även noveller och romaner. Han blir snabbt känd som en fin miljö- och människoskildrare. 1912 får han ett passionerat beundrarbrev från Friderike von Winternitz, en gift tvåbarnsmor med litterära ambitioner. Stefan och Friderike förälskar sig i varandra och till slut blir situationen ohållbar. Friderike lämnar sitt olyckliga äktenskap och gifter 1920 om sig med Stefan.

Till parets villa, vackert belägen ovanför Salzburg, kommer många av dåtidens stora, europeiska kulturpersonligheter på besök. Stefan brevväxlar med Sigmund Freud och är god vän med James Joyce, Maxim Gorkij och Luigi Pirandello. Hans känsla för musik leder till en innerlig vänskap med Béla Bartók, Arturo Toscanini och Richard Strauss, vars opera Die Schweigsame Frau Stefan skriver librettot till. 

För humanisten, kosmopoliten och pacifisten Stefan Zweig är Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 en katastrof. Han får se sig själv smutskastad, hans böcker förbjuds och bränns på bokbålen i landet.

Även i Österrike börjar underliga vindar blåsa: där agiterar nazisterna för en union med Tyskland. När oroligheter utbryter kommer polisen till paret Zweigs hus och kräver att få leta efter vapen. Så fort polisen har lämnat huset packar Stefan en väska och ger sig av till London, där han hyr en lägenhet. Överenskommelsen med Friderike är att hon och styvbarnen ska stanna ett tag i Österrike. Det är ett sista försök att hålla ihop familjen. Det är inte bara det nazistiska hotet som får Stefan att fly: han avskyr Friderikes döttrar och står inte ut med rollen som familjefar. 

I London börjar Stefan genast att skriva på en biografi över den olyckliga skotska drottningen Mary Stuart, men inser snart att han inte kan fortsätta utan sekreterare. Han vänder sig till en organisation för judiska flyktingar och får kontakt med den allvarsamma, tysta Lotte Altmann. Några månader senare har de inlett ett förhållande, trots att Zweig fortfarande är gift med Friderike. 1938 skiljer sig Stefan från Friderike och gifter om sig med den tjugosju år yngre, svårt astmasjuka Lotte.

Under hela hans liv hade utlandsresor symboliserat frihet för Stefan Zweig: han hade gjort flykten undan ansvar till en sorglös livsstil. Men när flykten blir en nödvändighet börjar den att nöta ner honom. Från London far han och Lotte till USA, men finner sig aldrig tillrätta där. En svårt deprimerad Stefan börjar då se tillbaka på livet och börjar skriva på en redogörelse för sitt liv och den tid han levt i. Han berättar om sekelskiftets Wien, första världskriget, mellankrigstiden, nazismens uppkomst och andra världskrigets utbrott. 

När Stefan och Lotte bestämmer sig för att inleda ett nytt liv i en liten tyskspråkig koloni i Brasilien, skriver författaren nästan maniskt på memoarerna. De formar sig till en vemodig skildring av ett Europa som faller sönder, där den sofistikerade borgerliga kulturen ersatts av våld och barbari.

Dagen innan Stefan och Lotte lägger sig till rätta på sängen har de postat manuskriptet till memoarerna, Världen av i går: En europés minnen, till en förläggare. Stefan har också skrivit ett avskedsbrev vars sista rader lyder:

»Jag hälsar alla mina vänner! Må det vara dem unnat att få uppleva gryningen efter den långa natten! Jag, som är alldeles för otålig, vandrar vidare i förväg.«