Erbjudande
Jan Lööf: »Det första som ryker är bordsskicket«
Det är ett drömuppdrag. Ika Johannesson ska följa barndomsidolen Jan Lööf i flera månader. Men snart börjar det bångstyriga geniet visa upp en annan, mörkare sida. Den 30 maj fyller Jan Lööf 80 år. Grattis säger vi och återpublicerar ett av våra mest lästa och älskade porträtt.
Strax efter midnatt måndagen den 6 juli kommer ett mejl från Jan Lööf: »Det här projektet! Kan vi inte lägga ner det? Satan vad det suger. Nu ska jag ta en smörgås.«
Stressad ringer jag till Rolf Classon, förläggare på Kartago förlag. Det är han som givit mig uppdraget att göra en lång intervju till en samlingsbok om Jan Lööf. »Åk ut och hälsa på honom och skriv så långt du vill«, lydde anvisningarna. Jag tackade ja på stående fot. Så klart.
Precis som så många andra har jag vuxit upp i Jan Lööfs bildvärld. Som barn läste jag sönder Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare, barnboksklassikerna som fortfarande trycks upp regelbundet. I likhet med andra 70-talister visar jag nostalgiskt Tårtan, där Jan Lööf spelar sjömannen Janos, för mina barn. När de tjatar om att få se Frost ännu en gång sätter jag på Skrot-Nisse och hans vänner, dockserien som tog sju år att bygga och spela in.
Jan Lööf är dessutom känd för att vara en enstöring som inte tycker om uppmärksamhet, utan helst bara vill vegetera i sitt hus på den grekiska ön Evia, där han tillbringar stora delar av året. Han har gjort få intervjuer genom åren. Att få full tillgång till honom är ett drömuppdrag.
Rolf Classon lugnar mig när jag ringer.
– Janne älskar att lägga ner projekt. Han är notorisk. Men strunt i det du, jobba på bara.
Nästa dag kommer ett mejl till från Jan.
»Helt plötsligt kom jag på att jag betalar dig för att inte skriva mer och säger till Roffe att det inte blir någon bok. Vad säger du om det?«
Jan och hans fru, konstnären Inka Plengier Lööf, bor i ett rött trähus på en ö utanför Stockholm. Huset ser ut ungefär som de brukar göra i hans böcker, verkligt men lite skevt. Första gången jag kommer på besök är klockan ett på eftermiddagen och Janne har precis vaknat. Han har suttit och tecknat långt in på natten, har helt glömt att jag ska komma och bjuder yrvaket på kaffe.
På väggarna i det stora vardagsrummet hänger gamla instrument från barndomshemmet i Trollhättan, en plansch som han tecknat åt musikbutiken Hellstone i Stockholm och, ovanför pianot, omslagsillustrationen från den bortglömda barnboken En trollkarl i Stockholm, som Jan Lööf gjorde redan när han gick på Konstfack. Teckningen är målerisk och skiljer sig rejält från den verklighetstrogna illustrationsstil som blivit Jan Lööfs signum.
– Den är inget vidare. Jag försökte vara konstnärlig, fast det blev tillkämpat.
Jan Lööfs böcker är fyllda av maskiner, fordon och nyfikna pojkar som gärna följer med ut på äventyr. Uppväxten i industristaden Trollhättan, där Jan Lööf föddes 1940, lade grunden till intresset för skrot. Pappa Hilding Lööf konstruerade måttinstrument på Svenska Flygmotor, och satt jämt inne i sin verkstad hemma och byggde. Jan fick alltid vara med.
Farsan var en sorts geni, men naiv och barnslig, och dum i huvudet när det gällde det sociala.
– Farsan var en sorts geni, men naiv och barnslig, och dum i huvudet när det gällde det sociala. Han hade inget folkvett, men han varken svor eller söp. När morsan försökte ha ett normalt liv med fina damer som kom på syjunta låg han under köksbordet och gjorde mantelrörelser på sitt gamla Mausergevär. Han uppträdde inte som en vanlig karl i sådana sammanhang.
Mamma Kerstin Lööf var den intellektuella idolen i hemmet, en frustrerad hemmafru plågad av reumatism som delade Jans intresse för det konstnärliga. Han började teckna tidigt och hon uppmuntrade honom att söka till Konstfack. Han kom in på första försöket 1959, men på skolan uppskattades inte verklighetsbaserade teckningar och han kritiserades för sin stil. Det var först när Morfar är sjörövare kom ut 1966, två år efter examen, som han insåg att han var på rätt spår, oavsett vad lärare och klasskamrater hade påstått.
– Jag tycker om att rita saker som de ser ut. Men det är inte lätt att åstadkomma rumslighet i en bild, det har varit ett stålbad att lära sig och därför kan man gå in i mina bilder. Man kan säga att jag bygger ett dockskåp ungefär, den typen av realism.
I många av Jan Lööfs bästa böcker används det cirkelberättande som han gjort till sitt eget. I min egen favorit, Pixiboken Viktor bygger en bro, tröttnar till exempel gubben Viktor på att bo ensam på sin ö. Han bygger en bro för att få sällskap. Men det kommer för mycket folk, så till slut tröttnar Viktor och flyttar till en ny öde ö.
Idén till Sagan om det röda äpplet från 1974 kom från en episod ur Hasse Alfredsons film Att angöra en brygga, där han tappar ett äpple och det sätter i gång en kedjereaktion.
– Jag lyckades få ihop en historia där alla trådarna fungerade. Den påminner lite grann om en lyckad deckare av Ellery Queen, som skriver intriger på en helt annan nivå än vad folk gör i dag. Många barn har nog kunnat känna sig intelligenta genom att se detaljer i bilderna och visa sina föräldrar. Det finns sådant i den som gör att det är roligt att läsa.
Janne visar sin arbetshörna som ligger på en avsats en trappa upp i vardagsrummet. På skrivbordet står en stor ritskärm där han färglägger, skuggar och flyttar runt teckningar som han ritar för hand och sedan scannar in.
– När jag sätter mig ner och ritar vet jag aldrig var det ska sluta. Det visar sig allt eftersom. Texten har alltid kommit av sig själv, den har jag sluppit kämpa med.
Just nu arbetar han med att blåsa liv i seriefiguren Felix som han tecknade i flera danska och svenska dagstidningar mellan 1966 och 1973. I nya barnboken Felix blir stor hamnar den äventyrlige pojken med den röda hatten i barnboksvärlden, men är i fel skala och blir gigantisk. Han slår sig i slang med en flicka som Janne beskriver som »infernalisk«. Hon lurar Felix och det blir ett litet psykologiskt drama. Ända sedan 70-talet har Jan Lööf kritiserats för att han har en skev könsfördelning i sina böcker. För honom själv är det en icke-fråga.
– Jag sysslar inte med att propagera för något. Jag utelämnar tjejer för att de är för svåra att rita. Jag tror inte att det spelar någon roll för någon.
Men du är man och har aldrig behövt reflektera över förebilder i böcker. Jag tror visst att det spelar roll.
– Jag håller inte med. Jag kan inte göra det. Mina idoler råkar vara kvinnor och har alltid varit det.
2008 kom barnboken Matildas katter, där huvudpersonen var en flicka. Men Janne säger att det inte handlade om att blidka kritikerna utan för att han tyckte synd om sin förläggare Monica Stein, som fick så många frågor om det.
– Men då fick jag kritik för att hon inte liknade en tjej tillräckligt mycket! Syrran tyckte alltid att jag var så dålig på att rita kläder och det är jag också, speciellt tjejkläder. Tjejen i den kommande Felix-boken har långbyxor. Jag använder ju alltid bruna och varma färger, men hon är faktiskt klädd i rosa och lila, kvinnliga flickfärger.
Det är en rätt stereotyp bild av vad tjejer har för färg på sina kläder.
– Men alla måste ju kunna se att det är en tjej. Då får man använda de färgerna, trodde jag. Sedan kom Inka och påpekade att färgerna inte passade in i färgskalan i övrigt. Men jag kan ändra dem. Rosa råkar vara en väldigt ful färg. Jag tror att det har att göra med att det är samma ton som när man skär i griskött. När man skär skinkan mitt itu.
På ett av äventyren i När Felix blir stor hamnar huvudpersonerna på ett grekiskt torg där Janne och Inka kommer rullande i en gammal Citroën 2CV. Ända sedan 60-talet har Jan Lööf åkt utomlands så fort han fått möjlighet. Han har hyrt hus i Frankrike, Kroatien, Spanien och landade till sist i huset i Grekland som han köpte 1979. Där kan han vara ensam och grotta ner sig i sitt arbete. Det bästa är att ingen kan störa.
Jag var alltid utsatt för kritiska blickar som barn. Ingenting sådant finns när man är själv, det är helt underbart.
– Man blir också av med sina olater när man är ensam, arrogans eller oberäknelighet till exempel. Det finns ju inga offer i närheten, mer än katten och den är jag alltid snäll mot. Jag var alltid utsatt för kritiska blickar som barn. Ingenting sådant finns när man är själv, det är helt underbart. Jag kan sitta där nere i flera månader.
Hur påverkas man av att vara helt själv?
– Det första som försvinner är bordsskicket. Sedan börjar jag titta för närgånget på damerna, glömmer bort att man inte gör så. Men det rätar upp sig väldigt fort. Mina ledbesvär har jag fått från morsan och min oförmåga att bete mig korrekt i sociala situationer från min far.
Inka har kommit in från trädgården.
– Ibland får jag säga till: »Nu är du lik Hilding!« När du stirrar för länge på folk som ser roliga ut, till exempel. Då skärper du dig illa kvickt.
Det är tack vare att Inka har tagit över rollen som manager som Jan Lööf varit så produktiv de senaste åren. När de träffades i början av 90-talet hade han inte tecknat på 16 år. I stället hade han ägnat sig åt mastodontprojektet med att konstruera och filma dockserien Skrot-Nisse och hans vänner. Sedan drev han mest omkring och spelade jazz och tog ströjobb.
Trots att han har ägnat hela sitt vuxna liv åt att teckna för barn och tycker mycket om dem, har han aldrig velat ha några själv. Det var ett val som han gjorde redan på Konstfack, tillsammans med bästa vännerna Lasse Mossberg och Krister Broberg. För att kunna verka som konstnär och inte behöva vara slav under vare sig väckarklocka eller lönearbete går det inte att ha ansvar för en familj.
– Utan barn är man en annan sorts varelse helt enkelt. Man är som en turist på den här planeten, med full frihet att göra i princip vad som helst. I och med att jag inte hade något behov av pengar fanns det inget som manade på.
Men när vännen Carl Johan De Geer frågade om han ville teckna bilderna till Örnis bilar, som kom 1994, återupptäckte han hur kul det var. Sedan dess har han haft en stadig utgivning.
För många är Jan Lööf främst känd som serietecknare. Felix dök upp i svenska dagstidningar 1966 och gjorde genast stor sensation. Den äventyrlige lille pojken med röd hatt var allvarsam och inte alls lika spexig som Tintin. I ett slag vitaliserades den svenska seriekonsten och Lööf tilldelades Svenska serieakademins pris Adamson-statyetten. Förläggaren Rolf Classon läste Felix som barn, men vill framför allt framhålla serien Ville som Jan Lööf gjorde för Vi Läsers systermagasin Tidningen Vi i mitten av 1970-talet som hans bästa.
– För första gången fick han vända sig till vuxna, det var en isbrytare för honom. Han är en sådan bra historieberättare. En underhållare av stora mått.
Serien Ville ledde till stor uppståndelse när dåvarande statsminister Olof Palme och Kungen fördes in i handlingen. Porträttet av Palme uppfattades som kränkande och många prenumeranter hoppade av tidningen.
I dag finns alla Jan Lööfs serier samlade i tre band och Kartago har även gett ut nyfärglagda Felix-äventyr. Men vad få vet är att Janne har ritat om några av äventyren och lagt in nya cliffhangers, eftersom han tyckte att de gamla var för dåliga. När jag frågar Rolf Classon om hur det är att jobba med Jan Lööf skrattar han högt och länge.
Han är ingen modern människa, tvärtom, han är från en annan tid.
– Han är ingen modern människa, tvärtom, han är från en annan tid. Det kan vara svårt att hantera i jobbsammanhang. Han är också naiv och just därför är det underbart att umgås med honom. Han bryr sig inte alls om hur människor uppfattar honom. Man slappnar av själv.
På vilket sätt är han svår att hantera?
– Det har du väl märkt själv? Han tycker att det är kul att dra i gång saker, men med samma kärlek lägger han ner dem.
Under arbetets gång börjar jag förstå att Jannes största problem med samlingsboken är att hela dess existens är genant. Dels lever han. Sådana här böcker borde färdigställas efter någons död. Dels har uppväxten i den hårt jante-styrda arbetarstaden Trollhättan satt djupa spår. När han kom hem på besök under Konstfackstiden ropade gamla kamraterna efter honom: »Åk hem och måla en tavla, din jävel!«
Han strider för att omslaget ska vara en skämtteckning i stället för förlagets förslag om en mer seriös paketering. När jag föreslår att det vore kul att ringa runt till olika människor i hans liv för att samla in anekdoter, blir vi nästan ovänner. Inga devota kommentarer, det är bara pinsamt! Och så fortgick sommaren. Ibland undertecknade han särskilt olyckliga mejl med signaturen »Röven Löv« (och då gick det ju inte ens att bli
irriterad).
Månaderna går och boken blir, trots allt, klar. I slutet av september är det Bokmässan i Göteborg och dags för lansering av både Felix blir stor och Jan Lööf – 75 år av dumheter. Kön som ringlar sig runt Kartagos monter i väntan på att Janne ska signera är så lång att den blockerar flera andra montrar och leder till osämja i kvarteret.
– I går satt han och signerade längre än Reinfeldt. I två timmar och en kvart! säger Rolf Classon belåtet.
Efter att i största delen av sin karriär ha vägrat åka till mässan ska Janne också medverka i sitt andra seminarium någonsin. Planen är att han ska spela saxofon tillsammans med en hemlig gäst från Göteborg. Seminariet har flyttats till en stor lokal som tar 1 500 personer. Mässledningen är inkopplad och förväntningarna är stora.
Men när Janne och Inka kommer till montern är det något som inte stämmer. Han pekar på sin hals och fäktar frustrerat med händerna.
– Han har tappat rösten, förklarar Inka.
Gårdagens signering i det högljudda sorlet på mässan, gjorde honom hes. Sedan tillbringade paret kvällen på hotellrummet med att lyssna till glada barnskrik från Liseberg och dricka grogg, vilket inte gjorde saken bättre.
– Jag tänker be en kompis i trakten att bygga en maskin så jag kan prata med datorröst, väser han svagt och flinar innan Rolf säger till honom att vara tyst för att inte förstöra rösten helt.
Sedan böjer han sin två meter långa kropp över signeringsbordet och tar sig an den långa kön. Boken har han sett, men inte öppnat ännu.
Dagen därpå har ryktet om att Håkan Hellström är den hemliga gästen börjat sprida sig på mässan. Längst fram i kön till V-hallen står unga popfans som säkrade sin plats för flera timmar sedan. Inne i lokalen soundcheckar Janne och pianisten Matti Ollikainen på scenen. På asfaltsgolvet nedanför står Håkan och tittar på. Han avslöjar att han älskat Jan Lööfs böcker sedan han var barn och nu läser dem för sina egna.
Under förmiddagen har Håkans röstdoktor behandlat Janne med en rejäl kortisonkur på hotellrummet och även om han kraxar lite går det i alla fall att höra vad han säger. Janne berättar att han och Håkan lärde känna varandra genom en gemensam vän och inledde en mejlkorrespondens.
– Våra mejl är inget som någonsin får komma ut i offentligheten. Vi har precis samma humor. Det är bara tokerier och lyteskomik, om Göteborgsprofiler och revyartister.
Publiken strömmar in i lokalen och Janne slår sig ner med sin saxofon i soffan på scenen och spelar Stardust. Sedan följer ett vindlande samtal som rör sig mellan Jannes arbetsprocess, alternativa karriärval och hans förhållande till sitt utseende.
När Håkan kommer in på scenen jublar publiken. Han börjar spela sin låt Valborg och Janne fyller i med sin sax. När Håkan plötsligt lägger sig i Jannes knä i det melodiska partiet i låten går det en kollektiv rysning genom lokalen. Efter ett kort avslutande improvisationsstycke får trion stående ovationer.
En vecka senare ringer jag upp Janne för att kolla läget. Han har just avslutat kortisonkuren och börjar känna sig som en människa igen efter att ha sovit i ett par dagar. Seminariet är mest ett dimmigt minne.
– Jag kunde inte riktigt avgöra hur det gick eftersom jag satt och tutade i saxofonen, men efteråt fick jag höra att folk fick tårar i ögonen. Jag är mest glad över att det gick att genomföra. Nu är det slut med allt sådant offentligt. Det här blir sista intervjun.
Hur känns det nu när boken har kommit då?
– Inka säger att jag måste sluta gå omkring och gnälla. Folk omkring mig säger att den är bra. Jag får lita på dem.
Vad var jobbigast för dig i bokprocessen?
– Att man gärna dras till att prata om sådant som har dominerat livet, olika känslolägen som har gjort ett enormt starkt intyck. Då handlar det mycket om kärleksrelationer och då måste man ju lägga band på sig. Ibland på natten skrev jag saker till dig som jag ångrade nästa dag. Ens lägre drifter kommer fram då. Det är avundsjuka och hävdelsebehov och kanske hämndbegär.
Ville du verkligen lägga ner boken?
– Ja. I de lägena kändes det så. Det måste trots allt varit ett slags kritik mot dig eftersom Roffe och du var ute efter Hänt i veckan-grejer.
Det var vi väl ändå inte.
– Lite grann var ni det. »Anekdoter är kul, det tycker folk om att höra!« Medan jag var inne på mer snack om bilder och konst, som folk i allmänhet inte är roade av. Det var nog då jag skrev det. Men jag menade det!
Om du fått bestämma hade boken främst handlat om evolutionen och att konstskolorna är mycket sämre nu.
– Det var det som var själva problematiken.
Vad ska du hitta på nu, när samlingsboken är klar?
– På något ställe i boken står det att jag inte vet vad jag ska kalla mig. Är jag konstnär, serietecknare eller kanske skämttecknare? Hans Arnold, som jag kände, stod i telefonkatalogen som skräcktecknare. Det är tufft. Jag skulle inte ha något emot att göra en skräckserie, så det tänker jag sätta mig med nu.
Efter några dagar kommer ett mejl från Janne: »Först häromdan sade Inka: ›Jag har läst boken, den är jättebra. Försök att visa lite folkvett och tacka dom andra.‹ Boken liknar inget annat, lite som en telefonkatalog. Men din text är ALLA TAJDERS! Så var det sagt.« Text: Ika Johannesson. En av höjdpunkterna i hennes arbetsliv var när hon upptäckte att Jan Lööf, efter frun Inkas och hennes inrådan, ändrat färg på flickans byxor i Felix blir stor.
Artikeln publicerades ursprungligen i nr 6/2015.
Det här är Jan Lööf
Ålder: 75 år.
Yrke:Barnboksförfattare och serietecknare.
Bor: Delar sin tid mellan en ö utanför Stockholm och ön Evia i Grekland.
Familj: Hustrun Inka och två vuxna styvbarn från en tidigare relation.
Böcker i urval: Morfar är sjörövare (1966), Sagan om det röda äpplet (1974), Skrot-Nisse (1976).
Aktuell: Med barnboken Felix blir stor och samlingsboken Jan Lööf – 75 år av dumheter.
Inspiration: Barna Hedenhösav Bertil Almqvist, Kalle Anka på Grönlandav Carl Barks, Kriktorav Tomi Ungerer, Soläggetav Elsa Beskow, Rockefeller Center Muralsav Diego Rivera.
Ika Johannessons Janne Lööf-favoriter
Morfar är sjörövare
(1966) Världens äventyr inträffar, men mormor ligger fortfarande och sover i hängmattan på sista sidan, precis som hon gjorde på första.
Viktor bygger en bro
(1972) Om att längta efter något, men när man får det längtar man tillbaka till det man hade. En makalös liten bok i all sin enkelhet.
Pelles ficklampa
(1978) Vad gömmer sig
i skuggorna? Monster! De skrämmer slag på Pelle, men med hjälp av sin ficklampa lyckas han avdramatisera allt det läskiga.
Vem matar djuren?
(1995) I denna variant av Noaks ark hittar vi Janne själv bland djuren. Men sedan mönstrar tomten av arken. Mina barns absoluta favorit.
Pelle och Frasse
(2009) Pelle hamnar plötsligt i den legendariska serien Tårtan. Degen exploderar, Janos blir sur och Pelle hänger med när Frasse börjar sälja fläskkorv.
Fem verk som inspirerat Janne Lööf
Barna Hedenhösav Bertil Almqvist
Kalle Anka på Grönlandav Carl Barks
Kriktor av Tomi Ungerer
Solägget av Elsa Beskow
Rockefeller Center Muralsav Diego Rivera